Hej!
Ser att detta är en gammal tråd, men svarar ändå . Surfade runt lite då jag själv är enda barnet och nuförtiden upplever relationen till mina föräldrar som knepigare än jag önskat. Generellt sett anser jag att relationen mellan vuxna friska barn och föräldrar bör bygga på ömsesidighet och förhoppningsvis kärlek, omtanke och respekt. Är föräldrarna ex sjuka blir läget ett annat då de behöver mer omvårdnad. Jag har själv hamnat i en situation jag inte önskat. Jag har alltid månat om mina föräldrar och andra äldre släktingar. Båda mina föräldrar har ex haft barnlösa syskon som jag hållt kontakt med och hälsat på. Sedan jag själv fick barn fick jag ett större behov av dem igen. Jag levde i tron att de enbart skulle bli glada över att få bli morföräldrar och att det skulle föra oss än närmre varandra. Men istället har det tyvärr blivit tvärtom. Jag har helt klart haft för höga förväntningar och har svårt att komma över det. Som nyförlöst var jag helt slut och osäker och längtade något otroligt efter min egen mamma. Men hon hade nästan aldrig tid att ses, trots att hon var nybliven pensionär. Under 1.5 år sågs vi ca 1 gång per månad då jag åkte kommunalt 3h t/r till dem med min lilla. Några gånger kom min mamma in till stan och lagade lunch eller vaktade den lilla någon timme när jag hade ett möte där hon inte kunde vara med. När den lilla var 1 år frågade jag om hon kunde vara barnvakt över dagen så att jag och min man kunde äta en lunch tillsammans, men hon tyckte den lilla var för liten. Efter 1.5 år var hon och hennes sambo första gången barnvakt för en lunch. Därefter har de "ställt upp" som hon själv benämner det, 1-3 ggr per år. De har hämtat på dagis några gånger när vi haft möten. Men hittills har frågan eller önskemålet aldrig kommit från dem om att ses, hämta, vara barnvakt. Oftare har vi fått nej än ja när vi frågat. Vår dotter är nu 7 år och har ingen relation till sin mormor att tala om, vilket känns tragiskt. Vi ses vi födelsedagar och en gång i samband med jul och sommarsemester. Min pappa var mer tillgänglig under föräldraledigheten och vi sågs en dag varannan vecka ungefär. Men aldrig att han heller erbjudit sig att vara barnvakt eller hämta. Efter mycket övertalning och pepp gick han med på det några gånger när vår dotter var i 2-årsåldern. Men han klarade inte av vår dotters humör och sedan dess har det inte varit aktuellt. Vi har det trevligt tillsammans när vi träffar min mamma och hennes sambo, även om det finns mycket besvikelse från både min och min sambos sida. Med min pappa är det svårare då jag upplever att han inte beter sig bra mot varken min dotter eller sambo. Svårt att ta på, men handlar om tonfall och pikar. Jag tvivlar på min egen lust att (fortsätta) göra uppoffringar för dem när de blir äldre. Vilket smärtar mig. De har säkert gjort många uppoffringar för mig när jag var barn och ungdom i perioder. Men så är det att ha barn! Jag känner att jag borde ha återgäldat det nu och att jag som vuxen kunde fått känna deras kärlek till mig och sitt barnbarn. Detta har lett till att våra besök minskat tIll några få per år och att vi firar jular, nyår, påsk och midsommar på annat håll. Nyår och midsommar är högtider jag under småbarnsåren kunnat tänka mig att fira ihop. Nu orkar jag inte fira jul och påsk av plikt, vilket känns tragiskt. Någon annan som känner igen sig i detta?
Intressant hur man faktiskt själv väljer vad man gör sitt liv till! Hur tänker ni andra ensambarn?
