1,5-åring som slåss och skriker på nätterna

[Retro]

Vi är en väldigt trött familj just nu. 1,5-åringen hemma ligger halvvaken och slåss och sparkar på nätterna. Jag inser att det är något som är jobbigt men jag förstår inte vad som är fel

Det känns som att varje gång hon vaknar till får hon utbrott och det gör ONT på oss som ligger bredvid, både fysiskt och psykiskt.
Hon brukar somna i egen säng men sen får hon komma över till oss, i går kväll försökte jag få henne att ligga kvar i egen säng men det var lögn, hon bara skrek och skrek och grät. Jag fick gå och lägga mig klockan 21 för hon somnade inte utan mig. Det här är alltså ett barn som sovit i egen säng sen hon var 2 månader.

Någon som har tips på vad man kan göra? Vi har varit lite krassliga på sistone men jag vet inte om det är det som är felet. Är villig att prova det mesta vid det här laget!

 

[Javan]

Tror ni det är nattskräck eller mardrömmar?


Vad är det för skillnad på mardrömmar och nattskräck?
Nästan alla barn drömmer mardrömmar någon gång, medan nattskräck är ganska ovanligt. Det kan vara svårt att se skillnaden på mardrömmar och nattskräck. Det finns några saker som skiljer dem åt:

• Mardrömmar är vanligast senare på natten, medan nattskräck oftast kommer i början av natten.
• Efter en mardröm blir de flesta barn klarvakna, men efter nattskräck är barnet ofta förvirrat och svårt att få kontakt med.
• Barn som har drömt en mardröm kan ibland ha svårt att somna om, medan barn som får nattskräck brukar kunna somna om ganska snabbt.
• Det brukar vara ganska lätt att trösta ett barn som har drömt en mardröm, medan barn med nattskräck ofta inte vill bli tröstade.
• Barn som har drömt en mardröm brukar komma ihåg det som har hänt, medan barn som får nattskräck ofta inte kommer ihåg något från situationen.

Inte så vanligt med yngre barn men förekommer!

 

[Sar]

Vi är en väldigt trött familj just nu. 1,5-åringen hemma ligger halvvaken och slåss och sparkar på nätterna. Jag inser att det är något som är jobbigt men jag förstår inte vad som är fel

Det känns som att varje gång hon vaknar till får hon utbrott och det gör ONT på oss som ligger bredvid, både fysiskt och psykiskt.
Hon brukar somna i egen säng men sen får hon komma över till oss, i går kväll försökte jag få henne att ligga kvar i egen säng men det var lögn, hon bara skrek och skrek och grät. Jag fick gå och lägga mig klockan 21 för hon somnade inte utan mig. Det här är alltså ett barn som sovit i egen säng sen hon var 2 månader.

Någon som har tips på vad man kan göra? Vi har varit lite krassliga på sistone men jag vet inte om det är det som är felet. Är villig att prova det mesta vid det här laget!

Tror också på nattskräck eller mardrömmar, alternativt att hon processerar något nattetid. Har hon just börjat på förskola? Angående närheten så behöver hon antagligen ha en förälder extra nära nu, Den som lägger får väl gå upp igen då hon somnat.

 

[Amha]

Nattskräck var även min tanke.

 

[Tualma]

Jag håller med; det låter som nattskräck. Fast just vid 18 månader har mina också haft ett utvecklingssprång och sovit väldigt dåligt över lag. Jag har en 18 månaders just nu som vaknar många gånger varje natt och är ledsen och orolig. Min äldsta har nattskräck. Jag minns inte när det debuterade, men det var rätt tidigt. Han blev jätterädd och slog/sparkade omkring sig. Riktig ångest, svettas kopiöst. När han blev äldre började han springa omkring som en vettvillng. Det enda vi kunnat göra är att hålla honom i famnen och upprepa "Det är bara en dröm. Det går snart över." tills det släpper. Nu har det nästan växt bort. Han får det bara när han har hög feber. Tack och lov för han är längre än jag är nu...

