12-åring på vift

[Hemligt_9090]

Hej! Då detta inte rör mitt barn har jag skapat ett hemligt nick. Jag vill inte att någon ska förstå vilken familj det rör sig om, så om någon skulle lista ut vem jag är och därigenom vilken familjen är ber jag er hålla det för er själva.

Jag har en bekant som är förtvivlad över hur hen ska hantera sin 12-åring som är lite på glid. Jag söker input och erfarenheter för att kunna vara ett så bra stöd som möjligt, då jag personligen bara har erfarenhet av yngre barn samt av att själv ha varit den där lite kaxiga och "bråkiga" 12-åringen.

Bakgrundsstory; föräldrarna är skilda sedan 4-5 år (osäker på exakt hur länge, jag kände inte familjen då). Det var en "smutsig" skilsmässa som inkluderade otrohet och min bekanta var den som blev lämnad. 12-åringen vet vad som hände. Föräldrarna idag har tyvärr inget vidare bra samarbetsklimat och har ganska olika syn på barnuppfostran, där min bekant representerar den strängare föräldern och den andra föräldern mer vill vara barnets "kompis" och ursäktar mycket dåligt beteende med att 12-åringen mår dåligt.

12-åringen är väldigt mjuk och empatisk som person, och väldigt mån om att passa in och vara omtyckt. Typisk sådan personlighetstyp som faller för grupptryck. Har nu hamnat i det "coola" gänget där man hänger ute på stan på kvällar och helger, några har testat alkohol och det pratas mycket om sex och liknande. Hen byter "partner" var och varannan vecka (12-åringen alltså).

Under höstterminen har det varit mycket ogiltig frånvaro i skolan, något som lärarna har flaggat för till föräldrarna. Senast igår ringde en lärare och sa att 12-åringen hade varit frånvarande under en lektion. Min bekant ringde då upp 12-åringen och frågade vad som hände. Hen sa då att hen hade varit på toa. Min bekant sa då att du måste prata med lärarna innan du avviker och se att det är okej och sa åt 12-åringen att reda ut detta med läraren. En stund senare får min bekant ett nytt samtal från läraren som berättade att 12-åringen hade stormat in, varit hotfull och närmast tryckt upp läraren mot väggen och varit väldigt arg över att läraren ljög till föräldern. Läraren var chockad och flaggade för att det är problem på väg. Min bekant ringde då upp 12-åringen igen som var väldigt nonchalant i attityden och bara skyllde ifrån sig. Min bekant sa då att vi får prata om det här ikväll, ring mig (12-åringen är hos den andra föräldern i två veckor över jul). Inget samtal kom under kvällen och min bekant ringde och ringde och skickade meddelanden. Till slut får hen ett meddelande där 12-åringen ber hen sluta höra av sig, 12-åringen orkar/vill inte prata och tycker att föräldern är jobbig. Föräldern går då in och ändrar lösenordet till snapchat, varpå 12-åringen blir rabiat. Ringer direkt upp och skickar massa meddelanden där hen anklagar sin förälder för att första hens liv osv. Min bekant står fast vid att Snapchat kommer vara "låst" under kvällen och att lösenordet ändras tillbaks under dagen idag. Den andra föräldern reagerar och tycker att det är en alldeles för sträng åtgärd, 12-åringen har ju hela sitt sociala liv på Snapchat.

Min bekant är väldigt rädd att 12-åringen ska vilja bo uteslutande hos den andra föräldern, det har varit mycket prat om att när man är 12 år får man välja själv, och där får negativa handlingar inga konsekvenser. Hos min bekant får dåligt beteende tydliga konsekvenser i form av minskad speltid/onlinetid, 12-åringen har inte heller samma rörelsefrihet med kompisar på stan på kvällar och helger och så vidare. Samtidigt känner hen att hen har ett föräldraansvar och inte kan ge efter bara för att "köpa" popularitet. Problemen med 12-åringen är mycket större hos den andra föräldern där hen får raseriutbrott och dylikt, vilket aldrig har hänt hos min bekant.

