Alla FÅR vara med o leka

[benjamin]

Sv: Alla FÅR vara med o leka

Regeln: "Att alla får vara med att leka "måste man ha på ex. kalas eller liknande.
Att eftersträva regeln när det är möjligt i ex. förskola eller skola tycker jag är bra särskillt ibörjan och om det är så att det är oroligt i gruppen med osäkra barn som försöker ordna hiriarki. I vardagen tycker jag att det kan vara en generell regel för yngre barn att försöka eftersträva men självklart finns det undantag. Leken är ju barnets sätt att lära sig sociala spelregler. Om ett barn har svårt för att rätta sig efter den övriga gruppens "normer" så hjälps ju inte barnet av att den alltid får vara med hur den än uppför sig. Jag kan alltså inte svara generellt ja eller nej på om jag tycker att regeln alla får vara med ska gälla. Jag tror dock att det är viktigt att om man som vuxen ser att ett barn är utstött pratar med sitt eget barn om det. Diskuterar om varför det är på ena eller andra sättet. Hur man skulle kunna lösa det för detta barnet. Då tror jag nämnligen att ens egna barn själv kommer till dig som vuxen och berättar om de själva kommer i den situationen att de känner sig utanför någon gång. Och det vill man ju att de ska göra.

 

[Mabuse]

Sv: Alla FÅR vara med o leka

Jag tycker faktiskt att din dotter kunde låta den tredje flickan vara med. Om ni har pratat om hur hemskt det kan kännas att vara utanför och den tredje flickan är så ledsen att hon gråter och din dotter trots detta inte låter henne vara med så tycker jag gott ni kunde ta ett snack till. Det verkar ju inte som hon förstår vad hon gör riktigt, och barn kan ibland behöva "puttas på" lite för att utveckla sin empati. Om hon nu vill umgås med sin bästis på tu man hand, måste de göra det så demonstrativt? Har de aldrig en chans att träffas utan att den tredje flickan är med?

Du kunde ju prata med henne om varför den tredje tjejen inte får vara med? För jag kan nästan lova dig att hon tycker att det här är jättejobbigt. Har man alltid haft kompisar själv kan det vara svårt att förstå hur det känns att inte ha det. När man är vuxen är det ju mycket lättare att ha distans till sånt, att gå och göra egna saker istället, eller umgås med andra som är trevligare, men när man är liten tycker jag att det är väldigt svårt att ha den distansen.

Så ja, jag tycker att din dotters beteende gränsar till mobbing (i vilket fall utfrysning), och jag skulle nog inte tycka att det var ok. Däremot så är det nog rätt att inte hota henne, men det måste väl gå att få henne att förstå att man inte ska göra andra så ledsna?

 

[Stollan]

Sv: Alla FÅR vara med o leka

Jag går efter min mammas linje och försöker att lägga mig i barnens lek så lite som möjligt. Själv stod jag väldigt sällan utan kompisar. Men visst hände det att man blev utanför eller inte fick vara med. Min mammas svar var alltid, då får du hitta på nått annat att göra, och man ska aldrig "krusa" någon.

Problemet där med din mamma är att hon skulle hjälpt dig att hitta en lösning istället för detta med bara "krusa". Grundtanken är god men för att se till att hjälpa barnet att hitta lösningar så får man som vuxen engagera sig lite mer. Risken finns ju om det är ett mer blygt barn att barnet istället drar sig tillbaka.

Det låter som om du Stollan har stor erfarenhet av barn och barn i grupp. Och det var skönt att läsa dina inlägg. Måste ochså tillägga att det inte direkt var någon känslomässig utpressning snacket på kvällen, och att jag inte hotade ta bort Mc Donaldsbesöket.

