Anfall igen.

[bananabambi]

Ja, nu ikväll fick sonen ett till affektanfall, med kramp dessutom

Åh, jag tycker så synd om honom! Och så känner jag mig som världens sämsta morsa, eftersom jag kunde ha förhindrat det.

Han hade bajsat, och var så himla röd i baken. Han ville inte ligga, och blev ledsen när jag höll fast honom medan jag torkade rent. När jag väl var klar var han högröd i ansiktet och sedan svimmade han någon sekund, vaknade och fick kramper och svimmade igen. Och vaknade efter ett par sekunder.

Jag vet ju att jag kan förhindra dom, men det är så svårt att se när de kommer, eftersom det sker så sällan. Och man ska ju inte överbeskydda, hur skulle ens tillvaro se ut om man var livrädd att låta sitt barn gråta?

Har varit till både BVC och läkare, och så länge de kommer så sällan (2-3 gg/halvår) behöver jag absolut inte oroa mig.

Anfallen kan ju se så olika ut, och en del barn är ju avsvimmade längre, och en del får värre kramper. En del svimmar av glädje/upprymdhet, en del av rädsla, smärta och en del då de är ledsna. Dessutom har jag väldigt lätt för att svimma, vilket gör att jag borde oroa mig ännu mindre då min son förmodligen ärvt det.

Men ikväll blev jag så ledsen, eftersom han aldrig fått kramper tidigare, han brukar bara svimma, jag blev så rädd och tyckte så synd om honom. Men precis som efter varje anfall tidigare läser jag om det, och ser ju att det är ett affektanfall han fått, jag vet ju det men vill ändå läsa. Det var läggdax, han var jättetrött och han blev fruktansvärt ledsen/hade ont.

Men det är så hemskt att se sitt barn svimma, speciellt när det beror på att jag kanske kunde ha förhindrat det.

Det var skönt att få skriva av sig i alla fall.

 

[Jolanta]

Sv: Anfall igen.

Oj, det lät inte alls kul!

Vad är affektanfall, det har jag aldrig hört talas om?
Är det farligt på något vis?

Kram

 

[bananabambi]

Sv: Anfall igen.

Det är en slags anfall som små barn (mellan 6 mån-1,5 år) kan få, av de orsaker jag tidigare nämnt, en del får det om de blir skrämda, en del när de är ledsna, mm. Oftast skriker de och tar sedan inte in luft, varpå de svimmar. Ibland kan de få kramper, och ibland förblir de medvetslösa i många långa sekunder.

Dom är ofarliga, och är en reaktion som hjärnan kan göra när den inte hänger med, typ när de är extra trötta.

Jag är så rädd att det ska vara epilepsi, det är därför jag är så nojjig. Har jobbat med människor med epilepsi i många år, och jag tycker är epilepsianfall är riktigt, riktigt otäcka. Trots att jag sett många, och trots att även de flesta epilepsianfall är ofarliga. Det är därför jag blir så nojjig varje gång han får en sådant här. Trots att jag vet att det inte är någon fara.

 

[Jolanta]

Sv: Anfall igen.

Usch ja, EP är läskigt. Jag jobbar med brukare som har ep, och en kan få riktigt stora anfall...

Jag skulle bli livrädd om mitt barn skulle svimma sådär...
Hoppas att det blir bättre!

 

[mamsi]

Sv: Anfall igen.

Oj vad läskigt! Har aldrig hört talas om detta, intressant...man lär sig något nytt varje dag.

Du måste ha blivit skräckslagen första gången det hände!
Eller visste du om att sådant förekom?? jag menar hur vet man att barnet har en sådan "sjukdom" eller vad man nu ska kalla det?

 

[Cocos]

Sv: Anfall igen.

Usch, stackars er och er lille plutt. Hoppas han växer ifrån dem snart! Du gör helt rätt som försöker låtsas som det regnar och inte överbeskyddar. Det finns nämligen barn som sätter anfallen i system, för att få sin vilja igenom. Sen finns det de som tar i tills de kräks, med vilje det med, för att få sin vilja igenom. Många föräldrar ger ju efter, för att det är så otroligt obehagligt med affektkramper och sånt lär sig de små jättesnabbt. Håll ut! Det går bergis över. Kram!

 

[Snovind]

Sv: Anfall igen.

Menar du att de kan styra så de svimmar? Och kräks?

 

[bananabambi]

Sv: Anfall igen.

Jo, jag har ju fått höra precis detsamma, att barn när de blir större kan sätta det i system, och lär sig att föräldrarna gör allt för att de inte ska bli så ledsna att de får anfall.

