Jag är i valet och kvalet att jag vill sluta rida. Jag vat att jag inte ska jämföra mig men jag har sista tiden gått från träning och känt mig ledsen och varför? Jo, för att jag inte är på samma nivå. Jag vet att jag inte ska jämföra mig med personer som har ridit längre eller haft egen häst men jag gör det ändå. Jag vet också att mina krav på min ridning är lite för hög t.ex att jag vill att hörnpasseringar och rakriktning osv ska fungera. Jag vet att det tar hela livet att lära sig dessa saker men ändå så blir jag ledsen när jag inte får det att bli på det sätt som de andra gör. Det känns som att de andra får beröm. Det har även blivit så att jag dröjer mig kvar för att jag inte vill träffa de andra som är glada för sin lektion och det ska jag inte missunna dem men jag vill inte ha frågan hur gick det för dig? Jag älskar hästar. Det är därför jag in grund och botten rider men så kommer man då till det här med beröm. Jag menar jag kan tycka att något gick bra utifrån min nivå, jag har inte ridit så länge och jag vet att jag gör framsteg, men det känns som att tränare har en syn på vad som är bra och når man inte upp till den nivån så får man inte höra att det är bra.
Om du är helt säker på att du inte är på samma nivå som de andra i gruppen kanske du kan försöka byta grupp och prata med ridläraren om det.
Om du rent teoretiskt sett borde vara på ungefär samma nivå, ni har tex ridit ungefär lika länge och du klarar övningarna som ridläraren ger (på ett ungefär) så kan du också prata med ridläraren om saker som inte fungerar. Det är ok (eller bör vara ok) att rida fram till ridläraren och fråga -mina hörnpasseringar går inte som jag tänkt mig, vad gör jag för fel.
Rent bortsett från det har jag själv (haft?har?) tendensen att bli förtvivlad när det går dåligt eller tror att det går dåligt. Så ett par saker man kan tänka på.
Ridning går alltid upp och ned, för mig i alla fall, först känns det som att man blir bättre och bättre. Sedan höjer man kraven på sig själv och allting går bara uselt (fast det kanske går ungefär som tidigare) så når man en platå och man kommer ingenstans. Lär sig något nytt och blir sämre, men när man lärt sig det blir man bättre. Så plötsligt går det bättre och bättre ett tag sedan... (kanske platå, eller sämre, eller högre krav)
Om ordet bra. Om det är tio personer i gruppen och ridläraren kommer att dela ut ett bra per person (så blir det ju inte utan det blir ju lite olika, men om) så kommer tio bra att höras, men bara ett av dem kommer vara till dig.
Vidare, även om det är hemskt att aldrig få ett bra, känns det nästan värre att få ett bra när man hellre hade fått hjälp eller kritik.
Om hur man känner sig. När man känner sig ledsen och som att man är dålig så går saker ofta lite sämre än de annars kunde gjort. Speciellt kanske om det handlar om saker där hur man använder kroppen spelar roll. Tex att man kanske kryper ihop om man känner sig dålig men rätar upp sig om man känner sig glad. Pappa brukade kalla det att man inte ska fylla sig själv med negativa tankar. Jag försöker säga -skaka av dig. Vilket iofs är jättesvårt. Men om det är så att du inte alltid börjar en lektion med glatt sinne och en tanke att -det här ska väl gå bra! Utan mer är ganska avvaktande så skulle du kunna försöka med ett. -Det spelar ingen roll hur det går för jag älskar hästar och får vara med en häst en timma. Hörnpasseringarna kan dra åt helskotta, de är inte perfekta idag, idag arbetar jag bara med att göra den här lilla grejen. (för ibland när man försöker och försöker blir det nästan kontraproduktivt).
Sedan ibland går det ju inte riktigt så dåligt som man tror och inte alls så bra för alla andra som man tror. Man hamnar lätt i sin egna negativa bubbla. Så det är det tredje jag försöker lära mig. Man måste inte vara bäst för att vara typ ok. Det räcker bra att vara typ ok och tycka något är roligt på sin lilla nivå. Alla är inte bäst på något jättemånga är bara medel eller något (det ligger liksom i uttrycket).