Jag har alltid haft ett intresse för barn och speciellt barn som på ett eller annat sätt är annorlunda. Jag är alltså den som har engagerat mig speciellt i dom barn som varit "besvärliga" på förskolan medans många andra personal föredragit dom "lätta" barnen då det är jobbigt med "svåra" barn. Själv tycker jag att det är enormt stimulerande istället så det är delvis av eget syfte jag gör det då det ger mig "payback"
Känslomässig utpressning är också när man säger " hur skull du känna om ingen ville vara med dig" för att få barnet att ändra sin åsikt/sitt beteende. Du kan däremot försöka hjälpa din dotter att komma underfull med vad som gör att det är jobbigt med den andra tjejen. Hon kanske är för intensiv tex (min dotter tenderar att bli sådan när hon tror att folk tycker illa om hennes person) Du kan också tala om för din dotter hur det kan kännas att vara den andra i termer som "Jag tror att hon tror att ni tycker illa om henne" och samtidigt bejaka din dotters känslor "Jag förstår att du uppfattar henne som jobbig att leka med, vet du hur det kommer sig" och försök hitta en lösning där. Ibland kommer man längt med att vara mer öppne mot barn än många är. Ser man till att vara öppen på ett bra sätt och prata i termer där man sätter privata gränser så blir det något konstruktivt av det hela. Att det funkar är min dotter ett levande bevis för då hon bara för lite mer än ett halvår sedan hade ett beteende som gjorde att dom i skolan trodde på ev adhd eller liknande. Själv var jag 100% på att det inte var så och protesterade vilt. Hade min dotter inte fått vägledning av oss här hemma och rätt hjälp i den lilla grupp hon är i nu skulle hon kunnat växa upp och bli en "värsting" istället har hon utvecklat sin sociala förmåga rätt och är större nu än vad många andra har i hennes ålder.

benjamin tog upp en intressant aspekt här ochså. Att en av dom två kanske är osäker och vill egentligen inte "frysa" ut en tredje part, men gör det för att vara lojal mot en andre.

Det kan hända att det är så men då måste man vara extra noga att inte sätt för stor press på detta barnet som redan slits åt två håll. Istället kan man se till att sysselsätta flickorna med uppgifter som man kan vara fler att hålla på med och som man måste hjälpa till med. Uppgjorda regler av vuxna innan hjälper barnen att veta vad för ram dom skall hålla sig inom och risken för att den tredje flickan gör "fel" blir mindre. Det gör barnen mindre osäkra. Fri lek är bra men ibland måste man styra om man vill hjälpa ett barn med mindre självkänsla. Allt beror på hur mycket man vill engagera sig i barn som inte är sitt egna.

Jag känner hennes pappa sen många år, och han har ofta sagt att hans skräck är att deras barn ska bli mobbade i skolan, eller retade för nått. Jag har på känn att han själv varit utsatt för mobbing, eller själv mobbat, eller blivit retad. Jag vet inte om han överför sin rädsla och osäkerhet på sitt/sina barn.
hälsningar gulan fd.gulla

Här har du ett av det avgörande för problemet. Med taskig självkänsla så är det svårt att stärka sitt barns självkänsla. För att barnet skall bli mer säkert måste föräldrarna jobba på sin självkänsla också. Rätt ofta är man medveten om där är ett problem och rätt ofta tolkar man att det är självförtroendet som är fel på. Man sätter in en massa åtgärder för att stärka självförtroendet. Problemet här ligger i att allt fokuseras på vad barnet presterar och att den uppskattas för detta när behovet är att synas och vara viktig som person och inte för don. Så länge som fokuseringen ligger fel (det är inte fel att stärka självförtroendet om självkänslan stärks samtidigt) så kommer barnet ha svårt med sociala kontakter.
Jag vet två bra böcker som hjälper en som förälder och barnet samtidigt för föräldern utvecklas med barnet till det positiva, som jag gärna rekommederar att denna pappan köper/lånar på biblioteket och läser. Jag vet inte vad man får skriva och vad som räknas som reklam så om du PM:ar skall jag ge namn på böcker och författare.
Det är garanterat bra böcker att ha i bokhyllan när man har barn eller för den delen jobbar med dom.

 

[Stollan]

Sv: Alla FÅR vara med o leka

Tja, då har väl du jobbat på fel ställen. Jag kan säga att jag aldrig upplevt att personalen inte tagit itu med problemet där jag har arbetat eller praktiserat.

Jag är mer intresserad HUR man tar hand om det för det är avgörandet för hur det blir i framtiden. Dom "tog hand om det" i min dotters skola också och det ledde till att allt blev värre. Hade hon varit ett självdestruktivt barn så hade symtomen tagit mycket längre tid att upptäcka och det är inte ovanligt att man gör det förrens barnet blivit vuxen.
Barn i förskoleålder är lätta att styra och det är först när dom blir äldre som man märker hur resultatet blir. Jobbar man bara med barnet slänger man pengar i sjön eftersom det är en familjesak.
Visst har dom jobbat med saken på en del ställen men oftast på fel sätt. Jag har också träffat på personal som är helt underbara och gett mig en massa också men för att vara ärlig så är det mer sällan. Deras inkompetens har dolts av min kompetens (då var jag 19 år kan jag tala om). Jobbade på ett ställe under ett år och när jag slutade där kom klagomålen på personalen och det var sådan jag hade märkt redan från början så det var inget nytt.
Jag har alltid jobbat med barn som är utanför genom gruppaktivteter som jag vet dom flesta gillar och jag börjar med barnet som är utanför och på så sätt lär sig barnet hur den skall få fler att vilja leka med den. Man måste lära barnet hur man gör precis som man lär ett människa som har ett annat språk att prata svenska när dom kommer hit.