Vad har ni för erfarenheter och vad får ni spontant för tankar och idéer utifrån den här problembeskrivningen? Jag känner själv att jag tycker att det är SJÄLVKLART att dåligt beteende får konsekvenser och att smartphones, dyra datorer, märkeskläder och så vidare inte är en självklarhet och ett privilegium som dras tillbaks om man inte sköter sig. Självklart håller jag med den andra föräldern om att ett barn som mår dåligt måste få hjälp, men samtidigt anser jag att det är viktigt att man inser att man måste förhålla sig till rätt och fel oavsett hur man mår, man kan inte fara ut och hota/vara aggressiv mot folk bara för att man mår dåligt.

Samtidigt är jag ödmjuk inför att jag själv aldrig har befunnit mig i den här situationen och att om det är något jag hittills lärt mig om föräldraskapet så är det att man inte alltid reagerar/känner/resonerar så som man tänkte att man skulle göra innan man fick barn eller själv har hamnat i den situationen.

Tacksam för all input, jag vill inte "elda" på min bekant men spontant är jag ju helt på hens linje.

 

[Badger]

Hej! Då detta inte rör mitt barn har jag skapat ett hemligt nick. Jag vill inte att någon ska förstå vilken familj det rör sig om, så om någon skulle lista ut vem jag är och därigenom vilken familjen är ber jag er hålla det för er själva.

Jag har en bekant som är förtvivlad över hur hen ska hantera sin 12-åring som är lite på glid. Jag söker input och erfarenheter för att kunna vara ett så bra stöd som möjligt, då jag personligen bara har erfarenhet av yngre barn samt av att själv ha varit den där lite kaxiga och "bråkiga" 12-åringen.

Bakgrundsstory; föräldrarna är skilda sedan 4-5 år (osäker på exakt hur länge, jag kände inte familjen då). Det var en "smutsig" skilsmässa som inkluderade otrohet och min bekanta var den som blev lämnad. 12-åringen vet vad som hände. Föräldrarna idag har tyvärr inget vidare bra samarbetsklimat och har ganska olika syn på barnuppfostran, där min bekant representerar den strängare föräldern och den andra föräldern mer vill vara barnets "kompis" och ursäktar mycket dåligt beteende med att 12-åringen mår dåligt.

12-åringen är väldigt mjuk och empatisk som person, och väldigt mån om att passa in och vara omtyckt. Typisk sådan personlighetstyp som faller för grupptryck. Har nu hamnat i det "coola" gänget där man hänger ute på stan på kvällar och helger, några har testat alkohol och det pratas mycket om sex och liknande. Hen byter "partner" var och varannan vecka (12-åringen alltså).

Under höstterminen har det varit mycket ogiltig frånvaro i skolan, något som lärarna har flaggat för till föräldrarna. Senast igår ringde en lärare och sa att 12-åringen hade varit frånvarande under en lektion. Min bekant ringde då upp 12-åringen och frågade vad som hände. Hen sa då att hen hade varit på toa. Min bekant sa då att du måste prata med lärarna innan du avviker och se att det är okej och sa åt 12-åringen att reda ut detta med läraren. En stund senare får min bekant ett nytt samtal från läraren som berättade att 12-åringen hade stormat in, varit hotfull och närmast tryckt upp läraren mot väggen och varit väldigt arg över att läraren ljög till föräldern. Läraren var chockad och flaggade för att det är problem på väg. Min bekant ringde då upp 12-åringen igen som var väldigt nonchalant i attityden och bara skyllde ifrån sig. Min bekant sa då att vi får prata om det här ikväll, ring mig (12-åringen är hos den andra föräldern i två veckor över jul). Inget samtal kom under kvällen och min bekant ringde och ringde och skickade meddelanden. Till slut får hen ett meddelande där 12-åringen ber hen sluta höra av sig, 12-åringen orkar/vill inte prata och tycker att föräldern är jobbig. Föräldern går då in och ändrar lösenordet till snapchat, varpå 12-åringen blir rabiat. Ringer direkt upp och skickar massa meddelanden där hen anklagar sin förälder för att första hens liv osv. Min bekant står fast vid att Snapchat kommer vara "låst" under kvällen och att lösenordet ändras tillbaks under dagen idag. Den andra föräldern reagerar och tycker att det är en alldeles för sträng åtgärd, 12-åringen har ju hela sitt sociala liv på Snapchat.

