Jag har varit iväg på ett fyradagars yogaretreat. Har aldrig varit på något liknande förut, men wow vad härligt det var!! 
Temat för retreatet var yoga och känslohantering utifrån en HSP-personlighetsvinkel. (HSP=högkänslig person, vilket jag känner igen mig väl i och definierar mig som)
Fick möjlighet att utmana flera av mina invanda uppfattningar och även lära mig en hel del nytt. Underbart! Sånt gillar ju jag.
Som ett komplement till den webkurs i känslohantering (ur ett vetenskapligt perspektiv) som jag gått nu under våren så var det verkligen klockrent. Det enda jag möjligtvis hade lite svårt för var att det gick lite över min flumgräns ibland, och att jag känner mig mer hemma i det vetenskapliga perspektivet än i det yogiska. Men å andra sidan så uppfattade jag det som att det ändå samstämmer väldigt mycket mellan yogisk och vetenskaplig känslohantering - mer än vad jag trodde, så det var egentligen inga konstigheter. Bara att man använde yogiska begrepp för saker och ting istället (tex så sa dom “sankalpa” istället för målbild), och så hade det lagts på lite extra lullull som inte fanns med i den mer vetenskapliga kursen.
Bland det första som hände på retreatet var att det sträcktes fram en korg som vi kunde lägga ifrån oss våra mobiltelefoner i, och som kursledarna sedan tog hand om. Där skulle telefonerna ligga och sova under retreatvistelsen. Det var inget tvång i nånting och man fick låna tillbaks telefonen om man ville ringa och säga godnatt till sin älskade eller ta kort, men självklart ville jag vara med på dom upplevelser som erbjöds, så jag lämnade ifrån mig telefonen.
Och efter ett tag så kände jag mig faktiskt lite busigt fri, som om jag skolkade från något. Började fundera över om det är jag som äger min telefon eller om det är tvärtom… När vi sedan skulle åka hem från retreatet så var det med viss motvilja jag satte på telefonen och slog av flygplansläget… Det kändes faktiskt betungande konstigt nog.
Vi anlände till kursgården på kvällen, och på första kvällssamlingen/lektionen så avslutade kursledarna med att berätta att vi nu skulle gå in i tystnad, som vi skulle hålla under kvällen, natten, morgonyogan och frukosten, för att sedan bryta vid förmiddagslektionen. Det var också intressant! Jag skulle dela rum med en människa jag aldrig hade träffat förut, och vi hade knappt hunnit hälsa på varandra, men nu skulle vi alltså gå och lägga oss i samma rum utan att säga ett ord till varandra. Mycket intressant upplevelse!
Tystnaden var tudelad för mig. Å ena sidan så tycker jag om tystnad. Jag har varit en väldigt tystlåten person tidigare i mitt liv, och ibland känner jag i ärlighetens namn att det tar mycket kraft från mig att socialisera, mingla och prata i en ny grupp människor. På ett sätt så kändes det alltså som om något hade lyfts från mina axlar när jag inte behövde konversera, och jag kunde gå in helt i mig själv och mina tankar.
Men å andra sidan så förde tystnaden med sig en osäkerhet i mig, och i min uppfattning en lite konstig känsla i relationen till mina medmänniskor.
Eftersom vi höll tystnad en relativt kort period och jag senare kunde prata med min rumskamrat, så kunde jag jämföra känslorna med varandra. Och jag föredrar nog trots allt att prata, även om det tar kraft från mig. För den mellanmänskliga relationen växte och berikades när vi samtalade med varandra, och samtalet skapade ändå en mäktigare känsla av connection två främlingar emellan, som tystnaden inte förmådde att skapa. Men det var väldigt intressant att få prova på!
En följd av att lämna ifrån mig mobiltelefonen var att jag blev helt tidlös. Armbandsklocka slutade jag med för väldigt länge sen, det brukar finnas klockor överallt ändå och så kollar jag i mobilen om jag behöver. Men nu fanns inga klockor alls, och mobilen hade jag inte tillgång till.
Och det var nog vad jag tyckte var den häftigaste upplevelsen på hela retreatet faktiskt!
Jag kan inte minnas när jag senast levde i flera dagar utan den minsta koll på tiden. Måste ha varit när jag var barn?... Vi väcktes varsamt om morgnarna av skön stämsång i korridoren, och för min del så kunde klockan vara 5 på morgonen likaväl som 10 på förmiddagen. Jag hade ingen aning. Eftersom det är mitt i sommaren så var det ju mer eller mindre ljust dygnet runt, och mestadels var det mulet eller molnigt, så det gick inte riktigt att gå efter ljuset. Sen lotsades vi runt dagen med klockor som klingade när det var dags för yoga, lektion eller mat, och på vår lediga tid fick vi en ungefärlig tidsrymd att förhålla oss till hur långt det var till nästa samling.