Om jag får fråga, går din dotter fortfarande i liten barngrupp eller går hon i normalstor klass? Vissa barn behöver ju bara en mindre barngrupp (med kanske specialutbildad personal) för att "fungera". Tyvärr är det få förunnat, och runt Sthlm i princip omöjligt utan att ha blivt diagnostiserad.

Problemet ligger inte i att hon inte klarar stor grupp för det har gått bra förr. Problemet ligger i att dom på dagis och skola har misstolkat hennes beteende och inte kunnat jobba med att få in henne i gruppen med barn på ett bra sätt. Dom har "tvingat" alternativ inte gjort något alls när hon inte fått vara med istället för att på ett bra sätt "jobbat" in henne i en grupp där flera redan kände varandra från början. Det var många sätt som var fel. Hennes självkäsnla var rätt sänkt när hon slutade på dagis och blev bara bättre under sommaren inna hon började skolan. Hon blev mycket lugnare och gladare. I början av skolan så var det ok men sedan blev det bara värre och värre och dom sänkte hennes självkänsla totalt. Dom visste under höstterminen att det var problem med min dotter och hennes sätt att ta kontakt med andra barn men det kollades inte upp under raster utan barnen lämnades till sitt öde. På sista mötet i februari så sa jag att min dotter har sagt att även dom andra barnen slår på henne ibland (dom andra barnen var såååå snälla enligt personla och min dotter har aldrig tidigare varit aggressiv på något sätt om inte hon blivit provoserad men här skulle det vara så) och fick till svar (märk väl att här har dom vetat i månader att det är problem) "Det kan väl hända att dom retar henne ibland". Så med andra ord är det alltid min dotter som får skulden. Hon hade lite problem med att låta bli att bli riktigt arg om någon retade henne (hade blivit bättre under sommaren) och har stark integritet och då få skulden varje gång när jag VET att hon innan bara har blivit aggressitv när hon ansett att hon blivit kränkt kan få vem som helst att bli frusterard.
Nu när vi alla har fasit i handen så går allt tillbaka till en sak. Min dotter har känt att varken fk-lärare eller barn har tyckt om henne och det är svårt för en 6-åring att bära. Hennes sjlävförtroende och självkänsla blev bara mindre av den anledningen att dom misstolkade hennes signaler. Hon hade svårt att koncenterar sig vilket dom tolkade som att hon saknade förmåga när felet låg i att hon hade så dålig tro på sig själv att hon ville ha stöd 100% (specialpedagogen gick bet här och då kan man fråga sig var man lär sig på den utbildningen), dom tycket hon var konstig som ville leka att hon var en mamma från SIMS när dom lekte mamma pappa barn. Att leka att man är läderlappsflicka är tydligen ok men inte SIMS. Märk väl att det var dom vuxna som tyckte detta och givetvis snappade barnen upp detta. Dom ansåg att hon inte kunde skilja på fantasi och verklighet men när jag provade med frågor till min dotter så var det inga problem att skilja och hon har heller inte visat något på det nu heller. DOm var oroliga över hennes motorik då hon ramlade ofta. Det är bara att titta på hennes ben för att förstå varför. Min dotter har alltid för bråttom och med ett höftfel som 25% av alla barn har (enlig barnortoped) så går fötterna innåt. Det var samma för mig när jag var i hennes ålder. Jag kan fortsätta i dess oändlighet på allt som var fel. Hade jag bara kunnat ta mig dit själv och orkat hela dagarna skulle jag ha hälsat på för att se bristerna med egan ögon men jag är sjuk och orkar inte.
Hon går i den lilla gruppen just nu av den anledning att dom har tid att jobba på hennes självkänsla då hon fortfarande har för stora krav på sig själv. Hon kommer under året att gå tillbaka till sin klass allt eftersom. Skillnaden på min dotter märktes efter bara 2 veckor.
Barn som har dom problemen har inte problem med stor grupp om personalen är kompetent. Jag har aldrig haft problem med dessa barn (jag har alltså redan innan haft erfarenhet av barn som min dotter).
Gruppen har dom för det bli billigare för kommunen tror jag. Istället för att ha assissten till 5 barn har dom 2 vuxna. Dessutom så blir resultatet snabbare. Dom tar normalt inte emot 6-åringar och dom talade om för mig när min dotter började där att dom inte hade kompetens för 6-åringar och jag svarade att det behöver inte min dotter. Jag hade rätt. Min dotter behöver mer mental stimulans också än vad fk-klassen kunde ge. När hon kom till Växthuset så försökte dom hålla nere hennes sug på att lära sig läsa, räka, skriva mm men märkte snart att det inte var möjligt.
Nu skall jag bara tala med psykologen som sade att detta var något som gick utanför hans kompetens och ville skicka vidare henne till neuropsykolog. Nu kan han spara in på den och även på BUP av den enkla anldeningen att det inte finns något för dom att göra eller säga. Vi vet felet och vi vet hur man fixar det. Min dotter har nu ett sätt att uttrycka sig på som är "äldre" än vad hon åldermässigt är, hon har lättare att sätta distans och att ta reda på var frustrationen kommer ifrån och dessutom i vissa lägen fixa det själv.
Min dotter kunde ha varit den flickan i stallet som inte fick vara med och jag förstår att man inte vill vara med någon som tenderar att bli för intensiv (att söka kontakt på det viset tyder på att barnet blir intensiv) i sin osäkerhet på hur man skall vara för att bli omtyckt som person. Detta fixade sig när vi koncenterade oss på att fixa där felet satt istället för att lindra symtom. Att övertala andra att vara med barnet lindrar bara symtom. Barnen skall leka med varandra för att dom känner för det inte annars för då matar man bara på så att självkänslan blir mindre.

