Tassetass
Trådstartare
2014 börjar lida mot sitt slut och jag kan inte låta bli att sammanfatta det redan nu. Så mycket underbart har hänt och de mörka molnen har varit few and far between.
Ska man börja med eländet så dog min farbror i början av året, något som slog hårt mot min familj där flera personer lämnat oss alldeles för tidigt. Speciellt lider jag med med min faster som på tre år förlorat sin lillebror (min pappa) och nu även sin make sedan över 50 år.
I mars fick min make diabetes, sent debuterande typ 1. Jag tog det nog nästan hårdare än vad han gjorde, för han har tacklat det med lugn och oerhörd noggrannhet. Han är uppvuxen med en diabetiker till pappa så han hade ju bra koll på vad det handlade om. Men kul är det förstås inte och det var lite oroligt där ett tag med hur det skulle gå t.ex. med hans hemvärnsengagemang. De kan ligga ute en vecka i stöten eller kallas ut för att hjälpa till med skogsbränder (det hände ju i somras) och då blir det en del logistiska problem, allt har dock funkat över förväntan.
Efter de där två händelserna har eländet i princip varit frånvarande för mig. Jag fick ta bort min gallblåsa i februari vilket gjort att jag sluppit massor med problem jag dragits med i flera år. Skolan har gått fantastiskt bra i år (med reservation för nu pågående kurs som började mitt i terminen, där har resultatet på första tentan inte kommit ännu) men det är resultat jag verkligen slitit för, periodvis har jag verkligen varit på gränsen.
Något som både tagit och gett energi under hösten är flytten till nya lägenheten. Vi har bytt skabbig hyresrätt på bottenplan med uselt läge till bostadsrätt med toppenläge högst upp i huset. Nyproducerat och alldeles precis som vi vill ha det! Igår när vi kom hem från julfirande uppe i norr kände jag mig verkligen lycklig över att få komma hem till denna underbara, lugna, tysta bostad.
Och på tal om slit har jag ju även lyckats ta körkort under hösten/vintern, och där blev faktiskt nämnda diabetes en spark åt rätt håll; om maken blir tvärlåg måste jag ju kunna lösa ut situationen om vi då befinner oss i en situation där vi måste köra bil. Igår körde jag mina första meter alldeles själv, lite nervöst var det allt!
Sist men inte minst kommer 2014 innebära två riktigt stora livshändelser. I början av augusti insåg jag att det var något som inte hade kommit på utsatt tid och ett test och en minut senare fick jag bekräftat att jag och maken ska bli föräldrar. Graviditeten har så här långt inte varit jätterolig - om än inte så plågsam som den är för vissa - och mest sörjer jag att jag inte kan träna som jag är van (läs: jag kan inte träna alls, då strejkar hela kroppen direkt). Dessutom har jag nu fått börja ta blodförtunnande sprutor då en utredning visat på ökad propprisk, men jag är oerhört glad och tacksam över att jag har en frisk sprattelmaja där inne. I april är det tänkt att hon ska komma till världen och om namnet passar henne ska hon få bära min mammas tilltalsnamn. Maken är oerhört bäbissjuk och vill helst att hon ska ha kommit igår, men han får vackert nöja sig med den fina brorsdotter han fick i somras! Han blev farbror för första gången i juli och hennes ankomst verkar ha sparkat igång en jäkla massa pappahormoner hos honom.
Och jag har nu medan jag skrivit detta inlägg flera gånger fått ändra "sambon" till "maken", för i fredags överraskade vi min släkt med en borgerlig vigsel hemma i norr! Mina svärföräldrar var också med, de visste vad som skulle ske och kunde fira jul med oss i norr under förevändningen att de hann ju inte upp och hälsa på i somras plus att min svåger och svägerska skulle fira med sin dotter hos svägerskans familj. Mina fastrar var också med i planen, som gick ut på att alla blev bjudna på "annandagsfika" hos min ena faster. Hon har varit som en extramamma för mig och mina syskon sedan mamma dog och jag visste att om hon bjuder så kommer alla, vilket också skedde (förutom två syskonbarn, men de hade giltiga ursäkter, och den ena kom senare på middagen).
Ingen hade den minsta misstanke, inte ens när min ena syster såg vigselförrättaren kopplade det var som var på gång, syrran trodde att hon var där i annat ärende (ibland är det praktiskt med samhällen där alla känner alla och har relationer på olika plan). Vigseln var kort och enkel, ackompanjerad av lite tårar och "Vad är det som händer?" från ett och annat förvirrat syskonbarn. På kvällen samlades vi alla igen på en lokal restaurang och åt middag. Vi var 23 stycken, restaurangen hade dukat extra fint med långbord och lite annan dukning än normalt ("Man måste ju anstränga sig när någon gift sig!" hade restaurangägaren sagt innan) och vi hade samlat in beställningar från alla efter fikat så maten kom snabbt och rätt till alla. Efter maten ställde sig mina två systrar och min svägerska upp och rev av en nio verser lång sång innehållande fantastiskt pricksäkra spaningar om mig och maken. Hur de hann sno ihop den på bara någon timme efter fikat är det ingen som begriper.
Så här sitter jag i vår fantastiska lägenhet och ser på hur lyckligt lottad jag är och vad mitt slit har lönat sig. I sängen ligger maken och sover fortfarande, jag är mitt i min drömutbildning som dessutom går riktigt bra, jag har en kurrande katt i knät och en sprattlande unge i magen, körkortet ska hämtas ut senare idag och allt känns bara fantastiskt, fantastiskt bra.
