Det jag skrev sist om hur jag mår får mig att känna mig som en gammal pensionär som klagar på sina krämpor.
Jag vill inte prata krämpor!
Det som skrämmer mig är att jag tycker att det är för tidigt.
Jag är visserligen 42, men statistiskt sett har jag bara levt halvvägs. Om hälsan redan är så illa och dessutom bara kommer bli värre och värre så är jag inte intresserad av det erbjudandet, tack och hej...
Apropå krämpor: På nyheterna sa dom att var femte person i Sverige lider av smärta. Var femte?? Det är ju ändå ganska många. Fler än Sverigedemokrater till och med. :-)
Det måste vara något generalknas någonstans. Den mänskliga varelsen kan inte ha utvecklats under miljoners år, för att ha uppnått halvcrappy liv fulla med smärta. Det kan inte ha varit såhär förut. Det här kan bara inte vara resultatet av miljoner års utveckling!
Min egen misstanke är att _VI_ nånstans har förstört nån balans som behövdes för att vi skulle må bra. Det sägs att medellivslängden ökar och att vi blir äldre och äldre, men så har jag även hört att antalet friska dagar under ett liv inte ökar, snarare tvärtom. Vi lever alltså längre än förr, men dom extra dagarna är fulla av sjukdomar. Vi lever visserligen längre än förr, men det kanske till stor del beror på att vi utvecklat bättre metoder för att hålla en människokropp vid liv?...
Jag må vara korkad men jag skulle nog hellre välja att få vara frisk medans jag levde och i så fall dö tidigare....
Sen är det så att ålderdomen skrämmer mig. Att bli gammal är det jag är mest rädd för.
När jag var liten och fick frågan vad jag var mest rädd för av allt så svarade jag alltid smärta. Men livet har väl tvingat mig att bli lite avtrubbad på den punkten... ;-) Nu för tiden så är min största skräck – ATT BLI GAMMAL.
(Kanske kommer livet tvinga mig att äta upp den rädslan också)
Jag har försökt fundera över vad i åldrandet det är som skrämmer mig, och om jag möjligtvis kan mobilisera någon slags plan för att klara av det.
Men jag vet inte, jag har inte lyckats än...
Min bild av att bli gammal är dels att kroppen ger upp och man tappar kontrollen över den. Man känner inte längre igen sin kropp, den blir främmande, ful, får en massa konstiga idéer för sig, kan försätta en i pinsamma situationer och slutar gradvis att fungera. Man förlorar totalt kontrollen.
Men dels så förändras man även som person. Man blir glömsk, långsam, hänger inte med, förstår sig inte på vardagen, förstår sig inte på yngre människor, har svårt för att kommunicera med yngre generationer, förstår inte tekniken, har helt fel förväntningar på omgivningen, blir bitter, ilsken, gnällig och självisk.
Och det som skrämmer mig är att vi så gärna vill tro att vi kan påverka det, och påstår ”men SÅDÄR kommer minsann inte JAG att bli som gammal – JAG kommer att hänga med och vara glad och ödmjuk och hålla mig i fysisk form och hålla mig uppdaterad med modern teknik och lyssna på senaste musiken”.....
Yeah right...
Det kan vi inte alltid styra.
(Kan vi NÅGONSIN styra det?)
Under min stresskrasch upplevde jag hur det var att totalt tappa kontrollen över den man är, eller rättare sagt den man tror sig vara. Hur personlighetsförändrad man kan bli på bara ett litet kick. Plötsligt är man bara någon annan, med ett annat humör och andra förmågor och reaktioner än dom man är van vid. Det bara händer, och man har INGENTING att sätta emot.
Den upplevelse gjorde mig inte mindre rädd för ålderdomen...
Jag vill inte bli gammal. Det är min värsta mardröm att bli gammal. Och problemet är att jag ju faktiskt börjar bli till åren, så jag börjar känna vittringen av ålderdomen närma sig...
Jag vill inte prata krämpor!
Det som skrämmer mig är att jag tycker att det är för tidigt.
Jag är visserligen 42, men statistiskt sett har jag bara levt halvvägs. Om hälsan redan är så illa och dessutom bara kommer bli värre och värre så är jag inte intresserad av det erbjudandet, tack och hej...
Apropå krämpor: På nyheterna sa dom att var femte person i Sverige lider av smärta. Var femte?? Det är ju ändå ganska många. Fler än Sverigedemokrater till och med. :-)
Det måste vara något generalknas någonstans. Den mänskliga varelsen kan inte ha utvecklats under miljoners år, för att ha uppnått halvcrappy liv fulla med smärta. Det kan inte ha varit såhär förut. Det här kan bara inte vara resultatet av miljoner års utveckling!
Min egen misstanke är att _VI_ nånstans har förstört nån balans som behövdes för att vi skulle må bra. Det sägs att medellivslängden ökar och att vi blir äldre och äldre, men så har jag även hört att antalet friska dagar under ett liv inte ökar, snarare tvärtom. Vi lever alltså längre än förr, men dom extra dagarna är fulla av sjukdomar. Vi lever visserligen längre än förr, men det kanske till stor del beror på att vi utvecklat bättre metoder för att hålla en människokropp vid liv?...
Jag må vara korkad men jag skulle nog hellre välja att få vara frisk medans jag levde och i så fall dö tidigare....
Sen är det så att ålderdomen skrämmer mig. Att bli gammal är det jag är mest rädd för.
När jag var liten och fick frågan vad jag var mest rädd för av allt så svarade jag alltid smärta. Men livet har väl tvingat mig att bli lite avtrubbad på den punkten... ;-) Nu för tiden så är min största skräck – ATT BLI GAMMAL.
(Kanske kommer livet tvinga mig att äta upp den rädslan också)
Jag har försökt fundera över vad i åldrandet det är som skrämmer mig, och om jag möjligtvis kan mobilisera någon slags plan för att klara av det.
Men jag vet inte, jag har inte lyckats än...
Min bild av att bli gammal är dels att kroppen ger upp och man tappar kontrollen över den. Man känner inte längre igen sin kropp, den blir främmande, ful, får en massa konstiga idéer för sig, kan försätta en i pinsamma situationer och slutar gradvis att fungera. Man förlorar totalt kontrollen.
Men dels så förändras man även som person. Man blir glömsk, långsam, hänger inte med, förstår sig inte på vardagen, förstår sig inte på yngre människor, har svårt för att kommunicera med yngre generationer, förstår inte tekniken, har helt fel förväntningar på omgivningen, blir bitter, ilsken, gnällig och självisk.
Och det som skrämmer mig är att vi så gärna vill tro att vi kan påverka det, och påstår ”men SÅDÄR kommer minsann inte JAG att bli som gammal – JAG kommer att hänga med och vara glad och ödmjuk och hålla mig i fysisk form och hålla mig uppdaterad med modern teknik och lyssna på senaste musiken”.....
Yeah right...
Det kan vi inte alltid styra.
(Kan vi NÅGONSIN styra det?)
Under min stresskrasch upplevde jag hur det var att totalt tappa kontrollen över den man är, eller rättare sagt den man tror sig vara. Hur personlighetsförändrad man kan bli på bara ett litet kick. Plötsligt är man bara någon annan, med ett annat humör och andra förmågor och reaktioner än dom man är van vid. Det bara händer, och man har INGENTING att sätta emot.
Den upplevelse gjorde mig inte mindre rädd för ålderdomen...
Jag vill inte bli gammal. Det är min värsta mardröm att bli gammal. Och problemet är att jag ju faktiskt börjar bli till åren, så jag börjar känna vittringen av ålderdomen närma sig...