 

[Tassetass]

L har också haft några sådana nätter emellanåt. Hon har dock inte varit så fysisk av sig så det har gått bra att ligga bredvid och prata försiktigt med henne tills hon blivit kontaktbar igen. Att försöka krama och trösta på så vis har varit omöjligt, tar man i henne vid fel tillfälle ryter hon bara "Neeeeej!".

Hade vi haft det som ni har det hade vi nog kört skift om nätterna så att de vuxna får åtminstone några timmar ostörd sömn. T.ex. att du ligger med henne mellan nio och två och den andra föräldern sover på soffan, sedan byter ni mellan två och sju.

 

[Magnum]

Växtvärk?

Bara en tanke, nattskräck kom på tanken också.

 

[Retro]

Nattskräck har jag faktiskt inte ens tänkt på, intressant. Det är ju lite svårt att veta om hon är vaken eller ej eftersom en 1,5-åring som är trött inte alltid är så himla kommunicerbar i vaket tillstånd.

I natt skulle hon också dra iväg och gå med mig, fast sen kom vi bara två meter innan hon insåg att hon ville sova i sängen. Det hjälpte inte heller att hålla om och stå och vagga henne. Jag är nu i efterhand väldigt osäker på om hon var vaken fast jag då var övertygad om att hon var det? Gud så förvirrande!

Hela det här att vara nära har jag inga större problem med, jag kan somna bredvid henne och jag kan lägga mig tidigt om det krävs men det går ju inte att ligga där när hon sparkar!

Växtvärk har jag funderat på, försökte stryka henne över benen i natt men det verkade inte hjälpa.

Någon som har haft barn med nattskräck? Hur har ni, rent praktiskt lagt upp nätterna för att få sova lite? Dela upp nätterna som @Tassetass säger är nog det första vi ska försöka, kräver eventuellt att vi möblerar om först eftersom hon inte kan ligga i vår säng utan en förälder på varje sida som ser till att hon inte ramlar ur. Hoppas bara att hon går med på att vi delar upp nätterna, hon har varit extremt mammig på nätterna den här perioden och ofta är det bara mig det går an att sova med.

 

[Tassetass]

Någon som har haft barn med nattskräck? Hur har ni, rent praktiskt lagt upp nätterna för att få sova lite? Dela upp nätterna som @Tassetass säger är nog det första vi ska försöka, kräver eventuellt att vi möblerar om först eftersom hon inte kan ligga i vår säng utan en förälder på varje sida som ser till att hon inte ramlar ur. Hoppas bara att hon går med på att vi delar upp nätterna, hon har varit extremt mammig på nätterna den här perioden och ofta är det bara mig det går an att sova med.

Vi brukar ta bort ena sängbordet och skjuta upp sängen i ett hörn när L behöver sova med ena föräldern. Inte jättepraktiskt men det funkar.

 

[nyttnick]

Jag har två barn. Den ena har haft nattskräck och den andra har betett sig som ditt barn. Nattskräcken tycker jag har varit väldigt annorlunda, mer panikartad och stressad.

Min yngsta däremot har haft ilskeutbrott nattetid sen hon var runt året. Otroligt krävande framförallt psykiskt. Det fysiska har gått att undvika genom att hålla sig på behörigt avstånd tills hon lugnat ner sig, det psykiska är värre, för i alla fall jag blir fullkomligt dränerad av att ligga brevid ett skrikande barn, men inte kunna ta upp eller trösta (om man inte vill åka på en ordentlig spark eller smäll). Jag tror att det är en blandning av personlighet (hon kan vara rätt dramatisk även på dagtid), att hon bearbetar saker som hänt under dagen/drömmer om dessa och att hon endast är "halvvaken", men skittrött (för hon har stort sömnbehov och gillar inte att bli väckt på natten).

Det har hållit på fram till hon fyllde 4 nu i höstas, men nu är det mycket sällan som det händer. Hon pratade och redogjorde för saker tidigt och hon har aldrig uttryckt att hon kommer ihåg någonting från de nattliga utbrotten och DET har varit min tröst i det hela. Hon har inte varit medveten om vad hon gör (jämför med att gå/prata i sömnen) och hon minns ingenting av vad vi pratat om eller gjort under natten. Hon har alltid vaknat som en solstråle på morgonen efter och varit på lysande humör.