Sedan bor jag på en liten ort och jag är en krävande person.
Dom har visserligen redan från början haft skolpsykologen med (han har en roll att vara medlare mellan personal och förälder), alla hennes lärare och sociala myndigheten. Den lilla gruppen är iofs bra och borde faktiskt göra det lättare för samtliga parter så den modeln är bra och jag är tacksam att dom tog emot min dotter även om det inte var något dom gör normalt (trodes väl tala om hur destruktiv min dotter var vilket det enda som är rest kvar av det är att hon stundvis har svårt för när någon talar om när hon har fel och försöker hjälpa) och deras kompetens ligger på min nivå (speciallplockade är dom) så vi har lärt av varandra faktiskt.
Min dotter leker med en av sina "ordinarie" klasskamrater ibland så hon har inte förlorat kontakt helt. Nu har hon lärt sig hur hon skall göra och kan slappna av och blir inte så intensiv i sina försök att få andra att tycka om henne.

 

[Stollan]

Sv: Alla FÅR vara med o leka

Jag tycker faktiskt att din dotter kunde låta den tredje flickan vara med. Om ni har pratat om hur hemskt det kan kännas att vara utanför och den tredje flickan är så ledsen att hon gråter och din dotter trots detta inte låter henne vara med så tycker jag gott ni kunde ta ett snack till. Det verkar ju inte som hon förstår vad hon gör riktigt, och barn kan ibland behöva "puttas på" lite för att utveckla sin empati. Om hon nu vill umgås med sin bästis på tu man hand, måste de göra det så demonstrativt? Har de aldrig en chans att träffas utan att den tredje flickan är med?

Du kunde ju prata med henne om varför den tredje tjejen inte får vara med? För jag kan nästan lova dig att hon tycker att det här är jättejobbigt. Har man alltid haft kompisar själv kan det vara svårt att förstå hur det känns att inte ha det. När man är vuxen är det ju mycket lättare att ha distans till sånt, att gå och göra egna saker istället, eller umgås med andra som är trevligare, men när man är liten tycker jag att det är väldigt svårt att ha den distansen.

Så ja, jag tycker att din dotters beteende gränsar till mobbing (i vilket fall utfrysning), och jag skulle nog inte tycka att det var ok. Däremot så är det nog rätt att inte hota henne, men det måste väl gå att få henne att förstå att man inte ska göra andra så ledsna?

Ditt sätt du föreslår på lär inte ut empati utan bara att man skall svälja sin vilja i förmån för andras. Ett mycket bra och effektivt sätt att skapa en människa som bränner ut sig när dom blir vuxna. Har sett det gång på gång.
Om den andra barnet har problem och inte har den rätta "koden" ligger ansvaret på vuxna och skall aldrig läggas på barn. Det leder bara till mer problem. Det finns barn man kan ta till hjälp med men det skall vara barn med mycket god självkänsla för dom kan "bjuda" på att barnet som inte kan den rätta koden men dom åt sin sida behöver inte övertalas utan ofta gör dom så automatiskt själv. Välj fel barn till hjälp och dom matar på varandra till att bli destruktiva/självdestruktiva.

