Är hästar din räddning och medicin?

[Nepeta]

Ja som rubriken säjer - är hästar o ridning din medicin? Läser att hästar används i terapisyfte bl à för utmattningssyndrom. Att hästar används för funktionshindrade och barn med autism och Aspbergers eller adhd/add vet vi också. Vad är din erfarenhet?

 

[pulkaskurk]

Jag höll på att sälja min häst i våras men valde att behålla henne pga min hälsa.
Jag använder henne för att bättra på både mitt fysiska och psykiska mående.
Jag är delvis förlamad och ridningen är en viktig del av min rehab.

 

[Grazing]

Ja, det är utan tvekan min räddning!! Min räddning togs tragiskt nog bort för två veckor sedan och livet är ett litet helvete. Samtidigt som jag är i behov av hästar så hittar jag inte någon som min förra Vet inte riktigt hur jag ska gå vidare med hästlivet. Det är min räddning men saknaden av min förra är för stor. Kanske kommer jag över min förra häst nångång och kan gå vidare med en ny individ.

Han var viktig både för fysiken och framför allt för mitt psyke. Drivkraften och energin han gav gjorde att jag hade lite struktur på vardagen, visserligen så var det otroligt jobbigt men han gav samtidigt mycket mera energi än han tog. Sen så hjälpte han mig även att upptäcka att jag faktiskt egentligen orkar mer än vad jag tror.

 

[Fagelungen]

Mina hästar (och hund) är verkligen min räddning. Efter att jag fått min diagnos gick det kraftigt utför. Som följd blev depressionen djupare, jag sov hela dagarna och det som till slut fick mig att överhuvudtaget gå upp på dagarna var för att jag hade dem att sköta. Visserligen blev det under de här åren största fokuset på att ge dem den mest basala skötseln, fylla på mat och vatten osv.
Ridning och körning var inget alternativ, men bara att jag ändå gick upp var för att jag hade ett ansvar. Sov jag hela dagarna skulle de inte få mat. Jag hade ett ansvar och det var så fruktansvärt betydande för mig den tiden där allt egenvärde togs ifrån mig. Även när jag var som sjukast så försvann inte hästarna och ansvaret, och jag skötte dem trots allt själv hela sjukdomsperioden bortsett från när jag var inlagd.

Idag är de fortfarande lika viktiga för mitt tillfrisknande. De hjälper mig med depressionen, avslappning och mot ångesten.
Oxascand, theralen och diverse ångestlindrande mediciner kan slänga sig i väggen jämfört med hästarna. För min del.

 

[Billy]

Mina hästar (och hund) är verkligen min räddning. Efter att jag fått min diagnos gick det kraftigt utför. Som följd blev depressionen djupare, jag sov hela dagarna och det som till slut fick mig att överhuvudtaget gå upp på dagarna var för att jag hade dem att sköta. Visserligen blev det under de här åren största fokuset på att ge dem den mest basala skötseln, fylla på mat och vatten osv.
Ridning och körning var inget alternativ, men bara att jag ändå gick upp var för att jag hade ett ansvar. Sov jag hela dagarna skulle de inte få mat. Jag hade ett ansvar och det var så fruktansvärt betydande för mig den tiden där allt egenvärde togs ifrån mig. Även när jag var som sjukast så försvann inte hästarna och ansvaret, och jag skötte dem trots allt själv hela sjukdomsperioden bortsett från när jag var inlagd.

Idag är de fortfarande lika viktiga för mitt tillfrisknande. De hjälper mig med depressionen, avslappning och mot ångesten.
Oxascand, theralen och diverse ångestlindrande mediciner kan slänga sig i väggen jämfört med hästarna. För min del.

Jag tycker det är så fantastisk hur mycket styrka man trots allt har. När allt är nattsvart så finns det ändå ett uns kvar om man bara har motivationen. Vad är det som hästarna har som får oss att hämta dessa sista krafterna och stapla iväg och göra det?

 

[TinyWiny]

För mig är hästarna livsviktiga. Utan dem hade jag aldrig orkat. Även om jag numera tyvärr behöver mycket hjälp med dem så innebär deras existens att jag måste gå upp, jag måste klä mig och jag kommer ut några gånger per dag.