På eftermiddagarna hade vi egen/ledig tid, och då fick vi information om att “nu är det ca 4-5 timmar kvar till nästa samling”, och då kunde vi åka iväg och göra något om vi ville, eller vila/sova/läsa/promenera/whatever. Åkte vi iväg någonstans så fanns det ju klocka i bilen, men den sa inte så mycket, eftersom vi inte hade några klockslag att förhålla oss till. Vi visste bara att vi hade en tidsrymd om ca 4 timmar (men vi visste inte riktigt vad klockan hade varit när den tidsrymden började ), sen fick vi själva försöka känna efter när det kändes dags att bege sig tillbaks till kursgården.
Det var faktiskt fantastiskt häftigt! Vilken känsla! Vilken oerhört häftig känsla! Jag kunde inte ägna mig åt att hålla koll på tiden, planera framåt, anpassa mig till klockslagen, räkna tiden, veta var jag befann mig rent tidsmässigt på dagen och ständigt kasta ett öga på klockan för att se hur mycket den är - vilket jag uppenbarligen gör hela tiden i vanliga fall, eftersom det blev en sån stor skillnad för mig. Jag fick släppa alla tankar på tid och bara existera i nuet. Och tiden blev med ens oändlig! Det var som att landa i en närvarande existens utan stress, bara vara. Tänk att leva utan klocka! Fantastiskt. Det var en mycket omtumlande och berikande upplevelse utanför min vanliga föreställningsvärld.
Det jag fick med mig från retreatets lektioner i känslohantering handlade mycket om förhållningssätt till mig själv, livet och omvärlden, bla: Att jag inte ska identifiera mig med mina tankar och känslor, utan försöka se på dom utifrån, och skapa ett perspektiv till det som händer i mig. Att känslor inte är farliga, och att man egentligen har mest att vinna på att släppa fram känslor istället för att försöka trycka ner och gömma undan dom. Att det som kan ställa till problem är inte känslorna, utan i så fall mer tankarna. Att jag ska öva på att stanna upp ibland och känna efter vilka tankar och känslor som finns i mig just nu, för att lära mig bli bättre på att känna och känna igen vad som pågår i mig. Att jag oftare ska fråga mig själv vad det är jag behöver just nu. Att det är OK. Att jag inte ska ta på mig ansvar för andras känslor och åsikter - jag kan istället försöka skaka av mig dom. Att jag har möjlighet att välja fokus och förhållningssätt. Att lita mer till min intuition. Att respektera min kropp. Att praktisera självmedkänsla.
En övning var att vi skulle definiera vilka hinder och begränsningar vi sätter för oss själva, och sedan kasta iväg stenar och säga högt vilken begränsande tanke vi kastade iväg och släppte taget om. Det är en sån typ av övning som jag kan känna mig skeptisk till, men förvånande nog så blev jag väldigt berörd och det var faktiskt väldigt känslosamt. Jag kom att tänka på när jag tittat på TV-program där dom med olika övningar försöker få personer att förstå tex hur mycket dom äter på en månad genom att lägga upp allt på ett bord, eller hur mycket pengar dom gör av med genom någon drastisk övning. Jag har aldrig förstått hur det kan göra någon skillnad - har man inte brytt sig eller förstått tidigare så varför skulle man plötsligt bry sig eller förstå efter nån fånig övning? Men genom dessa övningar som jag fick göra på retreatet så fick jag uppleva att enkla bildliga övningar blev känslosamma och berörande på ett sätt jag inte tidigare kunnat föreställa mig. Plötsligt kom det under skinnet på ett sätt det inte gjort tidigare. Fascinerande.
Vi fick också göra tillitsövningar där vi skulle vara fysiska och på olika sätt röra vid varandra på ett vänligt och omtänksamt sätt. Tidigare i mitt liv skulle såna övningar ha varit otänkbara för mig, eftersom jag inte har klarat av avsiktlig fysisk beröring med främlingar. Men nu gick dessa övningar bra, och jag tyckte till och med att dom var njutbara! Jippi vad härligt det kändes att jag inte längre har problem med att vara fysisk! Som jag har längtat efter att bli av med den nojan.
När det gäller yogaklasserna fick vi prova på flera olika varianter av yoga, vilket också var intressant och givande.
Det finns väldigt många fler upplevelser och lärdomar som jag tar med mig från dessa fantastiska dagar. När jag åkte hem så kände jag en djup känsla av att jag var väldigt stärkt - som om jag bildligt talat hade fått en starkare ryggrad - och min kropp var full av inspiration och kärleksfullhet.