Att inte vilja leka/umgås är inte utfrysning men att totalignorera är det. Inget i inlägget talar om hur det är bara att dom två inte vill leka med den andra flickan. Jag umgås inte med alla men jag kan säga hej även om det är en person jag inte är förtjust i.

Jag har som sagt varit offret och som vuxen ser jag vad felet hos mig låg. Eftersom det inte rättades till och inte heller hos dom som mobbade så matade vi på varandras destruktiva/självdestruktiva sidor. Jag hade lika stor del i hur jag behandlades som dom som behandlade mig illa. Det krävs objektivitet att se sin del i något och som sagt var det är sällan ens fel att två träter.

 

[Jadzia]

Sv: Alla FÅR vara med o leka

Det kan ju vara så enkelt att gulans dotter inte gillar den tredje flickan och varför ska man då tvinga dessa att umgås?

Jag bestrider starkt att detta beteende gränsar till mobbing. Man måste inte umgås med alla och alla har rätt att välja sitt eget umgänge. Jag måste inte bli vän med Sara bara för att Sara vill bli vän med mig. Jag måste inte ens umgås med henne. Däremot ska jag alltid vara artig och trevlig men leker/umgås, det gör man med människor man tycker om och finner ett intressant utbyte med.

Om någon skulle bli ledsen för att just jag inte vill vara vän eller umgås med denne så inte sjutton får jag dåligt samvete över det. Min vänskap är inget man bara kan begära och få hur som helst och det finns fler människor att umgås med än just mig. Däremot får varken barnet eller jag påverka andra att inte heller umgås med denne. Då kan man börja snacka mobbing. Innan det handlar det bara om det fria valet av vänner som vi alla har rätt att göra.

 

[break_a_leg]

Sv: Alla FÅR vara med o leka

Något jag undrar över, "skyller" du helt och hållet din dotters problem på den personal som har arbetat på den förskola/förskoleklass där hon har gått? Är man missnöjd med hur personalen arbetar tycker jag att man dels går till förskolechefen och tar upp saken med denne. Får man ingen respons så får man byta förskola eller ha sitt barn hemma.

Ibland blir jag lite trött på föräldrar som helt och hållet skyller på förskola/skola, ibland finns det faktiskt saker som barnet bär med sig hemifrån och som visar sig som "udda beteende" i barngrupp.

Du skriver att du har arbetat med barn med särskilda behov, vilken utbildning har du då?

I Sverige har vi en "skola för alla" vilket jag tycker är bra, men man kan inte bara ta hänsyn till de udda barnen, de "vanliga" barnen måste få sitt också. Och det säger jag fastän jag arbetat som elevassistent (det har man bara när man har verkliga behov av det), barnskötare i vanlig barngrupp med alla åldrar och numera läser till speciallärare.

 

[humlanotrocadero]

Sv: Alla FÅR vara med o leka

Jag va själv rätt svårt mobbad i skolåren, jag skulle aldrig i livet acceptera att mina barn "uteslöt" något tredja barn, verkligen aldrig i livet, ni kan inte fatta hur det är att vara "den tredje" o att aldrig få vara med.
Helt fel att låta ungarna tro att det är ok att utesluta något barn, fy vad vidrigt.

annars får ni väl be den mamma som tar med det tredje barnet att ungens ka få vara hos någon som vill/kan ha tid för den, så stackars tjejen slipper va ledsen o inte fatta varför hon inte får vara med o leka... fy faan mobbing finns ju tom på arbetsplater, lär man ungar i tidig ålder att det är ok att utesluta någon så lär de ju inte fatta bättre när de blir vuxna.

Får den tredje flickan bara stå o titta på när ditt barn o den andra leker eller?

 

[Jadzia]

Sv: Alla FÅR vara med o leka

Ungen kan väl hitta på något annat eller annan. Hon måste inte promt leka med just gulans dotter. Det är skillnad på att mobba och att välja sitt umgänge.

 

[humlanotrocadero]

Sv: Alla FÅR vara med o leka

Ungen kan väl hitta på något annat eller annan. Hon måste inte promt leka med just gulans dotter. Det är skillnad på att mobba och att välja sitt umgänge.[/QUOT


japp fint om du tycker så, men säg det till ett barn som typ aldrig får vara med någonstanns....

