Sv: Alla hästar han rätt till en andra chans.
Jag hittade min bästa vän år 2004. En då 8årig islandshäst som varit riden en månad som 5åring och nu ansågs galen och ohanterbar. En typisk häst som haft svårt med importen från island och däritill haft en okänslig inridning som inte tagit hänsyn till hans rädsla. (Jag har jobbat på den gården och vet hur inridningara brukar gå till Tur att de flesta islandshästar e så snälla kan man väl enkelt säga.)
Andi var livrädd för allt med människor, och eftersom hans människor var rädda för honom gick han på bete ihop med turridningshästarna i över 2år vilket innebar att han oxå blev ruskigt fet! 500kg c-ponny... Han hade ett par ridförsök under åren men alla skall tydligen ha slutat i panik o ryttare som fallit i backen. Men han var helt enkelt en rädd häst.
Det var min kusin som hittade honom och frågade om hon fick "testa lite" o se om hon kunde få ordning på honom. Vi hade hållt på med NH i några år men bara på unghästar och trevliga hästar. Spännande med en sk "problemhäst". Ägaren ville slakta honom och jag kunde inte ha med det på mitt samvete! Så för 10papp blev han min. Hans "dom" var galen och ohanterbar häst som aldrig kommer kunna tölta...
Det har varit ett projekt får jag säga! Inte så mycket med tilliten, den kom fort -han e världens tryggaste o goaste grabb. Men däremot fick vi kämpa med hans enorma vilja och dåliga minnen! Han gillade inte att man krävde arbete av honom, o det är ju klart att med 100kg övervikt är det ju inte helt lätt. Det tog fyra år innan jag kunde rida med bett utan att han stängde av kontakten. Det var lögn i helvete att få honom att gå mer än ett varv på samma bana(ovalbana eller paddock). Då fick man bråka varje gång man passerade startpositionen. Det är först nu det senaste året som han accepterar att ridas som en normal häst inne i en paddock. Han jobbar på som värsta dressyrponnyn!
Det senaste egentliga problemet vi hade var i våras när han började "ta bettet" o sticka. Men det analyserade jag fram till att han gjorde när han väldigt gärna ville springa och jag blev arg på honom för att han inte lyssnade. Med ökad kondition blev det ju roligt att race'a tydligen. Efter den slutsatsen så undviker jag de situationer som han triggas av och jag är mycket noga med att inte bli arg- utan istället berömma för minsta lilla. Insåg då att med mycket ljudligt beröm så lyssnade han 10ggr bättre på allt! Så han har avancerat bra det senaste halvåret- han har blivit glad! Innan var han ofta sur- piskade med svansen när man bad om arbete. Motvillig helt enkelt, han kunde spendera hela ridturer med att bara göra tvärtom för sakens skull. Med mycket beröm så har han ändrat inställning och tycker nu det är roligt att jobba! Beröm honom så kråmar han på nacken o kämpar lite till!
Det vi har framör oss är dressyren helt enkelt. Att få ordning på galoppen (skritt o trav har vi bra koll på nu). Och i en framtid börja ta tag i tölten.
Min världens finaste o bästaste Andi-pandi
Och så här såg han ut 2004
Idag t.ex. så var vi ute i skogen en kortis bara, på hemvägen pratade jag i telefon. Tyckte vi kunde trava uppför en backe och gav signal om det. Andi tyckte det var så kul så han la av två bocksprång o o några galoppsprång o tog sedan snabbt trav "oj förlåt" tror jag han sa. I nästa backe fick han galoppera -väldigt lycklig -o stannade på sitshjälp mitt i backen. Hela tiden på lång tygel i grimma medan matte pratade i mobil. Sikken galen o ohanterbar häst va?
Jag hittade min bästa vän år 2004. En då 8årig islandshäst som varit riden en månad som 5åring och nu ansågs galen och ohanterbar. En typisk häst som haft svårt med importen från island och däritill haft en okänslig inridning som inte tagit hänsyn till hans rädsla. (Jag har jobbat på den gården och vet hur inridningara brukar gå till Tur att de flesta islandshästar e så snälla kan man väl enkelt säga.)
Andi var livrädd för allt med människor, och eftersom hans människor var rädda för honom gick han på bete ihop med turridningshästarna i över 2år vilket innebar att han oxå blev ruskigt fet! 500kg c-ponny... Han hade ett par ridförsök under åren men alla skall tydligen ha slutat i panik o ryttare som fallit i backen. Men han var helt enkelt en rädd häst.
Det var min kusin som hittade honom och frågade om hon fick "testa lite" o se om hon kunde få ordning på honom. Vi hade hållt på med NH i några år men bara på unghästar och trevliga hästar. Spännande med en sk "problemhäst". Ägaren ville slakta honom och jag kunde inte ha med det på mitt samvete! Så för 10papp blev han min. Hans "dom" var galen och ohanterbar häst som aldrig kommer kunna tölta...
Det har varit ett projekt får jag säga! Inte så mycket med tilliten, den kom fort -han e världens tryggaste o goaste grabb. Men däremot fick vi kämpa med hans enorma vilja och dåliga minnen! Han gillade inte att man krävde arbete av honom, o det är ju klart att med 100kg övervikt är det ju inte helt lätt. Det tog fyra år innan jag kunde rida med bett utan att han stängde av kontakten. Det var lögn i helvete att få honom att gå mer än ett varv på samma bana(ovalbana eller paddock). Då fick man bråka varje gång man passerade startpositionen. Det är först nu det senaste året som han accepterar att ridas som en normal häst inne i en paddock. Han jobbar på som värsta dressyrponnyn!
Det senaste egentliga problemet vi hade var i våras när han började "ta bettet" o sticka. Men det analyserade jag fram till att han gjorde när han väldigt gärna ville springa och jag blev arg på honom för att han inte lyssnade. Med ökad kondition blev det ju roligt att race'a tydligen. Efter den slutsatsen så undviker jag de situationer som han triggas av och jag är mycket noga med att inte bli arg- utan istället berömma för minsta lilla. Insåg då att med mycket ljudligt beröm så lyssnade han 10ggr bättre på allt! Så han har avancerat bra det senaste halvåret- han har blivit glad! Innan var han ofta sur- piskade med svansen när man bad om arbete. Motvillig helt enkelt, han kunde spendera hela ridturer med att bara göra tvärtom för sakens skull. Med mycket beröm så har han ändrat inställning och tycker nu det är roligt att jobba! Beröm honom så kråmar han på nacken o kämpar lite till!
Det vi har framör oss är dressyren helt enkelt. Att få ordning på galoppen (skritt o trav har vi bra koll på nu). Och i en framtid börja ta tag i tölten.
Min världens finaste o bästaste Andi-pandi
Och så här såg han ut 2004
Idag t.ex. så var vi ute i skogen en kortis bara, på hemvägen pratade jag i telefon. Tyckte vi kunde trava uppför en backe och gav signal om det. Andi tyckte det var så kul så han la av två bocksprång o o några galoppsprång o tog sedan snabbt trav "oj förlåt" tror jag han sa. I nästa backe fick han galoppera -väldigt lycklig -o stannade på sitshjälp mitt i backen. Hela tiden på lång tygel i grimma medan matte pratade i mobil. Sikken galen o ohanterbar häst va?