Så. Mitt råd är att bara finnas i närheten, om hon blir fysisk så får man flytta på sig (men tillräckligt nära så man kan gripa in om de gör något som de kan skadas av) och när det lugnat sig finnas nära om det behövs för att somna om.

Jag bryr mig inte så mycket om var mina barn sover, bara de sover överhuvudtaget. Jag smiter upp när de somnat om jag inte vill sova tidigt och annars unnar jag mig att somna tidigt tillsammans med dem!

 

[Retro]

Jag har två barn. Den ena har haft nattskräck och den andra har betett sig som ditt barn. Nattskräcken tycker jag har varit väldigt annorlunda, mer panikartad och stressad.

Min yngsta däremot har haft ilskeutbrott nattetid sen hon var runt året. Otroligt krävande framförallt psykiskt. Det fysiska har gått att undvika genom att hålla sig på behörigt avstånd tills hon lugnat ner sig, det psykiska är värre, för i alla fall jag blir fullkomligt dränerad av att ligga brevid ett skrikande barn, men inte kunna ta upp eller trösta (om man inte vill åka på en ordentlig spark eller smäll). Jag tror att det är en blandning av personlighet (hon kan vara rätt dramatisk även på dagtid), att hon bearbetar saker som hänt under dagen/drömmer om dessa och att hon endast är "halvvaken", men skittrött (för hon har stort sömnbehov och gillar inte att bli väckt på natten).

Det har hållit på fram till hon fyllde 4 nu i höstas, men nu är det mycket sällan som det händer. Hon pratade och redogjorde för saker tidigt och hon har aldrig uttryckt att hon kommer ihåg någonting från de nattliga utbrotten och DET har varit min tröst i det hela. Hon har inte varit medveten om vad hon gör (jämför med att gå/prata i sömnen) och hon minns ingenting av vad vi pratat om eller gjort under natten. Hon har alltid vaknat som en solstråle på morgonen efter och varit på lysande humör.

Så. Mitt råd är att bara finnas i närheten, om hon blir fysisk så får man flytta på sig (men tillräckligt nära så man kan gripa in om de gör något som de kan skadas av) och när det lugnat sig finnas nära om det behövs för att somna om.

Jag bryr mig inte så mycket om var mina barn sover, bara de sover överhuvudtaget. Jag smiter upp när de somnat om jag inte vill sova tidigt och annars unnar jag mig att somna tidigt tillsammans med dem!

Tack för ditt svar! Det här barnet är också ganska "dramatisk" dagtid som du skriver. Det är precis som du säger att jag blir helt dränerad av att ligga bredvid henne. Att det höll på tills hon fyllde 4 låter ju inte jättebra men vi får ordna allt så lätt för oss som möjligt, och det är ju inte säkert att det håller i sig lika länge här!
Det här barnet vaknar också som en solstråle så hon verkar inte hysa något agg mot oss trots alla slag och sparkar vi får ta emot på natten.

Ommöblering så att allt kan skötas smidigare på natten är nog nästa steg!

 

[nyttnick]

Tack för ditt svar! Det här barnet är också ganska "dramatisk" dagtid som du skriver. Det är precis som du säger att jag blir helt dränerad av att ligga bredvid henne. Att det höll på tills hon fyllde 4 låter ju inte jättebra men vi får ordna allt så lätt för oss som möjligt, och det är ju inte säkert att det håller i sig lika länge här!
Det här barnet vaknar också som en solstråle så hon verkar inte hysa något agg mot oss trots alla slag och sparkar vi får ta emot på natten.

Ommöblering så att allt kan skötas smidigare på natten är nog nästa steg!

Jag får väl tillägga då att det glesades ut mer och mer med åldern och det var inte regelbundet sista året. Mer att det fortfarande hände då och då och när jag tänker på det så var det vanligare i samband med att hon var krasslig.
Värst var det mellan 1½ och 2½ år ungefär. En period hade jag det i princip varje natt under en månads tid, jag höll på att bli tokig på kuppen.

