Sv: Äntligen!
Tack alla!
Ja, nu består dagarna nästan bara av amning, bajs, spyor och såriga bröstvårtor.
Men de består också av långa vackra höstpromenader, pussar, kramar, bäbislukt, små små händer, fötter, kärlek, närhet...
Helt underbart!!
Förlossningen gick som sagt bra.
Hade förvärkar i ca 3 dygn som inte var så farliga. Först under tredje dagen blev de ordentligt regelbundna och vid 21,30 ringde vi in till förlossningen.
Barnmorskan som svarade tyckte att vi skulle vänta då värkarna varken var tillräckligt långa, intensiva eller täta.
En timme senare, vid 22,30, var värkarna täta och gjorde ordentligt ont, i alla fall så att jag fick "andas mig igenom dem", så jag ringde igen och förklarade att jag ville komma in för jag stod inte ut med smärtan.
Vi var inne på förlossningen vid 23,00-tiden. Där fick vi göra en CTG-kurva samt en undersöknings som visade att jag var öppen 4 cm.
Vi visades till en förlossningssal där jag tillbringade nästan en timme i badkar, vilket var alldeles underbart. det lindrade värkarna mer än jag någonsin hade trott.
Väl ute i rummet lade jag mig på britsen och försökte ta mig igenom värkarna med hjälp av lustgas, vilket jag inte tyckte fungerade så bra. Jag slet av mig masken mitt i varje värk för det gjorde så ont att jag inte ens kunde andas i masken. Jag bara skrek och skrek...
Dessutom gjorde lustgasen mig otäckt yr och "berusad".
Lille Neo "fastnade" dessutom en liten stund i det läge där han ska igenom en trång passage, något som kan gör att jag spyr. Vilket jag naturligtvis gjorde...flera gånger.
När jag började yra om att jag ville dö tyckte nog barnmorskorna att det var dags att sätta ryggbedövningen.
En brysk läkare kommenderade mig att ligga still.
"Kan vi inte vänta en liten stund, jag är mitt i en värk".
Men ack nej, det var bara att andas och ligga alldeles stilla.
Semester!
Ryggbedövningen var det bästa som hänt under själva värkarbetet. Det blev alldeles lugnt och stilla. Värkarna i livmodern "fanns inte mer", det enda som återstod var trycket ned mot ändtarmen samt en chans till vila.
Så underbart!!!
Värkarbetet avtog något, så man satte in värkstimulerande dropp och inte långt där efter ville jag inget hellre än att krysta i värkarna.
Jag krystade och krystade. Jag som vanligtvis är en lugn person som kanske inte låter så otroligt mycket vrålade som en urtidsmänniska.. Hur kul som helst.
Jag kunde inte stoppa det.
Krystvärkarna var inte så farligt smärtsamma. De var mer som ett starkt tryck som gav en längtan efter att få "hjälpa till och trycka på".
Och plötsligt när jag kikade ner mellan benen, satt barnmorskan med sin medhjälpare där, redo med förkläde, handksar och ett bord med skålar och redskap, redo att ta emot mitt barn, och jag insåg att "nu är det nära".
Mycket riktigt. Barnmorskan blev mer och mer "pushande" i värkarna och inte långt där efter kom han. Först kom ett litet litet huvud och när jag krystade nästa gång (nu var jag så bedövad i hela kroppen att jag krystade hej vilt, utan att veta om det var en värk på gång eller inte) sade det slurp och en slemmig, gråaktig liten varelse lades upp på min mage, i ett enda andetag.
Välkommen Neo!!
Neo..vilket härligt namn 
