Alltid varit den starka.

[Aliil]

Måste få skriva av mig lite...

Bland mina syskon är det jag som alltid har varit den starka. Det är jag som har klarat tonåren bäst. Inte för att jag har haft mer stöd, inte för att mina syskon har varit där för min (yngst), och inte för att mina föräldrar har sätt mera efter mig än mina syskon. Vi alla (5 till antalet) har alla haft en tuff uppväxt. Alla på sitt sätt. Som sagt innan är det jag som har klarat mig bäst. Och det beror mycket på att jag redan i tidig ålder fick ett starkt psyke. Mycket starkare än mina syskon. Detta har lätt till att trots att det är jag som är yngst, så är det till mig den vänder om det är något. Det är jag som är ett stöd för dem när det behövs.

För ett par år sen mådde jag rent ut sagt skit. Och jag vände då mig till mina syskon. Men det var inte där. Den ena "orkade" inte med att jag mådde, han visste inte vart han skulle ta vägen någonstans. En svarade inte ens och en låtsades som om allt var tipptopp, att jag var som vanligt. De andra två har jag mycket, mycket liten kontakt med.

Åter igen mår jag skit. Och vill helst av allt bara försvinna. Eller minst kunna spola tillbaka tiden och få allt ogjort. Min syskons pappa (vi har inte gemensam ) har nu nyligen dött. Och då vänder de sig till mig igen för stöd. Ett stöd som jag inte orkar vara i dags läget. Känner att jag inte kan/orkar hantera det de går igenom, samtidigt som jag måste ta mig igenom mina bekymmer. För hur ska jag kunna hantera deras, när jag knappt orkar med mitt?

Förlåt för ett rörigt inlägg. Men kände att jag måste få ut lite från skallen...

 

[Mia_R]

Sv: Alltid varit den starka.

Säg som det är till dem, att du har fullt upp med ditt eget och inte orkar med deras också. Att du behöver lägga tid och energi på dig själv för att orka ta dig upp ur sängen och landa på fötter igen.

Hoppas du mår bättre snart.

 

[pulkaskurk]

Sv: Alltid varit den starka.

Ser du till att du själv får hjälp av någon?

 

[Aliil]

Sv: Alltid varit den starka.

Får göra det och hoppas att det tar det på allvar. Iom att de inte vill inse att jag oxå kan må dåligt, så kanske de inte vill lyssna när jag säger ifrån. Utan kommer då tycka att jag är egoistisk som inte kan vara där för dem nu när deras far har gått bort.

pulkaskurk: Ja, jag får hjälp. Går hos en kurator. En som jag kan verkligen prata med.

 

[pulkaskurk]

Sv: Alltid varit den starka.

Bra att du får hjälp

Kuratorn kanske kan hjälpa dig att hitta ett sätt för dig att säga ifrån och samtidigt få dina syskon att förstå?

 

[Aliil]

Sv: Alltid varit den starka.

Det är inte det att jag inte känner med mina syskon. För det gör jag. Och det är inte så att jag tycker att det jag går igenom är jobbigare. Utan det jag mest av allt vill ha är förståelse från dem att jag oxå kan ha det jobbigt och tufft. Att jag i te alltid är den där starka tjejen som de vill att jag ska vara. Att jag har rätt att vara lesden med, utan att de ska fly mig som pesten eller inte låssas om det. Jag vill vara för dem. Vill ställa upp. Men inte till bekostnad av min hälsa. Vill inte behöva äta mera piller för att kunna hantera deras sorg med. Hade de bara kunnat vara där för mig nu, så hade jag kunnat vara där för dem med. Är även rädd att jag kommer förlora kontakten med de jag fortfarande pratar med pga detta. Och det vill jag inte.

 

[pulkaskurk]

Sv: Alltid varit den starka.

Jag förstår att du vill dina syskon väl men en relation ska ju vara både givande och tagande.
Jag menade inte att du ska säga upp kontakten med dina syskon.
Men de måste ju förstå att det är ett givande och tagande i en relation och nu måste de börja ge tillbaka innan de bränner ut relationen.
Kuratorn kanske kan hjälpa dig hur du ska prata med dina syskon för att nå fram?
För på något sätt måste dem ju kunna förstå att du också mår dåligt.