 

[Jadzia]

Sv: Alla FÅR vara med o leka

Och hur vet du att den här flickan inte får vara med någonstans?
Det enda som står är att gulans dotter vill leka ensam med sin bästis.

Det är farligt när man börjar överföra alltför mycket av sina egna känslor och erfarenheter på ett scenario där man inte har alla fakta.

 

[break_a_leg]

Sv: Alla FÅR vara med o leka

Däremot ska jag alltid vara artig och trevlig men leker/umgås, det gör man med människor man tycker om och finner ett intressant utbyte med.

Om någon skulle bli ledsen för att just jag inte vill vara vän eller umgås med denne så inte sjutton får jag dåligt samvete över det. .

Men du är vuxen! Inlägget handlar om relativt små barn som kanske inte har lärt sig reglerna för socialt umgänge ännu...

 

[break_a_leg]

Sv: Alla FÅR vara med o leka

En sak som inte framgått, har din dotter "sagt ifrån" till den tredje flickan eller smiter hon och flicka nummer två undan utan förklaringar hela tiden?

 

[Jadzia]

Sv: Alla FÅR vara med o leka

Men inte tror du att jag lärde mig detta i vuxen ålder heller. Mina föräldrar var noga med att redan från början lära mig vett, men de lade sig inte i mitt val av vänner. Ville jag inte umgås med någon så behövde jag inte.

När reglerna för socialt umgänge ska läras in så är det just de regler den vuxne ska tillämpa som ska läras in, inte en sorts interimregler för barn. Varför ska just barn vara vän med hela världen?

 

[break_a_leg]

Sv: Alla FÅR vara med o leka

Men är det bra att lära sig att det är okej att "smita undan" i stället för att kunna vara "rak" och stå för sina åsikter (nej, jag vill inte leka med dig därför att....)?

Sedan så undrar jag varför det anses mer okej att låta någon stå utanför leken utanför skoltid? Händer detta i förskola/skola så kan jag tala om att de flesta föräldrar genast kommer till personalen och talar om att "Stina säger att hon inte får vara med, hon får alltid leka ensam".

 

[Mabuse]

Sv: Alla FÅR vara med o leka

Jo, jag tycker att om man lär ut inlevelseförmåga så lär man ut empati. Om jag gör en annan människa så ledsen att han/hon står och gråter och trots detta inte ändrar mitt beteende (naturligtvis inom rimliga gränser, inte på bekostnad av ens egen psykiska och fysiska hälsa, men det är det väl knappast frågan om i det här fallet) så tycker jag att man behöver öva sin inlevelseförmåga. Därifrån till att självutplånande offra sig till alla är steget långt, i min mening.

Och jag tycker inte att man ska låta barn bete sig hur som helst socialt bara för att de är barn. Hur ska de annars bli vettiga vuxna? Om mitt barn skulle medverka till att förstöra en annan människas självkänsla genom mobbing (OBS! jag säger inte att detta behöver vara fallet just med Gulans dotter!) så skulle jag inte låta det vara utan berätta att så gör man inte. "Det är aldrig ens fel när två träter" i all ära, men enligt min åsikt så kan man åtminstone försöka styra sitt eget beteende. Bara för att någon annan beter sig illa så behöver ju inte jag göra det. Om klassens mobboffer har ett knepigt sätt att bete sig så rättfärdigar inte det mobbing.

Och jo, ibland kan det faktiskt vara ens fel när två träter - att ständigt i alla konflikter tänka sig att det är bådas fel kan också få negativa konsekvenser: antingen så tar man på sig orimligt stor del av skulden i vissa fall (det är mitt fel också att min pojkvän misshandlar mig) eller också så seglar man genom livet utan att nånsin försöka bli en lite bättre människa (det är ju inte så konstigt att Pelle blir mobbad, han är ju så udda).

Enligt min erfarenhet så kan "skuldfrågan" fördela sig på alla möjliga sätt när man råkar i konflikt. Ibland har man själv faktiskt betett sig rätt illa och sårat människor, ibland tar andra människor ut sina knepigheter på en själv. Och det gäller väl att hitta nån balans i vad man tar åt sig och vad man lägger på omgivningen.

 

[Mabuse]

Sv: Alla FÅR vara med o leka

Jag tycker snarare att situationen är att jämställa med följande:

På din avdelning på jobbet är ni tre personer. De andra två sitter alltid tillsammans på fikaraster och luncher, men när du kommer så går de, och visar tydligt att de inte vill ha ditt sällskap.