Tack 2014 för att du blev ett av de bästa åren i mitt liv!
Ska man börja med eländet så dog min farbror i början av året, något som slog hårt mot min familj där flera personer lämnat oss alldeles för tidigt. Speciellt lider jag med med min faster som på tre år förlorat sin lillebror (min pappa) och nu även sin make sedan över 50 år.
I mars fick min make diabetes, sent debuterande typ 1. Jag tog det nog nästan hårdare än vad han gjorde, för han har tacklat det med lugn och oerhörd noggrannhet. Han är uppvuxen med en diabetiker till pappa så han hade ju bra koll på vad det handlade om. Men kul är det förstås inte och det var lite oroligt där ett tag med hur det skulle gå t.ex. med hans hemvärnsengagemang. De kan ligga ute en vecka i stöten eller kallas ut för att hjälpa till med skogsbränder (det hände ju i somras) och då blir det en del logistiska problem, allt har dock funkat över förväntan.
Efter de där två händelserna har eländet i princip varit frånvarande för mig. Jag fick ta bort min gallblåsa i februari vilket gjort att jag sluppit massor med problem jag dragits med i flera år. Skolan har gått fantastiskt bra i år (med reservation för nu pågående kurs som började mitt i terminen, där har resultatet på första tentan inte kommit ännu) men det är resultat jag verkligen slitit för, periodvis har jag verkligen varit på gränsen.
Något som både tagit och gett energi under hösten är flytten till nya lägenheten. Vi har bytt skabbig hyresrätt på bottenplan med uselt läge till bostadsrätt med toppenläge högst upp i huset. Nyproducerat och alldeles precis som vi vill ha det! Igår när vi kom hem från julfirande uppe i norr kände jag mig verkligen lycklig över att få komma hem till denna underbara, lugna, tysta bostad.
Och på tal om slit har jag ju även lyckats ta körkort under hösten/vintern, och där blev faktiskt nämnda diabetes en spark åt rätt håll; om maken blir tvärlåg måste jag ju kunna lösa ut situationen om vi då befinner oss i en situation där vi måste köra bil. Igår körde jag mina första meter alldeles själv, lite nervöst var det allt!
Sist men inte minst kommer 2014 innebära två riktigt stora livshändelser. I början av augusti insåg jag att det var något som inte hade kommit på utsatt tid och ett test och en minut senare fick jag bekräftat att jag och maken ska bli föräldrar. Graviditeten har så här långt inte varit jätterolig - om än inte så plågsam som den är för vissa - och mest sörjer jag att jag inte kan träna som jag är van (läs: jag kan inte träna alls, då strejkar hela kroppen direkt). Dessutom har jag nu fått börja ta blodförtunnande sprutor då en utredning visat på ökad propprisk, men jag är oerhört glad och tacksam över att jag har en frisk sprattelmaja där inne. I april är det tänkt att hon ska komma till världen och om namnet passar henne ska hon få bära min mammas tilltalsnamn. Maken är oerhört bäbissjuk och vill helst att hon ska ha kommit igår, men han får vackert nöja sig med den fina brorsdotter han fick i somras! Han blev farbror för första gången i juli och hennes ankomst verkar ha sparkat igång en jäkla massa pappahormoner hos honom.
Och jag har nu medan jag skrivit detta inlägg flera gånger fått ändra "sambon" till "maken", för i fredags överraskade vi min släkt med en borgerlig vigsel hemma i norr! Mina svärföräldrar var också med, de visste vad som skulle ske och kunde fira jul med oss i norr under förevändningen att de hann ju inte upp och hälsa på i somras plus att min svåger och svägerska skulle fira med sin dotter hos svägerskans familj. Mina fastrar var också med i planen, som gick ut på att alla blev bjudna på "annandagsfika" hos min ena faster. Hon har varit som en extramamma för mig och mina syskon sedan mamma dog och jag visste att om hon bjuder så kommer alla, vilket också skedde (förutom två syskonbarn, men de hade giltiga ursäkter, och den ena kom senare på middagen).
Ingen hade den minsta misstanke, inte ens när min ena syster såg vigselförrättaren kopplade det var som var på gång, syrran trodde att hon var där i annat ärende (ibland är det praktiskt med samhällen där alla känner alla och har relationer på olika plan). Vigseln var kort och enkel, ackompanjerad av lite tårar och "Vad är det som händer?" från ett och annat förvirrat syskonbarn. På kvällen samlades vi alla igen på en lokal restaurang och åt middag. Vi var 23 stycken, restaurangen hade dukat extra fint med långbord och lite annan dukning än normalt ("Man måste ju anstränga sig när någon gift sig!" hade restaurangägaren sagt innan) och vi hade samlat in beställningar från alla efter fikat så maten kom snabbt och rätt till alla. Efter maten ställde sig mina två systrar och min svägerska upp och rev av en nio verser lång sång innehållande fantastiskt pricksäkra spaningar om mig och maken. Hur de hann sno ihop den på bara någon timme efter fikat är det ingen som begriper.
Så här sitter jag i vår fantastiska lägenhet och ser på hur lyckligt lottad jag är och vad mitt slit har lönat sig. I sängen ligger maken och sover fortfarande, jag är mitt i min drömutbildning som dessutom går riktigt bra, jag har en kurrande katt i knät och en sprattlande unge i magen, körkortet ska hämtas ut senare idag och allt känns bara fantastiskt, fantastiskt bra.
Tack 2014 för att du blev ett av de bästa åren i mitt liv!
