Jag har ägnat senaste halvåret åt att försöka hitta en kompis till min katt. Min grundtanke är att man självklart ska hjälpa och stödja alla eldsjälar som sliter med att omplacera och hjälpa oönskade katter och jag respekterar verkligen deras arbete. Men är det bara jag som tycker att välviljan ibland går över styr?
Jag erbjuder (tycker jag själv) ett fantastiskt hem. Mina katter är högt älskade, vaccinerade, kastrerade, id-märkta, försäkrade etc etc och ändå har jag på snart 7 månader inte fått adoptera ngn katt. Det är allt från orimliga krav på hembesök, jag bor på fel ställe, och utevistelse till bara inget svar alls på Mail, intresseanmälan, Messenger och diverse andra kontaktförsök
Jag hittade en katt till slut (på blocket....) så eg handlar inte detta om mig. Men jag tänker att det kanske inte är odelat positivt att tillgången på katter för ”vanligt folk” är så liten? På blocket kostar en vanlig huskatt upp till 5000:- och en annonsör jag pratade med hade fått 80 svar på en halvtimme på sin annons
Jag vet folk som nu börjat ”buskavla” på sina katter för att det är så enkelt att tjäna sig en hacka på att sälja ungarna.
Tänker jag galet? Facebook kryllar ju av nödrop från frusna, hungriga, skadade och övergivna kissar och jag vill ju helst hjälpa allihop
Men om jag inte ”duger” som köpare så vet jag faktiskt väldigt få som gör det