Är detta ett OK sätt för dem att bete sig? Jag skulle nog säga nej i det läget. Nu kan man ju resonera att stallet inte är en arbetsplats, men som barn så ser man det inte så. Som liten så tänker man inte på alla andra ställen man kan vara och alla andra människor som finns som nog skulle tycka om en. Oftast har man ju också begränsat med ställen där man kan "sociala" sig. Som vuxen kan ju jag ha kompisar som bor i andra stadsdelar, det är bara att ta bilen eller bussen och åka dit. Jag kan söka ett nytt jobb eller byta stall om jag inte gillar det där jag är - men det ska vara en extremt självständig åttaåring som gör allt detta på egen hand. Om nu gulans dotter och hennes kompis så förtvivlat gärna vill vara på tumanhand, måste de vara i stallet?

Själv så gick jag i en ganska knepig grundskoleklass, där flera barn blev svårt mobbade (har jag insett i efterhand). Det hade varit betydligt bättre om en del av de värsta mobbarnas föräldrar hade präntat in lite mer inlevelseförmåga i sina barn. Oftast blir det ju mest grupptryck som gör att vissa barn anses som omöjliga att vara med. Vi hade exempelvis en pojke som ingen kunde leka med för att han hade en töntig mamma. I det fallet hade det nog varit välgörande om någon vuxen gjort så han fick vara med mer, så hade fler av barnen kanske insett att det fanns mer hos honom än mamman!

 

[Stollan]

Sv: Alla FÅR vara med o leka

Man måste ta tag i roten och inte dämpa symtom. Roten är inte dom andra barnen utan sitter i barnet själv. Det gäller även dom som mobbar för dom visar symtom på annat sätt om som mobbar och dom som mobbas har samma problem bara det att dom visar det på olika sätt.

Förövrigt kan jag inte läsa att Jadzia ansåg att utfrusning var ok utan tvärt om. Man skall inte känna sig tvungen att vara kompis med någon bara för att denna blir ledsen men man behöver inte vara oartig heller utan man skall ha respekt för varandra.
Har du sett reklamen om mobbing?
Om flickan som kände sig osynlig?
Hon var osynlig ända tills någon såg henne och sa hej.
Det är vad Jadzia pratar om. Att synas är inte alltid att får vara med utan att bara få bekräftelse att man finns.

Pojken hade inte blivit hjälpt av att "få vara med" pga att någon tycker synd om honom. Tvärt om hade det bara gjort att han kände sig ännu sämre. Barn är mästare på att upptäcka om något är "fel" däremot är dom dåliga på att tolka "felets art" själva. Dom saknar den självinsikten för att kunna göra så.
Jag förstår om du tror att det hade löst sig om han hade någon som lekte med honom för så trodde jag också förr men jag fick på "tassen" och blev upplyst om hur fel jag har. Min dotter är bla ett levande exempel på att det inte funkar om inte vuxna är djupt engagerade i att lösa problemet.

Jag kan fortfarande inte läsa ut från inläggen om det är ren skär utfrysning som gäller så du måste lägga in mycket egna känslor för att tolka det så. För att lösa sådana problem måste man dock kunna sätta sig själv att kunna se på situationen objektivt.

 

[break_a_leg]

Sv: Alla FÅR vara med o leka

Man måste ta tag i roten och inte dämpa symtom. Roten är inte dom andra barnen utan sitter i barnet själv. Det gäller även dom som mobbar för dom visar symtom på annat sätt om som mobbar och dom som mobbas har samma problem bara det att dom visar det på olika sätt.

Menar du att barn som blir mobbade i skolan har sig själv att skylla?

 

[Stollan]

Sv: Alla FÅR vara med o leka

Jo, jag tycker att om man lär ut inlevelseförmåga så lär man ut empati. Om jag gör en annan människa så ledsen att han/hon står och gråter och trots detta inte ändrar mitt beteende (naturligtvis inom rimliga gränser, inte på bekostnad av ens egen psykiska och fysiska hälsa, men det är det väl knappast frågan om i det här fallet) så tycker jag att man behöver öva sin inlevelseförmåga. Därifrån till att självutplånande offra sig till alla är steget långt, i min mening.