Tyvärr är jag för sjuk för att rida just nu men jag har gett mig den på att jag ska kunna börja rida regelbundet igen. Nu blir det bara en skrittur på fem minuter en gång i halvåret ungefär

Bara att se hästarna genom fönstret är som balsam för själen och jag är glad att min sambo förstår hur oerhört viktiga de är för mig så att han trots att han absolut inte har något djurintresse alls hjälper mig när det behövs.

Mitt älskade sto är min själsfrände Hon vet vad jag tänker och hon känner direkt när jag är sämre än vanligt och hon utnyttjar det aldrig.

Innan olyckan jobbade jag som handikappinstruktör och jag såg verkligen vilken enorm nytta ridningen och gemenskapen med hästarna gjorde för mina elever. Hästar är verkligen helt fantastiska

 

[stjarnfrugt]

Hästeriet är utan tvekan min livlina. Jag hade ett uppehåll på 5-6 år efter gymnasiet då jag hade all tid i världen att hitta andra intressen, jag gjorde allt möjligt men ingenting med samma entusiasm och passion som hästarna.
Man kan säga att i mitt liv finns två starka drivkrafter - hästar och bantning. Utan hästarna tar det andra över helt, men det var också en stor anledning till att jag slutade med hästarna när jag inte orkade med längre pga min anorexi. Jag har nu häst och jag lägger alldeles för mkt tid och engagemang på hästeriet för att få plats till nån anorektisk verksamhet. Klart att jag aldrig kommer bli frisk, men jag håller mig uppe för att jag har nåt vettigt att lägga ner min själ i. Livet i sig är rätt värdelöst, hade jag inte haft häst hade jag inte ens haft nån syssla vid sidan av som haft värde. Har mkt svårt att se att jobba och betala skatt, tvätta, städa och laga mat är meningen med livet...

 

[sthu]

Jag vet inte vem jag skulle vara utan hästarna och katterna.

Däremot kan stallivet tära otroligt hårt. När skitsnacket börjar gå i ett stall, och jag har en tendens att hamna i mitten vare sig jag vill eller inte, då sjunker jag som en sten. Kan inte hantera det och vill inte vara där. Då blir hästarna istället en del i mitt dåliga mående. Sist eskalerade det så snabbt att jag allvarligt funderade på att göra mig av med dem och sluta helt. Som tur väl är har jag riktiga och bra vänner som ställer upp och hjälpte mig bort från det stallet på under ett dygn. Det har bara gått några dagar och allting känns redan så otroligt mycket bättre!

 

[Speedway]

Hästeriet är nog en slags medicin även för mig som är frisk.

Jag har ett ganska krävande jobb med högt tempo och en del stress och hade jag inte haft hästen så hade det nog lätt blivit så att jag suttit kvar ett par timmar extra på jobbet varje dag. Hästen ger mig en bra anledning att gå hem i tid och när jag kommer till stallet så "glömmer" jag alla måsten för ett par timmar. Världens bästa sätt att rensa huvudet på så jag tror absolut att det hjälper mig att hålla mig frisk.

 

[nightcrawler]

jag lever fortfarande tack vare mina hästar. nu mår jag ganska bra mot vad jag har gjort. har blivit mej själv igen. så som jag var innan jag blev riktigt dålig. inte alltid jag har haft ork att rida men då har det varit skönt att bara stå och klappa och prata med dom. borra ner näsan i manen och gråta ut. dom få gånger jag inte har orkat sköta dom kan jag räkna på en hand. då har jag fått hjälp några dagar. räknat på ca 10 år. vilket för mej i mina ögon är väldigt bra. det visar mej att det finns ändå något som får mej att fortsätta när det är precis nattsvart.

 

[Cornelia]

Absolut. Jag har ganska dålig rygg, och jag är övertygad om att arbetet med och omkring hästarna håller mig igång så pass att jag hittills klarat mig hyfsat. Dessutom är det en räddning för själen att gå ut i stallet och bara vara med dem när allt är jobbigt och dystert. I stallet bland hästarna är man närvarande i stunden och alla grubblerier sätts på vänt eller skyfflas undan!

