Jillybean
Trådstartare
Gav mig häromdagen in på en diskussion jag skulle haft vett nog att hålla mig utanför. En bekant blev för några år sedan pappa när hans nya (och 15 år yngre) fru fick en flicka. Hon är snäll, generös och har en ängels tålamod. Tyvärr så har hon ett IQ någonstans mellan en krukväxt och en tegelsten.
Vi var där och fikade (med ett annat par) och an ngn anledning kom själva födelsen på tal. Jomen DET var ju ingenting, det var ju bara att klämma lite och ut pluppade ungen. Jag tillfrågades om mina två barns födslar och skulle vid det tillfället ha rest på mig och tagit hunden på en promenad men satt dumt nog kvar och berättade i grova drag om mina två snitt.
Det första: efter att ha krystat i drygt 2 timmar stannade bebisens hjärta. Katastrofsnitt. Det andra: efter att ha medverkat snällt till en VBAC (Vaginal Birth After Cesarean) vänder bebisen på sig mitt under värkarbetet och sticker upp skallen under mina revben. Snitt igen.
Efter ett par menande blickar mellan de andra två mammorna klappades jag på axeln och tröstades, det var ju tråkigt att det skulle gå så illa. Vaddå illa? Jag har ju två friska barn? Några ärr kan jag leva med, dem behöver jag ju inte visa om jag inte vill.
Varför detta tänkande att man inte är en "riktig" mamma om man inte kan föd vaginalt? Om inte tekniken fanns så hade både jag och bebis #1 dött, hade det varit bättre?? Jag valde ju inte direkt att snittas, omständigheterna runt bägge födslarna tvingade fram det beslutet.
Vi var där och fikade (med ett annat par) och an ngn anledning kom själva födelsen på tal. Jomen DET var ju ingenting, det var ju bara att klämma lite och ut pluppade ungen. Jag tillfrågades om mina två barns födslar och skulle vid det tillfället ha rest på mig och tagit hunden på en promenad men satt dumt nog kvar och berättade i grova drag om mina två snitt.
Det första: efter att ha krystat i drygt 2 timmar stannade bebisens hjärta. Katastrofsnitt. Det andra: efter att ha medverkat snällt till en VBAC (Vaginal Birth After Cesarean) vänder bebisen på sig mitt under värkarbetet och sticker upp skallen under mina revben. Snitt igen.
Efter ett par menande blickar mellan de andra två mammorna klappades jag på axeln och tröstades, det var ju tråkigt att det skulle gå så illa. Vaddå illa? Jag har ju två friska barn? Några ärr kan jag leva med, dem behöver jag ju inte visa om jag inte vill.
Varför detta tänkande att man inte är en "riktig" mamma om man inte kan föd vaginalt? Om inte tekniken fanns så hade både jag och bebis #1 dött, hade det varit bättre?? Jag valde ju inte direkt att snittas, omständigheterna runt bägge födslarna tvingade fram det beslutet.