Jag har ett litet dilemma här nu som det skulle vara bra om ni kloka bukisar kunde ge mig lite input.
Jag står mest still och stampar i livet, jag är sjukskriven på 50% och har alltså aktivitetsersättning från FK, och har så haft i flera års tid. Flera olika sjukdomar/problem gör att jag är sjukskriven på 50% bland annat Generaliserat ångestsyndrom, tvångssyndrom och Fibromyalgi .
Den andra halvan är jag nu arbetslös på, då jag blev av med jobbet som jag varit på under flera år. Månaderna har gått och jag har snart varit arbetslös i ett helt år. Det är frustrerande att bara vara hemma, ochjag fick en SIUS handläggare på Arbetsförmedlingen som var tänkt att hjälpa mig kontakta lämpliga arbetsgivare då jag måste finna ett arbete som passar mig trots en del funktionsnedsättningar. AMS har för min del varit ett stort skämt, SIUS har varit okontaktbar i princip eller inte brytt sig alls, och sedan bytte hon tjänst utan att ens meddela mig och nu står jag i kö för att få en ny..... om typ ett halvår.
Ni kanske får bilden av någon som har riktigt svåra problem, så är det väl inte riktigt jag anses nog vara högfungerande, men rätt arbetsplats måste det vara.
Trots mina bekymmer så är jag en väldigt driven tjej, vill mycket och har ambitioner att faktiskt bli "någon". Med "någon" så menar jag en person som utbildat sig har en ganska bra lön och inte bara ser på när andra lyckas, utan faktiskt tar tag i livet. Jag har någonstans en dröm att våga börja studera på ett program på högskolan. Jag har gjort högskoleprovet några gånger och har varje år sökt utbildningar men aldrig tackat ja.
Anledningen att jag inte tackar ja är av rädsla för ekonomin. Dom utbildningar jag söker är 100% (alla program är på 100% ) på distans och således behöver jag inte vara särskilt mycket i skolan utan kan studera hemma med vissa träffar. Det är möjligt att jag då faktiskt skulle klara av 100%.
Min aktivitetsersättning tar slut nu i oktober då jag fyller 30 år, då måste man ansöka om sjukersättning istället, vilket av vad jag läst är svårare att få beviljat. Det finns något som kallas "vilande aktivitets/sjukersättning" då man ansöker om att få den vilande för att kunna testa att arbeta eller studera, och om det inte går så kan man säga till och får då tillbaka sin ersättning. Dilemmat för mig är att alla utbildningar börjar i september, och min ersättning går ut i oktober. I oktober måste jag ansöka om sjukersättning istället men då har jag ju möjligen börjat studera.
Hoppas ni förstår hur jag menar, om dom ser att jag försökt studera på 100% lär jag ju knappast få beviljat sjukersättning framöver. Att förstöra mina chanser för att få försörjning gör mig livrädd.
Ibland är jag rädd att hjärnan vill mer än kroppen kommer orka.
Jag står mest still och stampar i livet, jag är sjukskriven på 50% och har alltså aktivitetsersättning från FK, och har så haft i flera års tid. Flera olika sjukdomar/problem gör att jag är sjukskriven på 50% bland annat Generaliserat ångestsyndrom, tvångssyndrom och Fibromyalgi .
Den andra halvan är jag nu arbetslös på, då jag blev av med jobbet som jag varit på under flera år. Månaderna har gått och jag har snart varit arbetslös i ett helt år. Det är frustrerande att bara vara hemma, ochjag fick en SIUS handläggare på Arbetsförmedlingen som var tänkt att hjälpa mig kontakta lämpliga arbetsgivare då jag måste finna ett arbete som passar mig trots en del funktionsnedsättningar. AMS har för min del varit ett stort skämt, SIUS har varit okontaktbar i princip eller inte brytt sig alls, och sedan bytte hon tjänst utan att ens meddela mig och nu står jag i kö för att få en ny..... om typ ett halvår.
Ni kanske får bilden av någon som har riktigt svåra problem, så är det väl inte riktigt jag anses nog vara högfungerande, men rätt arbetsplats måste det vara.
Trots mina bekymmer så är jag en väldigt driven tjej, vill mycket och har ambitioner att faktiskt bli "någon". Med "någon" så menar jag en person som utbildat sig har en ganska bra lön och inte bara ser på när andra lyckas, utan faktiskt tar tag i livet. Jag har någonstans en dröm att våga börja studera på ett program på högskolan. Jag har gjort högskoleprovet några gånger och har varje år sökt utbildningar men aldrig tackat ja.
Anledningen att jag inte tackar ja är av rädsla för ekonomin. Dom utbildningar jag söker är 100% (alla program är på 100% ) på distans och således behöver jag inte vara särskilt mycket i skolan utan kan studera hemma med vissa träffar. Det är möjligt att jag då faktiskt skulle klara av 100%.
Min aktivitetsersättning tar slut nu i oktober då jag fyller 30 år, då måste man ansöka om sjukersättning istället, vilket av vad jag läst är svårare att få beviljat. Det finns något som kallas "vilande aktivitets/sjukersättning" då man ansöker om att få den vilande för att kunna testa att arbeta eller studera, och om det inte går så kan man säga till och får då tillbaka sin ersättning. Dilemmat för mig är att alla utbildningar börjar i september, och min ersättning går ut i oktober. I oktober måste jag ansöka om sjukersättning istället men då har jag ju möjligen börjat studera.
Hoppas ni förstår hur jag menar, om dom ser att jag försökt studera på 100% lär jag ju knappast få beviljat sjukersättning framöver. Att förstöra mina chanser för att få försörjning gör mig livrädd.
Ibland är jag rädd att hjärnan vill mer än kroppen kommer orka.