Så himla underbart!!
Temat för retreatet var yoga och känslohantering utifrån en HSP-personlighetsvinkel. (HSP=högkänslig person, vilket jag känner igen mig väl i och definierar mig som)
Fick möjlighet att utmana flera av mina invanda uppfattningar och även lära mig en hel del nytt. Underbart!
Sånt gillar ju jag.Som ett komplement till den webkurs i känslohantering (ur ett vetenskapligt perspektiv) som jag gått nu under våren så var det verkligen klockrent. Det enda jag möjligtvis hade lite svårt för var att det gick lite över min flumgräns ibland, och att jag känner mig mer hemma i det vetenskapliga perspektivet än i det yogiska. Men å andra sidan så uppfattade jag det som att det ändå samstämmer väldigt mycket mellan yogisk och vetenskaplig känslohantering - mer än vad jag trodde, så det var egentligen inga konstigheter. Bara att man använde yogiska begrepp för saker och ting istället (tex så sa dom “sankalpa” istället för målbild), och så hade det lagts på lite extra lullull som inte fanns med i den mer vetenskapliga kursen.
Bland det första som hände på retreatet var att det sträcktes fram en korg som vi kunde lägga ifrån oss våra mobiltelefoner i, och som kursledarna sedan tog hand om. Där skulle telefonerna ligga och sova under retreatvistelsen. Det var inget tvång i nånting och man fick låna tillbaks telefonen om man ville ringa och säga godnatt till sin älskade eller ta kort, men självklart ville jag vara med på dom upplevelser som erbjöds, så jag lämnade ifrån mig telefonen.
Och efter ett tag så kände jag mig faktiskt lite busigt fri, som om jag skolkade från något. Började fundera över om det är jag som äger min telefon eller om det är tvärtom…
När vi sedan skulle åka hem från retreatet så var det med viss motvilja jag satte på telefonen och slog av flygplansläget… Det kändes faktiskt betungande konstigt nog.Vi anlände till kursgården på kvällen, och på första kvällssamlingen/lektionen så avslutade kursledarna med att berätta att vi nu skulle gå in i tystnad, som vi skulle hålla under kvällen, natten, morgonyogan och frukosten, för att sedan bryta vid förmiddagslektionen. Det var också intressant! Jag skulle dela rum med en människa jag aldrig hade träffat förut, och vi hade knappt hunnit hälsa på varandra, men nu skulle vi alltså gå och lägga oss i samma rum utan att säga ett ord till varandra. Mycket intressant upplevelse!
Tystnaden var tudelad för mig. Å ena sidan så tycker jag om tystnad. Jag har varit en väldigt tystlåten person tidigare i mitt liv, och ibland känner jag i ärlighetens namn att det tar mycket kraft från mig att socialisera, mingla och prata i en ny grupp människor. På ett sätt så kändes det alltså som om något hade lyfts från mina axlar när jag inte behövde konversera, och jag kunde gå in helt i mig själv och mina tankar.
Men å andra sidan så förde tystnaden med sig en osäkerhet i mig, och i min uppfattning en lite konstig känsla i relationen till mina medmänniskor.
Eftersom vi höll tystnad en relativt kort period och jag senare kunde prata med min rumskamrat, så kunde jag jämföra känslorna med varandra. Och jag föredrar nog trots allt att prata, även om det tar kraft från mig. För den mellanmänskliga relationen växte och berikades när vi samtalade med varandra, och samtalet skapade ändå en mäktigare känsla av connection två främlingar emellan, som tystnaden inte förmådde att skapa. Men det var väldigt intressant att få prova på!
En följd av att lämna ifrån mig mobiltelefonen var att jag blev helt tidlös. Armbandsklocka slutade jag med för väldigt länge sen, det brukar finnas klockor överallt ändå och så kollar jag i mobilen om jag behöver. Men nu fanns inga klockor alls, och mobilen hade jag inte tillgång till.
Och det var nog vad jag tyckte var den häftigaste upplevelsen på hela retreatet faktiskt!
Jag kan inte minnas när jag senast levde i flera dagar utan den minsta koll på tiden. Måste ha varit när jag var barn?... Vi väcktes varsamt om morgnarna av skön stämsång i korridoren, och för min del så kunde klockan vara 5 på morgonen likaväl som 10 på förmiddagen. Jag hade ingen aning. Eftersom det är mitt i sommaren så var det ju mer eller mindre ljust dygnet runt, och mestadels var det mulet eller molnigt, så det gick inte riktigt att gå efter ljuset. Sen lotsades vi runt dagen med klockor som klingade när det var dags för yoga, lektion eller mat, och på vår lediga tid fick vi en ungefärlig tidsrymd att förhålla oss till hur långt det var till nästa samling.
