Någonting har hänt. Eller egentligen håller på att hända kanske.
Som ung var jag väldigt rastlös och ville ständigt bort från mig själv. Sen fick jag barn och fortsatte vara rastlös för det fanns så mycket jag ville med mitt liv som skulle hinnas med, också.
Och sen kom kraschen. Jag hade 2 jobb, häst och barn i förskoleålder. En sambo med sviktande hälsa och instabilt psyke. Jag blev i princip stressad och irriterad om folk exempelvis i stallet började prata med mig för jag hann verkligen inte stå still och prata bort en kvart. Vad är det för jävla liv?
Så jag bestämde mig. Många stora och små förändringar har gjorts och jag har fått acceptera att jag har dom förutsättningarna JAG har, inte för att jag har förtjänat dom utan helt enkelt så har det bara blivit så. För att kunna tänka klart behöver jag skala av och fundera över vad som är viktigt. Varför är jag så stressad?
Min sambo gör mig stressad. Vi är helt enkelt väldigt olika som människor, och det behöver ju inte nödvändigtvis vara dåligt. Han har många fina kvaliteter också. Men han är väldigt låst i sig själv och saknar egen drivkraft. Han skulle säkert bli vansinnig om han läste detta men såhär upplever jag det. Han lever så mycket i sitt eget huvud och så lite ”ute bland oss andra”. Läser mycket, tänker mycket.
Jag är sån att jag vill ha snabba resultat. Jag har insett nu att vissa saker måste få ta tid men jag har svårt att motivera mig själv om jag inte har tydliga, konkreta mål att jobba mot. Ibland kan jag avundas dom som delar hästintresset med sin partner. Det känns fult att tänka så men det kan inte hjälpas. Har flera såna runt omkring mig. Eller nån som åtminstone är stöttande och en gnutta intresserad. Har försökt och försökt och försökt och trodde väl nånstans att alla människor bara dom får chansen att vara nära hästar kommer uppleva magin. Men E verkar enbart intresserad av travsport och då som åskådare (på behörigt avstånd), statistik och pengar. Han säger ibland att det inte är så men jag tror mest att han säger det för att jag ska bli glad.
Jag upplever i alla fall att livet blir lite lättare och mina stressnivåer sjunker anmärkningsvärt allteftersom mitt barn växer och blir större. Det adrenslinpåslaget man får när man exempelvis handlar med en gallskrikande tvååring på mataffären är inget som jag saknar. Det är också roligt att han är så intresserad av hästar. Jag är lite orolig att det ska gå över, för vi har så himla himla mysigt ihop nu. Han frågar om allting och är som en svamp som suger i sig ny kunskap. Alla frågor är relevanta också och jag häpnar över hur mycket han ser och lägger märke till.
Just nu håller jag på och bidar min tid. Jag ser mig själv som i puppstsdiet just nu, ett viloläge där jag hamstrar kunskap och resurser. Om 2-3 år, lite beroende på hur livet flyter på i övrigt, blir det ponny till mig och W. Jag har lovat honom detta dyrt och heligt. Det känns lite som att jag just nu får påminna mig själv om att det blir en dag till utan häst idag, men jag ska klara den här dagen också. Lite som någon som slutat röka.
Men jag har ju Lucky nu iaf. Fina fina Lucky som jag kan bygga upp något slags självförtroende tillsammans med. På lördag ska vi träna för Erika Jansson.
Som ung var jag väldigt rastlös och ville ständigt bort från mig själv. Sen fick jag barn och fortsatte vara rastlös för det fanns så mycket jag ville med mitt liv som skulle hinnas med, också.
Och sen kom kraschen. Jag hade 2 jobb, häst och barn i förskoleålder. En sambo med sviktande hälsa och instabilt psyke. Jag blev i princip stressad och irriterad om folk exempelvis i stallet började prata med mig för jag hann verkligen inte stå still och prata bort en kvart. Vad är det för jävla liv?
Så jag bestämde mig. Många stora och små förändringar har gjorts och jag har fått acceptera att jag har dom förutsättningarna JAG har, inte för att jag har förtjänat dom utan helt enkelt så har det bara blivit så. För att kunna tänka klart behöver jag skala av och fundera över vad som är viktigt. Varför är jag så stressad?
Min sambo gör mig stressad. Vi är helt enkelt väldigt olika som människor, och det behöver ju inte nödvändigtvis vara dåligt. Han har många fina kvaliteter också. Men han är väldigt låst i sig själv och saknar egen drivkraft. Han skulle säkert bli vansinnig om han läste detta men såhär upplever jag det. Han lever så mycket i sitt eget huvud och så lite ”ute bland oss andra”. Läser mycket, tänker mycket.
Jag är sån att jag vill ha snabba resultat. Jag har insett nu att vissa saker måste få ta tid men jag har svårt att motivera mig själv om jag inte har tydliga, konkreta mål att jobba mot. Ibland kan jag avundas dom som delar hästintresset med sin partner. Det känns fult att tänka så men det kan inte hjälpas. Har flera såna runt omkring mig. Eller nån som åtminstone är stöttande och en gnutta intresserad. Har försökt och försökt och försökt och trodde väl nånstans att alla människor bara dom får chansen att vara nära hästar kommer uppleva magin. Men E verkar enbart intresserad av travsport och då som åskådare (på behörigt avstånd), statistik och pengar. Han säger ibland att det inte är så men jag tror mest att han säger det för att jag ska bli glad.
Jag upplever i alla fall att livet blir lite lättare och mina stressnivåer sjunker anmärkningsvärt allteftersom mitt barn växer och blir större. Det adrenslinpåslaget man får när man exempelvis handlar med en gallskrikande tvååring på mataffären är inget som jag saknar. Det är också roligt att han är så intresserad av hästar. Jag är lite orolig att det ska gå över, för vi har så himla himla mysigt ihop nu. Han frågar om allting och är som en svamp som suger i sig ny kunskap. Alla frågor är relevanta också och jag häpnar över hur mycket han ser och lägger märke till.
Just nu håller jag på och bidar min tid. Jag ser mig själv som i puppstsdiet just nu, ett viloläge där jag hamstrar kunskap och resurser. Om 2-3 år, lite beroende på hur livet flyter på i övrigt, blir det ponny till mig och W. Jag har lovat honom detta dyrt och heligt. Det känns lite som att jag just nu får påminna mig själv om att det blir en dag till utan häst idag, men jag ska klara den här dagen också. Lite som någon som slutat röka.
Men jag har ju Lucky nu iaf. Fina fina Lucky som jag kan bygga upp något slags självförtroende tillsammans med. På lördag ska vi träna för Erika Jansson.
