Iamia
Trådstartare
Vet inte riktigt vad jag vill med detta långa inlägg, för ingen annan kan ju veta, men det kanske hjälper att sortera ut mig själv genom att höra hur det känts för andra eller höra hur det blev för andra som kanske känt liknande?
Jag blir alltså inte klok på mina känslor. Hade tidigare två hundar (russllar båda två). Ända sedan min hjärtehund, S, tassade över regnbågsbron för nästan exakt två år sedan har jag känt att det saknas något. Våran kvarvarande hund, A, är i mångt och mycket ”husses hund” och jag och A klickar inte riktigt. Jag tycker om honom, men vi har inte DET helt enkelt. Jag saknar alltså att ha en hund som känns som ”min”. En bästa kompis liksom?
Egentligen är jag nog en person som trivs bäst med en hund i taget (husse känner också så). Det är ju egentligen enklare och mer avslappnat med en, och jag tenderar nog att ”älska en i taget mest” - om det går att förstå hur jag menar? Det var av och till lite stökigt ibland mellan våra två också... I stort fungerade det dock bra och jag tror båda hade positivt utbyte av den andra. A gillar rent generellt andra hundar, och kommer bra överens med åtminstone alla tikar och har ett bra hundspråk. Men ja. Han är ju som sagt russell och har en del skärpa i sig också. Husses ståndpunkt i frågan är att det är helt upp till mig. Han kommer att gilla den nya valpen om det kommer någon, men han vill liksom inte alls vara med i beslutsprocessen.
I vilket fall. Älskar egentligen russllarna, men känner ändå att det varit skönt med något lite mindre ”skarpt”. Har funderat länge på ras och varit inne på allt från papillon och pudel till whippet. Tycker egentligen bäst om små hundar, men har trots allt, efter mycket velande, fastnat för whippet även om de känns som ett halvt snäpp för stora. Började i vilket fall kolla annonser och har hittade en uppfödare för ett tag sedan, som känns bra som som dessutom precis hade fått valpar. Skrev ihop ett första mail och allt. Sedan när jag satt där och skulle skicka det så slog det stora tvivlet till på riktigt. Är det verkligen rätt? Är det värt det? Kommer jag att förstöra hela flockdynamiken? Jag kanske blir totalt sönderstressad av allt? Kommer A att känna sig nedprioriterad och bortglömd? Kommer jag ens att få ”rätt” känslor för den nya valpen eller kommer det bli fel (som det, med facit i hand) blev med A? Är det kanske egentligen så att jag bara vill ha S tillbaka och ingenting annat kommer någonsin att ”duga”? Kort sagt. Jag är livrädd och har blivit totalt låst i detta. Ena halvan av mig drömmer om hur bra det skulle kunna bli, planerar namn och googlar fina whippettäcken. Andra halvan känner bara ”NEEEJ! Detta är FEEEL?”
Håller på riktigt på att bli galen och orimligt mycket tid (veckor nu) och energi går åt till att älta detta…
Ni tycker säkert att jag bara ska skicka mailet, åka och hälsa på om uppfödaren tycker det låter bra, och sedan ta det därifrån. För mig som har en rejäl social fobi och lite andra liknande bekymmer så känns det alternativet inte görbart. Jag måste åtminstone känna mig helt säker i mig själv först. Och det är det som är problemet. Hur vet man? Betyder ”fel”/oroskänslorna mest en ren nojja över att ens skicka mailet/åka och hälsa på + den vanliga dosen av ”valpfrossa” man kan råka ut för, samt en viss nervositet över att ev skaffa en helt ny ras? Eller känns det verkligen inte helt rätt att skaffa en till hund, trots att jag tydligt känner att jag saknar något? Jag vet verkligen inte. Hjälp? Tankar?