Min bekant är väldigt rädd att 12-åringen ska vilja bo uteslutande hos den andra föräldern, det har varit mycket prat om att när man är 12 år får man välja själv, och där får negativa handlingar inga konsekvenser. Hos min bekant får dåligt beteende tydliga konsekvenser i form av minskad speltid/onlinetid, 12-åringen har inte heller samma rörelsefrihet med kompisar på stan på kvällar och helger och så vidare. Samtidigt känner hen att hen har ett föräldraansvar och inte kan ge efter bara för att "köpa" popularitet. Problemen med 12-åringen är mycket större hos den andra föräldern där hen får raseriutbrott och dylikt, vilket aldrig har hänt hos min bekant.

Vad har ni för erfarenheter och vad får ni spontant för tankar och idéer utifrån den här problembeskrivningen? Jag känner själv att jag tycker att det är SJÄLVKLART att dåligt beteende får konsekvenser och att smartphones, dyra datorer, märkeskläder och så vidare inte är en självklarhet och ett privilegium som dras tillbaks om man inte sköter sig. Självklart håller jag med den andra föräldern om att ett barn som mår dåligt måste få hjälp, men samtidigt anser jag att det är viktigt att man inser att man måste förhålla sig till rätt och fel oavsett hur man mår, man kan inte fara ut och hota/vara aggressiv mot folk bara för att man mår dåligt.

Samtidigt är jag ödmjuk inför att jag själv aldrig har befunnit mig i den här situationen och att om det är något jag hittills lärt mig om föräldraskapet så är det att man inte alltid reagerar/känner/resonerar så som man tänkte att man skulle göra innan man fick barn eller själv har hamnat i den situationen.

Tacksam för all input, jag vill inte "elda" på min bekant men spontant är jag ju helt på hens linje.

Jag känner, men har inget barn i den åldern, att det kanske inte är blandade straff rakt av som kanske kan få 12 åringen att förstå vari problemet ligger utan ett samtal eller flera?

Dvs att storma in och hota en lärare och ignorera en förälder osv kanske är tecken på att 12 åringen behöver få hjälp att fundera över om läraren kan ha blivit rädd och ledsen när hen gjorde så. Lärare är också människor och barnet kanske inte skulle gilla om någon gjorde så mot hen? Kanske också att skolan kan bli jobbigare senare om man hoppar över lektioner.

Att byta partner varje vecka tror jag är normalt för barn? Eller är det när de är typ 9?
(sex och sådant tror jag också är normalt att börja prata om i 12 årsåldern, i alla fall hångel)

Alltså självklart skärmtidsstopp och stopp på snapchat och sådant om det är alldeles för mycket just där och barnet inte gör någonting annat, som läxor eller rita eller vad 12 åringar nu gör. Men som enda straff utan förklaring och samtal vet jag inte om de förstår vad som var felet i det de gjorde? Speciellt om inte "felet" begicks i skärmen så att säga utan på tex skolan.

Så jag skulle tänka att den biten som skulle oroa mig är hur barnet behandlade läraren och missade lektioner och att då förståelse för hur det känns och vad som då kan hända finns, kanske inte resten.

Med lite tur kommer någon som har haft 12 åringar med några bra råd snart .

 

[mandalaki]

Jag funderar lite på varför läraren ringde din bekant, inte den andra föräldern? Det borde vara lättare att hantera sånt här hos den förälder barnet är hos just då. Fast först måste man ju komma överens om HUR det ska hanteras, alltså så att saker får ungefär samma konsekvenser hos båda föräldarna.

 

[Lingon]

Blir otroligt svårt att hantera om föräldrarna inte kan samarbeta kring det.

