Allt rasar

[Bianca1]

Trodde inte det var möjligt. Har i stort sett tappat minnet, klarar inte att få ihop vardagen, måste skriva allt jag ska göra i ett block som jag tar med mig överallt.
Gråter okontrollerat, får raseriutbrott och skriker så jag får ont i halsen och tar sönder saker.
Jag förstår inte vad jag läser och kan inte ta instruktioner.
Har bett alla i min närhet att lämna mig ifred och till de som är som är svåra att hålla undan säger jag att jag är ok så de inte får för sig att titta till mig.
Blir galen av telefonsamtal och sms och har blivit tvungen att sätta mobilen på ljudlöst då jag annars tar sönder den.
Var hos läkaren igår som skickade några remisser men minns inte vad han sa och jag grät genom hela samtalet.
Jag har försökt chatta med jourhavande präst men har misslyckats flera gånger för jag förstår inte hur man gör men kom äntligen fram igår men när jag lyckats öppna upp lite var det dags för prästen att gå hem för klockan var midnatt och chatten stängde. Jag blev helt galen av ensamhet och sorg.
Jag orkar inte prata i telefon utan kan max skriva och om någon vill svara mig ber jag er att tala till mig som ett barn då jag knappt förstår skriven text längre.
Jag inser att det har brunnit i huvudet pga långvarig stress och motgångar men trodde inte det skulle bli så här.
Inser att allt faller, ser ingen ände, ingen lösning och det verkar som att allt blir värre och värre för var dag.
Trots att jag isolerat mig känner jag mig ensam och otroligt förtvivlad och skulle bara vilja att någon skrev nån rad så jag vet att jag inte är en osynlig ande.
Hjälp, jag är så ledsen.

 

[smedsussie]

Du är ingen osynlig ande!
Jag har varit i nästan samma situation som du för inte så länge sedan. Kände det som att ingen lyssnade eller ens ville förstå mina rop på hjälp. Men nu var jag inte så långt nere i min stress som du verkar vara.

Det är bra att du har kontakt med läkare som fixar remisser så att du kan få hjälp.

Skickar ett stort gäng med styrkekramar och hoppas att allt ordnar sig för dig!

 

[Monstermom]

Trodde inte det var möjligt. Har i stort sett tappat minnet, klarar inte att få ihop vardagen, måste skriva allt jag ska göra i ett block som jag tar med mig överallt.
Gråter okontrollerat, får raseriutbrott och skriker så jag får ont i halsen och tar sönder saker.
Jag förstår inte vad jag läser och kan inte ta instruktioner.
Har bett alla i min närhet att lämna mig ifred och till de som är som är svåra att hålla undan säger jag att jag är ok så de inte får för sig att titta till mig.
Blir galen av telefonsamtal och sms och har blivit tvungen att sätta mobilen på ljudlöst då jag annars tar sönder den.
Var hos läkaren igår som skickade några remisser men minns inte vad han sa och jag grät genom hela samtalet.
Jag har försökt chatta med jourhavande präst men har misslyckats flera gånger för jag förstår inte hur man gör men kom äntligen fram igår men när jag lyckats öppna upp lite var det dags för prästen att gå hem för klockan var midnatt och chatten stängde. Jag blev helt galen av ensamhet och sorg.
Jag orkar inte prata i telefon utan kan max skriva och om någon vill svara mig ber jag er att tala till mig som ett barn då jag knappt förstår skriven text längre.
Jag inser att det har brunnit i huvudet pga långvarig stress och motgångar men trodde inte det skulle bli så här.
Inser att allt faller, ser ingen ände, ingen lösning och det verkar som att allt blir värre och värre för var dag.
Trots att jag isolerat mig känner jag mig ensam och otroligt förtvivlad och skulle bara vilja att någon skrev nån rad så jag vet att jag inte är en osynlig ande.
Hjälp, jag är så ledsen.

Det där låter exakt som den berömda väggen... Bra att du sökt vård! Kan du ta kontakt igen och be att få en summering skickad hem till dig?

 

[Bianca1]

Det jobbigaste just nu är kvällarna. Så gräsligt ensam och ledsen men orkar inte ha kontakt med någon.
Oavsett vad läkaren ordnat för remisser tror jag inte jag klarar att ta mig till någon samtalskontakt framöver eller ens komma ihåg en tid och datum Och vad det nu är jag ska göra så är det just här och nu jag sjunker.