Tack och lov kommer anfallen så sällan, och de flesta gångerna är det när han blir hysteriskt ledsen/arg. Jag låter honom aldrig slippa undan det han inte vill, men ibland kan jag ta upp honom och låta honom lugna sig innan jag fortsätter, om jag ser att det är på väg att bli ett anfall. Men som igår när han var nerbajsad, och dessutom helt knallröd i rumpan, kunde jag inte ta upp honom utan att själv ha blivit nerkletad

Ibland har han fått sådana anfall när vi trott han slutat gråta. Han kan bli lite arg, gråta och sedan pratar man med honom men man kanske inte tittar på honom. Och i nästa ögonblick har snyftningarna blivit till hystersk ljudlös gråt, och han är tyst därför att han inte andas. Och så hinner man lagom fram till honom när han svimmar.

Och så när han har svimmat och vaknar, kan han bara peka på något och fråga "edee..?", han minns inte först att han varit ledsen.

 

[Snovind]

Sv: Anfall igen.

Oj, vad läskigt!

 

[bananabambi]

Sv: Anfall igen.

Jag blev inte så rädd faktiskt, konstigt nog. Han har alltid gråtit på ett sådant sätt att man nästan väntat att det skulle komma. När han var mindre grät han när han var trött och skulle äta, och vi trodde han svimmade av trötthet, men det var ett anfall konstaterade vi när vi såg nästa. Just när de svimmar ser det inte så otäckt ut, han har ju alltid vaknat sekunderna efteråt. Läskigare med de barn som är okontaktbara efter anfallen

 

[nordsvensken]

Sv: Anfall igen.

Men fy så otäckt!

Alma har haft ett par VÄLDIGT lätta anfall där hon inte fått luft, men hon har inte svimmat, och det var då otäckt nog!

 

[Pontevecchio]

Sv: Anfall igen.

Är väl det syndromet som plötsligt bara försvinner i 3 års åldern?

Min syster körde den varianten istället för att skrika ordentligt och
hennes son har ärvt det. Men lugn, båda är normala idag.

 

[Modest]

Sv: Anfall igen.

Usch vad läskigt

Men bara en liten fråga;

Är inte du gravid eller har du fött barnet redan?

 

[_saga_]

Sv: Anfall igen.

Är du säker på att det växer bort så tidigt?
En arbetskollega har en son som idag är 20 år, han kan fortfarande få affektkramper!
Inte EP, då detta blev uteslutet efter undersökningar, (vad jag förstod.)
Ville bara kolla läget..

 

[bananabambi]

Sv: Anfall igen.

Man blir så nervös att det ska vara farligt, för det ser ju onekligen otäckt ut. Och jag skulle vara livrädd att passa någon annans barn om det skulle hända då

 

[bananabambi]

Sv: Anfall igen.

Precis.

Jag har en arbetskamrat vars son gjorde samma sak, men det ledde till att han blev så rädd för att gråta att han slutade med det. Än idag, då grabben är åtta, gråter han inte. Trots hjärnskakningar och armbrott snyftar han bara, men gråter inte. Och anfallen slutade ju runt tre år. Konstigt det där.

När jag var liten hade jag väldigt lätt för att svimma, det sitter i än idag. Men nu mer känner jag igen hur det känns innan, och kan undvika det.

 

[bananabambi]

Sv: Anfall igen.

Du har rätt med båda frågorna

Jag har fött ett barn, en son, och det är han som får anfallen. Och jag är gravid nu igen, den lille väntas komma den 30:e juli.

 

[bananabambi]

Sv: Anfall igen.

Är du säker på att det växer bort så tidigt?
En arbetskollega har en son som idag är 20 år, han kan fortfarande få affektkramper!
Inte EP, då detta blev uteslutet efter undersökningar, (vad jag förstod.)
Ville bara kolla läget..

Säker och säker, läkaren och BVC säger att det vanligtvis försvinner runt den åldern. Även det jag läst på nätet, t.ex. på vårdguiden, står det samma sak, så jag får lita på det.

Om anfallen kommer ofta, och utan tydlig anledning, kan man utreda om det är epileps. Men i min sons fall är det så tydligt att det är just affektkramper han har.

Men hur kan en 20-åring ha det? När får han dom, och hur visar det sig? Och kallas det verkligen affektkramp när man är så gammal?

 

[_saga_]

Sv: Anfall igen.

Andnöd, blå i ansiktet, rädsla, ångest (över andnöden) och svimning tror jag. Inte så ofta alls vad jag förstod det som! Gick väldans lång tid emellan. Ja, det var hon som berättade om affektkramp för mig, men jag kan ju inte vara säker eftersom jag är tredje part liksom.

 

[anna_mikaela]

Sv: Anfall igen.

Nämen vad obehagligt. Hoppas det växer bort fort.