 

[Hemligt_9090]

Jag känner, men har inget barn i den åldern, att det kanske inte är blandade straff rakt av som kanske kan få 12 åringen att förstå vari problemet ligger utan ett samtal eller flera?

Dvs att storma in och hota en lärare och ignorera en förälder osv kanske är tecken på att 12 åringen behöver få hjälp att fundera över om läraren kan ha blivit rädd och ledsen när hen gjorde så. Lärare är också människor och barnet kanske inte skulle gilla om någon gjorde så mot hen? Kanske också att skolan kan bli jobbigare senare om man hoppar över lektioner.

Att byta partner varje vecka tror jag är normalt för barn? Eller är det när de är typ 9?
(sex och sådant tror jag också är normalt att börja prata om i 12 årsåldern, i alla fall hångel)

Alltså självklart skärmtidsstopp och stopp på snapchat och sådant om det är alldeles för mycket just där och barnet inte gör någonting annat, som läxor eller rita eller vad 12 åringar nu gör. Men som enda straff utan förklaring och samtal vet jag inte om de förstår vad som var felet i det de gjorde? Speciellt om inte "felet" begicks i skärmen så att säga utan på tex skolan.

Så jag skulle tänka att den biten som skulle oroa mig är hur barnet behandlade läraren och missade lektioner och att då förståelse för hur det känns och vad som då kan hända finns, kanske inte resten.

Med lite tur kommer någon som har haft 12 åringar med några bra råd snart .

Nej, såklart inga plötsliga och icke förankrade bestraffningar/konsekvenser! Problemet är att det här är kanske femte gången det händer under hösten (dvs den otillåtna frånvaron, inte aggressiviteten/hotet mot läraren det var något nytt) och båda föräldrarna har pratat om allvaret och det felaktiga i problemet tidigare utan att det har hjälpt kanske man måste ta till något mer konkret? Det är ju också något som är väl förankrat och har pratats om att det kan komma vid fortsatt misskötsamhet, dock inte avstängningen av snapchat utan det var väl som jag förstår det mer ett sätt att faktiskt få kontakt.

 

[Hemligt_9090]

Jag funderar lite på varför läraren ringde din bekant, inte den andra föräldern? Det borde vara lättare att hantera sånt här hos den förälder barnet är hos just då. Fast först måste man ju komma överens om HUR det ska hanteras, alltså så att saker får ungefär samma konsekvenser hos båda föräldarna.

Det har hen också funderat över. Dom ringer oftast just dit. Hen har spekulerat i att det kan vara allt ifrån att dom kanske har svårt att veta vilkens vecka det är till att dom kanske tycker att det är skönt att vända sig till den som tar det mest på allvar och inte bara tenderar att gå i försvar?

Ja, men hur kommer man överens om samma konsekvenser om man har helt olika inställning till det? Vem kompromissar och vem viker ner sig när kommunikationen inte fungerar?

Måste vara så jäkla jobbigt att uppfostra ett barn ihop med någon man inte kan samtala och ha en dialog med, jag kan själv bara försöka föreställa mig vanmakten man måste känna, som själv lever med pappan till mitt barn. Kan tycka att det är svårt nog ibland ändå, trots att viljan finns från båda håll och här gör den ju inte ens det.

 

[Hemligt_9090]

Blir otroligt svårt att hantera om föräldrarna inte kan samarbeta kring det.

Ja, hur gör man då? Hur kommer man framåt?

 

[mandalaki]

Det har hen också funderat över. Dom ringer oftast just dit. Hen har spekulerat i att det kan vara allt ifrån att dom kanske har svårt att veta vilkens vecka det är till att dom kanske tycker att det är skönt att vända sig till den som tar det mest på allvar och inte bara tenderar att gå i försvar?

Ja, men hur kommer man överens om samma konsekvenser om man har helt olika inställning till det? Vem kompromissar och vem viker ner sig när kommunikationen inte fungerar?