Gissningsvis så skulle vi kunna få fler sådana nätter framöver, men nu verkar det som att hon vaknar på "riktigt" och då är hon mer tillgänglig för att ta emot tröst, klappar eller för att svara om man frågar.

Ommöblering tror jag på. Jag sov faktiskt en vända med mina sängbottnar rakt på golvet och i ett hörn, med dottern i hörnet, mig i mitten och mitt andra barn längst ut. Det gick det med.

Tänk ändå vad mycket man klarar, bara man måste. Mitt mantra var hela tiden att "Så här är det just nu, imorgon kan det vara annorlunda". Helt plötsligt blev det fler bra nätter och här i höstas bestämde sig dottern själv för att sova i eget rum.

 

[Retro]

Ommöblering tror jag på. Jag sov faktiskt en vända med mina sängbottnar rakt på golvet och i ett hörn, med dottern i hörnet, mig i mitten och mitt andra barn längst ut. Det gick det med.

Det var något sånt jag hade i åtanke! Förutom att vi bara har ETT barn som ska sova där

Ja, man klarar mycket! Det som är jobbigt är det att hon är så himla mammig på nätterna och att pappan är superdålig på att vakna av att hon låter så det är liksom jag som får ta allt. Å andra sidan har hon varit väldigt pappig vid andra tillfällen så det kan också vända.

Får hoppas att hon blir helt frisk snart och att det blir bättre då.

 

[Mabuse]

Vi är en väldigt trött familj just nu. 1,5-åringen hemma ligger halvvaken och slåss och sparkar på nätterna. Jag inser att det är något som är jobbigt men jag förstår inte vad som är fel

Det känns som att varje gång hon vaknar till får hon utbrott och det gör ONT på oss som ligger bredvid, både fysiskt och psykiskt.
Hon brukar somna i egen säng men sen får hon komma över till oss, i går kväll försökte jag få henne att ligga kvar i egen säng men det var lögn, hon bara skrek och skrek och grät. Jag fick gå och lägga mig klockan 21 för hon somnade inte utan mig. Det här är alltså ett barn som sovit i egen säng sen hon var 2 månader.

Någon som har tips på vad man kan göra? Vi har varit lite krassliga på sistone men jag vet inte om det är det som är felet. Är villig att prova det mesta vid det här laget!

Vår yngsta har haft såna perioder, superjobbigt. Han var arg för att han hade vaknat, alltså helt enkelt för att han var trött och då var det jobbigt att vakna. Och ju mer han skrek och sparkade, ju vaknare och argare blev han. Svårt att göra något åt, vi delade ibland på oss så att barn och en vuxen låg i dubbelsängen, så kunde man flytta sig undan de värsta sparkarna iaf. Och den andre kunde åtminstone få sova.

 

[Mikan]

Min 5 åring har börjat drömma massa mardrömmar och även fått anfall av nattskräck. Hon sparkas och rivs,samtidigt pratar hon till viss del och svarar på frågor.
I början blev jag arg men efter att jag pratar med henne på morgonen (hon minns inget) och BVC så är jag säker på att det är just nattskräck.
Storebror hade det med men han var yngre och inte lika verbal, att jag tvekade med dottern var just att hon pratade.
Enligt BVC så ska jag lägga henne där hon inte kan sparka någon och bara vänta ut det. Det går oftast inte att väcka dom och det blir värre om man försöker trösta tex genom kramar.

 

[Retro]

Nu har det gått en natt till.

Jag är tveksam till om det är nattskräck, jag kanske lite mer tror på nåt i stil med vad @Mabuse och @nyttnick beskriver. Känns dock som att "behandlingen" är densamma, finnas där men inte röra och försöka vara ur vägen för sparkar och slag.

I natt hamnade hon liksom i fotändan mellan våra knän och verkade sova bra där åtminstone 23-05 så det var en hyfsad natt! Vid 5 var det jobbigt men då är det ju nästan dags att gå upp ändå ...