 

[Nepeta]

O vad öppna ni är, fick "djupare" svar än vad jag hoppats på...tack alla. Upplever du att dina djur behandlar dig olika utefter vilken "mode" du är i? Själv är jag bipolär vilket innebär perioder med mycket energi parallellt med ångest/oro och perioder med håglöshet o dålig ork. Däremellan finns bra perioder då jag är 'lagom' i mitt mående...Det innebär att min medryttarhäst har mina 3 olika sidor att förhålla sig till....vilket ger lite problem men utan hästliv kan jag bara inte tänka mig... Någon som har samma problem, jag lyssnar gärna....

 

[Forest Autumn]

Jag har ett superstressigt jobb där man verkligen behöver få möjlighet till avkoppling och tänka på annat annars klarar man inte av det. Hästarna är ett sätt för mig att stänga av jobbet och vara någon annanstans i tankarna. Jag börjar alltid dagen med att gå ut i stallet och blir alltid lika glad över att träffa min häst. Sedan är det härligt att rida senare på dagen. Då försvinner alla tankar på jobbet och även om det ibland tar emot lite att ge sig ut i skogen eller ge sig iväg lite längre för att rida tillsammans med mina kompisar så känner jag mig alltid piggare efteråt.

Utan hästar hade livet nog blivit ganska tomt trots att jag har andra intressen.

 

[ameo]

Förutom att jag njuter av att ha hästarna gående i hagarna runt mitt hem, så är ridningen sjukgymnastik för mig. Min sjukgymnast brukar skälla på mig för att jag rider för lite...

 

[stjarnfrugt]

Upplever du att dina djur behandlar dig olika utefter vilken "mode" du är i?

Nja, min häst är ett riktigt sto. Ser hon att jag är lite svag en dag, då utnyttjar hon det till fullo. Men det hjälper inte att grina och tycka synd om sig själv, det är bara att rida bättre för det är det hon behöver - en stabil och tydlig ledare. Kan inte säga att det matchar mig superbra, men jag har tvingats rycka upp mig väldigt mkt iaf på hästryggen. Hon är inte precis extra gullig och snäll för att jag behöver nån som pjoskar med mig... vilket hade varit skönt emellanåt

 

[Fagelungen]

Jag tycker det är så fantastisk hur mycket styrka man trots allt har. När allt är nattsvart så finns det ändå ett uns kvar om man bara har motivationen. Vad är det som hästarna har som får oss att hämta dessa sista krafterna och stapla iväg och göra det?

För min del har hästarna och stallet varit en fristad, ett ställe där jag aldrig blivit dömd. Djuren har varit min trygghet när jag inte fått den på annat håll. Sen jag blev sjuk blev hästarna och ansvaret för dem ännu viktigare. Jag struntade i mig själv, men ansvaret över dem var jag fortfarande mån om. Enda anledningen till att jag tog på mig reflexer i mörkret och överhuvudtaget kollade mig för när jag gick över vägen var för att jag alltid hade häst eller hund med, och att det inte bara var mitt liv att se efter. Gick jag själv utsatte jag mig medvetet eller kanske undermedvetet, för risker i hopp om att få försvinna.
Mamma har såhär i efterhand talat om att de gånger hon på allvar var rädd för att jag inte skulle komma tillbaka, det var när jag gick utan följe av någon av djuren.
Några månader när depressionen var som djupast slutade jag prata och slöt mig totalt, förutom när jag var ensam ute med djuren i skogen.

Mina djur har inte bara hjälpt mig mentalt utan de har även gått till handgripligheter.
Under en tid när jag utövade ett självskadligt beteende borta vid hagen (eftersom det inte var någon som kunde upptäcka mig där) började min ena häst helt plötsligt att attackera mig. Detta fortgick under hela tiden jag hade det beteendet, och upphörde när jag slutade.
Nu var det hästar det var frågan om, men måste bara inflika att även min hund har varit en så fantastisk hjälp för mig. Under många ångest- och panikattacker där jag inte tillät någon att komma nära, var det min hund som sprang fram till mig och började slicka mina tårar. När jag slog mig själv gul och blå och blodet sprutade, då var det min hund som hoppade upp, bet tag i min arm för att förhindra mig från att slå mer.