 

[Luff]

Skriv vad du vill här. Vi lyssnar. Har du ätit något idag?

 

[Fille]

Ta en dag i taget, försök att äta regelbundet och glöm inte att andas

 

[Bianca1]

Det hjälper lite i ångesten att ni svarar, obehaglig känsla när det känns som att jag försvinner bort mer och mer. Hoppas ni stannar här lite.
Jag försöker att få i mig mat för jag vet att jag blir ännu deppigare utan den energin.
Jag talade med min man som är utomlands på jobb för en stund sen och han blev arg på mig. Jag förstår honom verkligen eftersom jag inte berättat om min situation. Jag fasar för när han kommer hem, vill ju vara ensam och klarar inte vara nära någon.

 

[Sar]

Vad tungt det låter...Skickar en stor kram och hoppas på att det vänder så att du går hjälp och börjar må bättre ! "kramar om"

 

[Luff]

Vila nu och tänk inte på andra. Finns det något som gör dig lugn? Musik? Klappa en katt?

 

[Bianca1]

Vila nu och tänk inte på andra. Finns det något som gör dig lugn? Musik? Klappa en katt?

Jag ska nog ut och köra lite bil. Sakta på småvägar. Då måste jag koncentrera mig och blir lugn.
Jag önskar hela tiden att nån ska ringa men när det väl sker orkar jag inte ta mig samman och svara. Jag vill inte berätta för någon och vill inte ha någon hjälp av de jag känner.
Därför funkar det att skriva här där bara det jag skriver här räknas och ingen vet något annat om min situation än det som står.

 

[Squie]

Det hjälper lite i ångesten att ni svarar, obehaglig känsla när det känns som att jag försvinner bort mer och mer. Hoppas ni stannar här lite.
Jag försöker att få i mig mat för jag vet att jag blir ännu deppigare utan den energin.
Jag talade med min man som är utomlands på jobb för en stund sen och han blev arg på mig. Jag förstår honom verkligen eftersom jag inte berättat om min situation. Jag fasar för när han kommer hem, vill ju vara ensam och klarar inte vara nära någon.

Att ha en anhörig nära som finns där är guld värt. Våga berätta för honom hur läget faktiskt är. Det du går igenom har jag gått igenom. Jag har gjort resan. Jag har agerat exakt likadant som du gör. Det är synd att du känner att du inte vill ha någon hjälp..för det behöver man..varken man vill eller inte. Det här är en sjukdom man inte klarar ut själv.

Det är bra att du försöker äta, det hjälper. Hur är det med sömnen? Kan du sova?

Att köra bil kunde jag också. Det var lite av min fristad. I min bil var jag trygg. Så jag förstår känslan att du vill ut o köra bil.

 

[Bianca1]

Att ha en anhörig nära som finns där är guld värt. Våga berätta för honom hur läget faktiskt är. Det du går igenom har jag gått igenom. Jag har gjort resan. Jag har agerat exakt likadant som du gör. Det är synd att du känner att du inte vill ha någon hjälp..för det behöver man..varken man vill eller inte. Det här är en sjukdom man inte klarar ut själv.

Det är bra att du försöker äta, det hjälper. Hur är det med sömnen? Kan du sova?

Att köra bil kunde jag också. Det var lite av min fristad. I min bil var jag trygg. Så jag förstår känslan att du vill ut o köra bil.

Min man är negativt lagd och har stora egna bekymmer just nu så honom är den sista jag vill ha i närheten nu.
Vet inte heller vilken hjälp jag behöver, jag blir ju bara jättearg när nån pratar eller smsar till mig, trots att jag vet att de gör det i all välmening.
Idag var jag tvungen att handla och det en tjej i kassan som var så vänlig mot mig. Jag hade så gärna velat stanna och prata med henne men det går ju inte så jag satte mig i bilen och grät hela vägen hem.
Däremot blir jag inte arg när ni svarar mig här, jag gråter bara men det känns lite bättre. Snälla försvinn inte!