På eftermiddagarna hade vi egen/ledig tid, och då fick vi information om att “nu är det ca 4-5 timmar kvar till nästa samling”, och då kunde vi åka iväg och göra något om vi ville, eller vila/sova/läsa/promenera/whatever. Åkte vi iväg någonstans så fanns det ju klocka i bilen, men den sa inte så mycket, eftersom vi inte hade några klockslag att förhålla oss till. Vi visste bara att vi hade en tidsrymd om ca 4 timmar (men vi visste inte riktigt vad klockan hade varit när den tidsrymden började
), sen fick vi själva försöka känna efter när det kändes dags att bege sig tillbaks till kursgården.Det var faktiskt fantastiskt häftigt! Vilken känsla! Vilken oerhört häftig känsla! Jag kunde inte ägna mig åt att hålla koll på tiden, planera framåt, anpassa mig till klockslagen, räkna tiden, veta var jag befann mig rent tidsmässigt på dagen och ständigt kasta ett öga på klockan för att se hur mycket den är - vilket jag uppenbarligen gör hela tiden i vanliga fall, eftersom det blev en sån stor skillnad för mig. Jag fick släppa alla tankar på tid och bara existera i nuet. Och tiden blev med ens oändlig! Det var som att landa i en närvarande existens utan stress, bara vara. Tänk att leva utan klocka! Fantastiskt. Det var en mycket omtumlande och berikande upplevelse utanför min vanliga föreställningsvärld.
Det jag fick med mig från retreatets lektioner i känslohantering handlade mycket om förhållningssätt till mig själv, livet och omvärlden, bla: Att jag inte ska identifiera mig med mina tankar och känslor, utan försöka se på dom utifrån, och skapa ett perspektiv till det som händer i mig. Att känslor inte är farliga, och att man egentligen har mest att vinna på att släppa fram känslor istället för att försöka trycka ner och gömma undan dom. Att det som kan ställa till problem är inte känslorna, utan i så fall mer tankarna. Att jag ska öva på att stanna upp ibland och känna efter vilka tankar och känslor som finns i mig just nu, för att lära mig bli bättre på att känna och känna igen vad som pågår i mig. Att jag oftare ska fråga mig själv vad det är jag behöver just nu. Att det är OK. Att jag inte ska ta på mig ansvar för andras känslor och åsikter - jag kan istället försöka skaka av mig dom. Att jag har möjlighet att välja fokus och förhållningssätt. Att lita mer till min intuition. Att respektera min kropp. Att praktisera självmedkänsla.
En övning var att vi skulle definiera vilka hinder och begränsningar vi sätter för oss själva, och sedan kasta iväg stenar och säga högt vilken begränsande tanke vi kastade iväg och släppte taget om. Det är en sån typ av övning som jag kan känna mig skeptisk till, men förvånande nog så blev jag väldigt berörd och det var faktiskt väldigt känslosamt. Jag kom att tänka på när jag tittat på TV-program där dom med olika övningar försöker få personer att förstå tex hur mycket dom äter på en månad genom att lägga upp allt på ett bord, eller hur mycket pengar dom gör av med genom någon drastisk övning. Jag har aldrig förstått hur det kan göra någon skillnad - har man inte brytt sig eller förstått tidigare så varför skulle man plötsligt bry sig eller förstå efter nån fånig övning? Men genom dessa övningar som jag fick göra på retreatet så fick jag uppleva att enkla bildliga övningar blev känslosamma och berörande på ett sätt jag inte tidigare kunnat föreställa mig. Plötsligt kom det under skinnet på ett sätt det inte gjort tidigare. Fascinerande.
Vi fick också göra tillitsövningar där vi skulle vara fysiska och på olika sätt röra vid varandra på ett vänligt och omtänksamt sätt. Tidigare i mitt liv skulle såna övningar ha varit otänkbara för mig, eftersom jag inte har klarat av avsiktlig fysisk beröring med främlingar. Men nu gick dessa övningar bra, och jag tyckte till och med att dom var njutbara! Jippi vad härligt det kändes att jag inte längre har problem med att vara fysisk! Som jag har längtat efter att bli av med den nojan.
När det gäller yogaklasserna fick vi prova på flera olika varianter av yoga, vilket också var intressant och givande.
Det finns väldigt många fler upplevelser och lärdomar som jag tar med mig från dessa fantastiska dagar. När jag åkte hem så kände jag en djup känsla av att jag var väldigt stärkt - som om jag bildligt talat hade fått en starkare ryggrad - och min kropp var full av inspiration och kärleksfullhet.
Så himla underbart!!