Och som svar på frågan om djuren känner av mode, så ja, mina gör garanterat det. De vet precis vad jag behöver. Ibland slickar hunden mina tårar, ibland försöker han leka med mig, och när ångesten kommer lägger han sig tätt intill. Nu för några kvällar sedan tyckte han förmodligen att jag skulle rycka upp mig och sluta vältra mig i ältande, för då gav han mig helt sonika inte bara en rak höger, utan fem på raken (låg på golvet för att vara nära honom).
Min ena häst, samma som attackerade, har också sån där känsla för vad som behövs för stunden. Oftast i alla fall haha.

 

[Billy]

För min del har hästarna och stallet varit en fristad, ett ställe där jag aldrig blivit dömd. Djuren har varit min trygghet när jag inte fått den på annat håll. Sen jag blev sjuk blev hästarna och ansvaret för dem ännu viktigare. Jag struntade i mig själv, men ansvaret över dem var jag fortfarande mån om. Enda anledningen till att jag tog på mig reflexer i mörkret och överhuvudtaget kollade mig för när jag gick över vägen var för att jag alltid hade häst eller hund med, och att det inte bara var mitt liv att se efter. Gick jag själv utsatte jag mig medvetet eller kanske undermedvetet, för risker i hopp om att få försvinna.
Mamma har såhär i efterhand talat om att de gånger hon på allvar var rädd för att jag inte skulle komma tillbaka, det var när jag gick utan följe av någon av djuren.
Några månader när depressionen var som djupast slutade jag prata och slöt mig totalt, förutom när jag var ensam ute med djuren i skogen.

Mina djur har inte bara hjälpt mig mentalt utan de har även gått till handgripligheter.
Under en tid när jag utövade ett självskadligt beteende borta vid hagen (eftersom det inte var någon som kunde upptäcka mig där) började min ena häst helt plötsligt att attackera mig. Detta fortgick under hela tiden jag hade det beteendet, och upphörde när jag slutade.
Nu var det hästar det var frågan om, men måste bara inflika att även min hund har varit en så fantastisk hjälp för mig. Under många ångest- och panikattacker där jag inte tillät någon att komma nära, var det min hund som sprang fram till mig och började slicka mina tårar. När jag slog mig själv gul och blå och blodet sprutade, då var det min hund som hoppade upp, bet tag i min arm för att förhindra mig från att slå mer.

Och som svar på frågan om djuren känner av mode, så ja, mina gör garanterat det. De vet precis vad jag behöver. Ibland slickar hunden mina tårar, ibland försöker han leka med mig, och när ångesten kommer lägger han sig tätt intill. Nu för några kvällar sedan tyckte han förmodligen att jag skulle rycka upp mig och sluta vältra mig i ältande, för då gav han mig helt sonika inte bara en rak höger, utan fem på raken (låg på golvet för att vara nära honom).
Min ena häst, samma som attackerade, har också sån där känsla för vad som behövs för stunden. Oftast i alla fall haha.

Jag känner igen det även om jag inte haft så djupgående självskadebeteende eller depressioner. Dock ganska jobbig panikångest. Men trots att jag ligger och skakar och är helt övertygad om att det är mina sista minuter, reser jag mig när det är dags att ta hand om hästarna och går ut i stallet. Hyperventilerande och darrig lyckas jag mocka och ge dem foder och när deras rogivande tuggande hörs käner jag hur ångesten långsamt rinner av mig. Det är svårt att förklara för den som aldrig upplevt det men på något sätt lämnar jag det jobbiga utanför stallet och där inne blir den "riktiga" verkligheten. Det är som att vakna ur en hemsk dröm. Jag kan lämna ångestbubblan och se på den "utifrån" och verkligen inse att det är en sjukdom jag har och att den sitter i huvudet - inte i kroppen.

 

[ancan]

I mitt fall handlar det absolut om att hålla mina sjukdomssymptom på långt avstånd som möjligt, så länge som möjligt.
Hästarna ger mig tröst, glädje och en källa till lagom kroppsarbete.
Så absolut, hästar är den bästa terapin för mig.

 

[KarinS]

Jag har levt 7 år utan häst och aldrig mått så dåligt - så ja! Hästar är terapi.

 

[skiesabove]

Min häst är framförallt min KBT-terapeut och spirituella vägledare. Han har varit och är oerhört viktig för mitt välmående och utveckling.