Måste vara så jäkla jobbigt att uppfostra ett barn ihop med någon man inte kan samtala och ha en dialog med, jag kan själv bara försöka föreställa mig vanmakten man måste känna, som själv lever med pappan till mitt barn. Kan tycka att det är svårt nog ibland ändå, trots att viljan finns från båda håll och här gör den ju inte ens det.

Jag håller med dig, det låter förfärligt. Jag skulle också vara vanmäktig. Och visst kan det vara så att det är din bekant som är mest resonabel för skolpersonalen.

Om skolan ville nå den barnet bor hos just då borde de bara kunna fråga barnet.

 

[Araminta]

Jag hade bett om kontakt med kurator/psykolog. Först och främst som stöd till mig som förälder, pch sedan även som samtalskontakt till pojken Våldsamt beteende straffar man inte bort.

 

[Görel]

Man får inte välja själv när man är 12 år. Sedan mer än tio år tillbaka är specifika åldrar borttaget ur lagstiftningen, istället står det att man ska ta hänsyn till barnets ålder och mognad gällande hur mycket man ska lyssna på barnets vilja om vilken förälder det vill bo hos.

 

[Hemligt_9090]

Jag hade bett om kontakt med kurator/psykolog. Först och främst som stöd till mig som förälder, pch sedan även som samtalskontakt till pojken Våldsamt beteende straffar man inte bort.

Jag vet att dom har gått hos skolkuratorn och även hos BUP men att den andra föräldern och barnet inte tyckt att det gett tillräckligt för att fortsätta. Men jag håller med, kanske dags att plocka upp det igen!

 

[Hemligt_9090]

Man får inte välja själv när man är 12 år. Sedan mer än tio år tillbaka är specifika åldrar borttaget ur lagstiftningen, istället står det att man ska ta hänsyn till barnets ålder och mognad gällande hur mycket man ska lyssna på barnets vilja om vilken förälder det vill bo hos.

Nej, det vet min bekant också. Den andra föräldern tycker dock att man ska lyssna mycket på barnet, men jag vet inte på hur "lösa" grunder ett sånt beslut ska få fattas? Räcker att man inte får spela/sitta vid en skärm så mycket man vill liksom?

 

[Sofie_B]

Gud, jag kan bara tänka mig vanmakten i att inte kunna påverka hur det är och vilka regler som gäller varannan vecka. Jag kan också se framför mig att det är svårt att veta hur den man valt att skaffa barn med ska resonera innan man väljer att skaffa barn ihop, för helt ärligt är jag hittills inte som jag hade sett mig själv som förälder (även om mitt barn bara är 11 månader). Nu hade jag tur och fick se min man "in action" som förälder i både hans bästa och hans sämsta sidor innan vi valde att skaffa barn ihop då han har två barn sedan ett tidigare äktenskap, så jag visste innan att vi skulle ha samma syn på barnuppfostran. Eller ja, i alla fall att han hade samma syn som jag då tänkte mig att jag skulle ha.

Men det jag tycker är svårt är det här med att man "måste" prata ihop sig med den andra föräldern och hålla samma linje - måste man verkligen det? Jag förstår ju att det nog är det bästa, men jag var inte förberedd innan jag fick barn på hur otroligt starkt jag skulle känna i vissa frågor. Det är liksom inte ens öppet för diskussion känslomässigt i mig (så som så mycket annat är i livet) utan om någon säger att jag ska göra något med mitt barn som inte känns rätt för mig (det behöver absolut inte vara "dåligt" eller "skadligt", utan bara något som går emot min magkänsla) så SKRIKER hela mitt väsen NEEEEEEEEEJ! Jag skulle därför ha väldigt svårt att kompromissa för att den andra föräldern var av en annan åsikt (oskönt, japp!). Hoppas verkligen att vi aldrig hamnar för långt ifrån varandra, för helt ärligt vet jag inte hur jag skulle kunna klara av att kompromissa allt för mycket med något som känns väldigt viktigt för mig. Så situationen som du TS beskriver låter verkligen helt förfärlig och jag vet inte alls hur jag själv skulle lösa det om jag var din bekant.