Vad du tycker och vad som är måste du skilja på. Empati lärs inte in på det vis du säger och det har många barn bevisat för mig. Barn gör som vuxna gör. Att alltid göra som andra säger för att göra dom glada har heller inget med empati att göra. Känslor lär man inte in hos barn för det gör dom alldeles själva utan hjälp.
Om du gör en människa ledsen för att du inte vill umgås med denna och umgås bara för du tycker synd om människan så är frågan vad vinner ni på det?
Jag kan tala om att ni vinner inget men förlorar massor.
Om du är oartig eller rent ut av elak i ditt beteende så har vi en annan situation men det betyder fortfarande inte att du skall tvingas att umgås med folk bara för du tycker synd om dom. Har dom svårt att umgås med folk är det dom som behöver ändra beteende inte folket runt omkring. När det gäller barn så har dom inte mogneht att fixa det själv utan måste ha stöd av en vuxen.
Där ifrån till självutplånande offer är inte alls långt. Det beror på personligeheten. Om man ofta ger upp sin integritet i förmån för andra så kommer det att kosta. Jag ser ofta inlägg på Buke om vad det kostar för människor som idag är vuxna. Varför tror du det finns så många människor som får utmattningsdepression idag?

Och jag tycker inte att man ska låta barn bete sig hur som helst socialt bara för att de är barn. Hur ska de annars bli vettiga vuxna? Om mitt barn skulle medverka till att förstöra en annan människas självkänsla genom mobbing (OBS! jag säger inte att detta behöver vara fallet just med Gulans dotter!) så skulle jag inte låta det vara utan berätta att så gör man inte. "Det är aldrig ens fel när två träter" i all ära, men enligt min åsikt så kan man åtminstone försöka styra sitt eget beteende. Bara för att någon annan beter sig illa så behöver ju inte jag göra det. Om klassens mobboffer har ett knepigt sätt att bete sig så rättfärdigar inte det mobbing.

Är det någon som har sagt att man får behandla andra hur som helst...eller propagerat för det?
Den som mobbar har oftast lika dålig själkänsla som den som blir mobbad glöm inte det. Båda är offer för att vuxna inte tar tag i situationen. Att ta tag i situationen menas med att man ser till att man inte behandlar varandra illa och dit hör inte umgås eller icke umgås. Om klassens mobbningsoffer beteer sig knepig så skall vuxna i dess närhet ta sitt ansvar. Gör dom det på rätt sätt så kommer mobbningsoffret och mobbaren att sluta. Problemet ligger hos dom vuxna att lösa inte hos barnen. Innan man förstår det kommer inte problemet att lösas. Roten ligger i barnets självkänsla och tron på sig själv. Fixa det och symtomen försvinner. Puts väck.

Och jo, ibland kan det faktiskt vara ens fel när två träter - att ständigt i alla konflikter tänka sig att det är bådas fel kan också få negativa konsekvenser: antingen så tar man på sig orimligt stor del av skulden i vissa fall (det är mitt fel också att min pojkvän misshandlar mig) eller också så seglar man genom livet utan att nånsin försöka bli en lite bättre människa (det är ju inte så konstigt att Pelle blir mobbad, han är ju så udda).

Varken den ursäkten om Pelle eller att tvinga andra att umgås med honom är till hjälp. Båda är lika illa faktiskt. Att Pelle är udda och inte kan koden/språket gör att han behöver hjälp att lära sig. Den hjälpen skall han ha från vuxna. Att det sker mobbing i skolan är för att vuxna sviker barnen och det ansvaret ligger på dom vuxna.

Enligt min erfarenhet så kan "skuldfrågan" fördela sig på alla möjliga sätt när man råkar i konflikt. Ibland har man själv faktiskt betett sig rätt illa och sårat människor, ibland tar andra människor ut sina knepigheter på en själv. Och det gäller väl att hitta nån balans i vad man tar åt sig och vad man lägger på omgivningen.

Man blir inte sårad om någon anklagar en med något som inte är sant om man har god självkänsla. Om du tar åt dig är det att du behöver jobba på den. Jag tar åt mig när jag har gjort fel men det är inget jag går och har stora skuldkänslor för. Konflikter finns i två sorter. Den destruktiva och den konstruktiva. Kan man ha en konstruktiv konflikt och vet hur man gör så väljer man den framför destruktiv. "Easy as that" är det även om det kan vara svårt att lära sig. Man skall med andra ord inte hitta balans utan man skall lära känna sig själv utifrån och in och lära sig att se dom goda med dom dåliga sidorna som finns. Då vet man om kritiken som kommer är sann eller inte och då kan man också bli objektiv.
En människa med gott självförtroende och stark självkänsla står stadigt på jorden och mår bra. Se på mig och försök blåsa om kull mig. Du kan kalla mig för vad du vill men jag tar inte åt mig för jag vet sanningen om mig själv.

Åter igen ber jag dig separera mellan att inte vilja umgås och vara oartig rent av elak. Dom är inte i synonym för varandra.