 

[Manji]

Trodde inte det var möjligt. Har i stort sett tappat minnet, klarar inte att få ihop vardagen, måste skriva allt jag ska göra i ett block som jag tar med mig överallt.
Gråter okontrollerat, får raseriutbrott och skriker så jag får ont i halsen och tar sönder saker.
Jag förstår inte vad jag läser och kan inte ta instruktioner.
Har bett alla i min närhet att lämna mig ifred och till de som är som är svåra att hålla undan säger jag att jag är ok så de inte får för sig att titta till mig.
Blir galen av telefonsamtal och sms och har blivit tvungen att sätta mobilen på ljudlöst då jag annars tar sönder den.
Var hos läkaren igår som skickade några remisser men minns inte vad han sa och jag grät genom hela samtalet.
Jag har försökt chatta med jourhavande präst men har misslyckats flera gånger för jag förstår inte hur man gör men kom äntligen fram igår men när jag lyckats öppna upp lite var det dags för prästen att gå hem för klockan var midnatt och chatten stängde. Jag blev helt galen av ensamhet och sorg.
Jag orkar inte prata i telefon utan kan max skriva och om någon vill svara mig ber jag er att tala till mig som ett barn då jag knappt förstår skriven text längre.
Jag inser att det har brunnit i huvudet pga långvarig stress och motgångar men trodde inte det skulle bli så här.
Inser att allt faller, ser ingen ände, ingen lösning och det verkar som att allt blir värre och värre för var dag.
Trots att jag isolerat mig känner jag mig ensam och otroligt förtvivlad och skulle bara vilja att någon skrev nån rad så jag vet att jag inte är en osynlig ande.
Hjälp, jag är så ledsen.

Du är inte osynlig. Jag har ingen erfarenhet av svårt stress, det du är med om just nu låter oerhört jobbigt... Jag hoppas att du får lugn och ro i huvudet mycket snart, kram på dig!

 

[Manji]

Det finns ju fina målarböcker för vuxna nu, där allt är färdigritat och så får man fylla i med färg. Brukar finnas i bokhandlar och liknande. Kanske kan det vara något lätt för ditt sinne att sysselsätta sig med?

Jag kom på nu att jag hade en lärare när jag gick i grundskolan som drabbades av svår stress. Hon kunde inte läsa, inte ens en enkel serietidning. Hon kände sig nästan lite dement, glömde mycket och fattade inget. Med hjälp av vården blev hon helt återställd igen. Det går över, bara man ger det tid.

 

[svea]

Har du någon vän som du kan copy/paste detta till?

Kom hit.
Fråga inget.
Se till att jag äter.
Var nära men låt mig vara i fred.
Jag är oändligt trött.
Bli inte rädd för min gråt.


/svea - been there, done that, got the t-shirt

 

[Ray]

Har inget vettigt att säga.
Men vet ändå att ibland känns det skönt bara att veta att det finns folk ute i världen som läser och bryr sig...
Hoppas verkligen att du hittar fotfästet. Har ingen erfarenhet alls i detta. Mer än att allt jobbigt blir dubbelt så jobbigt när man är trött- så försök ta hand om dig❤

 

[Bianca1]

Jag har kört lite bil nu, kändes lite bättre men nu är det instabilt igen.
Ni skriver så fina saker allihop och jag läser era inlägg om och om igen för då vet jag att jag finns.
Jag är rädd. För mitt humör och för att det känns som att jag har alzheimers men fortfarande är medveten om det.
Funderar mycket på framtiden, hur jag ska lösa allt. Det är som att nåt är trasigt i hjärnan eller att det ligger ett filter över allt jag ska förstå. Jag som alltid haft koll, haft huvudansvaret, varit chefen, den som peppar och är stark. Hur kan det hända så fort? Även om jag haft tendenser tidigare så trodde jag att jag hade koll men det här kom från ingenstans. Varför lyssnade jag inte på de som varnade?

 

[Stereo]

Vet inte heller vad jag ska skriva, men läser nu iaf!

Framtiden löser sig, du har en akut reaktion nu men du kommer inte alltid känna så här. Det kommer bli bättre.

Kram till dig.

 

[Luff]

Inget behöver lösas idag. Det är som ett brutet ben. Det läker om än sakta och du lär dig hur du ska göra.

 

[Bianca1]

Har just pratat med jourhavande präst. Han var snäll men jag hörde att han var stressad och hade många samtal som väntade. Han måste tycka jag var värsta dåren för jag grät alldeles okontrollerat genom hela samtalet. Blev ännu ledsnare när han ville säga godnatt och lägga på.
Ska ta en varm dusch, minst den tredje idag, och försöka sova lite. Ni får inte försvinna, det betyder så mycket att det finns liv i andra änden som bekräftar att jag är vid liv.