 

[Badger]

Nej, såklart inga plötsliga och icke förankrade bestraffningar/konsekvenser! Problemet är att det här är kanske femte gången det händer under hösten (dvs den otillåtna frånvaron, inte aggressiviteten/hotet mot läraren det var något nytt) och båda föräldrarna har pratat om allvaret och det felaktiga i problemet tidigare utan att det har hjälpt kanske man måste ta till något mer konkret? Det är ju också något som är väl förankrat och har pratats om att det kan komma vid fortsatt misskötsamhet, dock inte avstängningen av snapchat utan det var väl som jag förstår det mer ett sätt att faktiskt få kontakt.

Jo absolut och så tycker jag också att jag kanske ser just det med snapchat enkelt och begripligt. Du ignorerar mig så jag ger dig möjlighet att fokusera på att lyssna på mig, typ (känner inte snapchat så bra).

Det är bara det att jag tänker (utan att ha barn i den åldern) att man inte klarar ett ställningskrig med allt tyngre vapen utan kanske måste leta efter något annat. Tryck och mottryck, öka trycket och totaltrycket bara höjs, leta annan väg.

Finns ju faktiskt föräldrakurser på de flesta kommuner!! de ska vara fantastiskt effektiva, gratis och utan ngt uhm -problembarnstigma. Dvs att man inte behöver peta in barnet i något program utan går ett själv för att lära sig vad som fungerar. Kanske även om man knappt ens har problem. En forskningsartikel på de som gått programmen gav vid hand stora förbättringar för liten ansträngning och att förbättringarna höll i flera år.

Googla föräldrakurs el dyl o kommunnamn.

 

[Badger]

Gud, jag kan bara tänka mig vanmakten i att inte kunna påverka hur det är och vilka regler som gäller varannan vecka. Jag kan också se framför mig att det är svårt att veta hur den man valt att skaffa barn med ska resonera innan man väljer att skaffa barn ihop, för helt ärligt är jag hittills inte som jag hade sett mig själv som förälder (även om mitt barn bara är 11 månader). Nu hade jag tur och fick se min man "in action" som förälder i både hans bästa och hans sämsta sidor innan vi valde att skaffa barn ihop då han har två barn sedan ett tidigare äktenskap, så jag visste innan att vi skulle ha samma syn på barnuppfostran. Eller ja, i alla fall att han hade samma syn som jag då tänkte mig att jag skulle ha.

Men det jag tycker är svårt är det här med att man "måste" prata ihop sig med den andra föräldern och hålla samma linje - måste man verkligen det? Jag förstår ju att det nog är det bästa, men jag var inte förberedd innan jag fick barn på hur otroligt starkt jag skulle känna i vissa frågor. Det är liksom inte ens öppet för diskussion känslomässigt i mig (så som så mycket annat är i livet) utan om någon säger att jag ska göra något med mitt barn som inte känns rätt för mig (det behöver absolut inte vara "dåligt" eller "skadligt", utan bara något som går emot min magkänsla) så SKRIKER hela mitt väsen NEEEEEEEEEJ! Jag skulle därför ha väldigt svårt att kompromissa för att den andra föräldern var av en annan åsikt (oskönt, japp!). Hoppas verkligen att vi aldrig hamnar för långt ifrån varandra, för helt ärligt vet jag inte hur jag skulle kunna klara av att kompromissa allt för mycket med något som känns väldigt viktigt för mig. Så situationen som du TS beskriver låter verkligen helt förfärlig och jag vet inte alls hur jag själv skulle lösa det om jag var din bekant.

Jag har för mig att vi diskuterade massa uppfostringsgrejer innan vi skaffade barn och upptäckte att vi tycker ungefär lika. Det verkar som att vi gör det i praktiken med. -än så länge. (kan väl ändras med ålder).

 

[Sofie_B]

Jag har för mig att vi diskuterade massa uppfostringsgrejer innan vi skaffade barn och upptäckte att vi tycker ungefär lika. Det verkar som att vi gör det i praktiken med. -än så länge. (kan väl ändras med ålder).