Jag blir alltså inte klok på mina känslor. Hade tidigare två hundar (russllar båda två). Ända sedan min hjärtehund, S, tassade över regnbågsbron för nästan exakt två år sedan har jag känt att det saknas något. Våran kvarvarande hund, A, är i mångt och mycket ”husses hund” och jag och A klickar inte riktigt. Jag tycker om honom, men vi har inte DET helt enkelt. Jag saknar alltså att ha en hund som känns som ”min”. En bästa kompis liksom?
Egentligen är jag nog en person som trivs bäst med en hund i taget (husse känner också så). Det är ju egentligen enklare och mer avslappnat med en, och jag tenderar nog att ”älska en i taget mest” - om det går att förstå hur jag menar? Det var av och till lite stökigt ibland mellan våra två också... I stort fungerade det dock bra och jag tror båda hade positivt utbyte av den andra. A gillar rent generellt andra hundar, och kommer bra överens med åtminstone alla tikar och har ett bra hundspråk. Men ja. Han är ju som sagt russell och har en del skärpa i sig också. Husses ståndpunkt i frågan är att det är helt upp till mig. Han kommer att gilla den nya valpen om det kommer någon, men han vill liksom inte alls vara med i beslutsprocessen.
I vilket fall. Älskar egentligen russllarna, men känner ändå att det varit skönt med något lite mindre ”skarpt”. Har funderat länge på ras och varit inne på allt från papillon och pudel till whippet. Tycker egentligen bäst om små hundar, men har trots allt, efter mycket velande, fastnat för whippet även om de känns som ett halvt snäpp för stora. Började i vilket fall kolla annonser och har hittade en uppfödare för ett tag sedan, som känns bra som som dessutom precis hade fått valpar. Skrev ihop ett första mail och allt. Sedan när jag satt där och skulle skicka det så slog det stora tvivlet till på riktigt. Är det verkligen rätt? Är det värt det? Kommer jag att förstöra hela flockdynamiken? Jag kanske blir totalt sönderstressad av allt? Kommer A att känna sig nedprioriterad och bortglömd? Kommer jag ens att få ”rätt” känslor för den nya valpen eller kommer det bli fel (som det, med facit i hand) blev med A? Är det kanske egentligen så att jag bara vill ha S tillbaka och ingenting annat kommer någonsin att ”duga”? Kort sagt. Jag är livrädd och har blivit totalt låst i detta. Ena halvan av mig drömmer om hur bra det skulle kunna bli, planerar namn och googlar fina whippettäcken. Andra halvan känner bara ”NEEEJ! Detta är FEEEL?”
Håller på riktigt på att bli galen och orimligt mycket tid (veckor nu) och energi går åt till att älta detta…
Ni tycker säkert att jag bara ska skicka mailet, åka och hälsa på om uppfödaren tycker det låter bra, och sedan ta det därifrån. För mig som har en rejäl social fobi och lite andra liknande bekymmer så känns det alternativet inte görbart. Jag måste åtminstone känna mig helt säker i mig själv först. Och det är det som är problemet. Hur vet man? Betyder ”fel”/oroskänslorna mest en ren nojja över att ens skicka mailet/åka och hälsa på + den vanliga dosen av ”valpfrossa” man kan råka ut för, samt en viss nervositet över att ev skaffa en helt ny ras? Eller känns det verkligen inte helt rätt att skaffa en till hund, trots att jag tydligt känner att jag saknar något? Jag vet verkligen inte. Hjälp? Tankar?
. Han ägnade största delen av sin valptid åt att ligga på mitt bröst och ge tröst när jag låg i soffan och kände mig låg men jag kom också iväg och tränade med honom.
Skriver jag det här så MÅSTE jag ju göra det också. Eller hur?
...
Jag hade en hund till men inte samma relation till honom. Det var först när jag för 1 år sedan köpte mellanhunden som jag på riktigt började läka i min sorg efter förra hunden. Det blev så bra med nytillskottet att jag nästan direkt kände att jag ville ha en till och nu har jag alltså det. 
Inget svar än och det är ju inte alls säkert det blir något, men känns skönt att jag gjorde det. 