Ja, och jag tänker att det är ju en väldigt bra start, men för mig personligen var det svårt att innan jag fick barn uttala mig så mycket om hur jag skulle vara/tycka/känna som förälder inser jag såhär i efterhand. Jag gjorde ju det och kände då att jag hade stenkoll på hur jag skulle vara som förälder, men såhär i efterhand får jag ödmjukt inse att jag dels känslomässigt känner annorlunda än hur jag trodde att jag skulle känna men sen framförallt att all forskning jag läser, alla poddar jag lyssnar på, alla artiklar och böcker jag läser får mig att ompröva en del "gamla" sanningar. Så ja, jag är nog inte 100 % den förälder jag sålde in till min man att jag skulle vara. Hoppas bara att det inte i framtiden kommer ställa till problem för oss (han är ju 100 % samma som han var innan vi fick gemensamt barn, han är likadan mot vårt gemensamma barn som han är mot sina tidigare söner).

 

[Badger]

Ja, och jag tänker att det är ju en väldigt bra start, men för mig personligen var det svårt att innan jag fick barn uttala mig så mycket om hur jag skulle vara/tycka/känna som förälder inser jag såhär i efterhand. Jag gjorde ju det och kände då att jag hade stenkoll på hur jag skulle vara som förälder, men såhär i efterhand får jag ödmjukt inse att jag dels känslomässigt känner annorlunda än hur jag trodde att jag skulle känna men sen framförallt att all forskning jag läser, alla poddar jag lyssnar på, alla artiklar och böcker jag läser får mig att ompröva en del "gamla" sanningar. Så ja, jag är nog inte 100 % den förälder jag sålde in till min man att jag skulle vara. Hoppas bara att det inte i framtiden kommer ställa till problem för oss (han är ju 100 % samma som han var innan vi fick gemensamt barn, han är likadan mot vårt gemensamma barn som han är mot sina tidigare söner).

Ok, jo jag kände ju ungefär som jag trodde jag skulle känna men så hade jag ju småsyskon och kusiner också.

 

[Luff]

Jag hoppas verkligen att skolan gör en orosanmälan så barnet får hjälp.

 

[Fenestra]

Rent spontant så känner jag att en 12 åring inte ska vara ute och ränna på kvällar och nätter. Det är liksom punkt 1.. Bestraffningar är underordnade, det viktiga är att hen inte börjar missbruka droger eller råkar illa ut på andra sätt. Jag har själv tillhört de där ungarna som rände på stan och med killar alldeles för tidigt. Råkade dessutom ordentligt illa ut flera gånger.. Jag har tre barn själv, 22, en som blir 14 i februari och en som blir 12 i januari så barn i den åldern är inte främmande.. Hoppas också det görs en orosanmälan så barnet får hjälp.
Här hemma har vi redan pratat om sex, inte väldigt ingående men framförallt att man inte ska gå med på något som känns olustigt, att ingen har rätt till ngn annans kropp, även liten om skydd och sjukdomar. Med min äldste så pratade jag mkt om det men också att han skulle vara väldigt försiktig med den tjejen han har sex med, dvs absolut inget tjat om att ligga och verkligen se till att hon vill. Givetvis han själv också såklart men just för att inte hamna i en tveksam situation.

Sen gällande läraren, för mig så främmande att ngt av mina troll skulle göra så men om de skulle, likaså gäller mobbing och annat, då skulle de helt sonika få gå dit igen personligen och be om ursäkt. Nu kanske jag låter sträng men det är viktigt att man lär sig att inte såra andra och att det man gör får konsekvenser.

 

[Araminta]

Jag vet att dom har gått hos skolkuratorn och även hos BUP men att den andra föräldern och barnet inte tyckt att det gett tillräckligt för att fortsätta. Men jag håller med, kanske dags att plocka upp det igen!

Det var ju synd att det inte fungerat men jag tänker att din bekant kan behöva stöd för egen del oavsett. Sen håller jag med tidigare skribent att en orosanmälan borde vara på sin plats.