Vi som förlorat hästar

[Kilauea]

Sv: Vi som förlorat hästar

Åh vad jobbigt att du inte fick reda på vad som hände med hästen förrän senare.

 

[mollyphlox]

Sv: Vi som förlorat hästar

Natalie

22.5.1986 - 22.8.2013

Min älskade medryttarponny. Vi fick åtta fina år tillsammans och jag lärde mig enormt mycket av henne. Vi hade så mycket roligt tillsammans, jag och mina kompisar. Natta var en riktig allroundponny och det var inte mycket som vi inte prövade på med henne. Framför allt var hon snäll och lugn, supertrygg men med sina egna åsikter ibland. Hon var en Mulle-ponny. Hon hjälpte mej att få tillbaka mitt självförtroende och fanns där för mej de tider när det var jobbigt.

Hon var 19 år när jag började sköta henne, jag själv var 14 då. Hon var alltid pigg och fräsch, ända fram tills för ett år sedan ungefär. Min kompis hade tagit bort sin valack strax efter nyår, och antagligen var det stressen av att Natta förlorade sin vän som gjorde att hennes ålder till slut kom ikapp henne. Hon blev snabbt sämre, orkade inte med lika mycket mera och tappade muskler trots att vi försökte allt vi kunde och hon orkade för att hålla henne igång. Dessutom fick hon troligtvis också någon form av ämnesomsättningsrubbning för Natta tappade aldrig riktigt vinterpälsen förra sommaren. Vi fick klippa henne för att hon inte skulle ha det så jobbigt i sommarvärmen. Efter många om och men, funderingar fram och tillbaka med ägaren och alla inblandade beslöt vi att det var dags för Natta att somna in. Efter allt hon gett oss ville vi inte att hon skulle behöva plågas och ha det jobbigt sin sista tid, bara för att vi inte ville släppa taget.

22 augusti galopperade Natta iväg på de evigt gröna ängarna. Nu är det nästan ett halvår sedan. Jag saknar henne fortfarande jättemycket, och en del dagar kan jag börja gråta när jag tänker på henne.. Jag hoppas att jag nångång kan hitta en häst som hon igen.

 

[Bison]

Sv: Vi som förlorat hästar

kl

Till minne av Santos. Denna stor, snälla och helt fantastiska häst. Han köptes främst som läromästare åt min man men jag red honom mest. Han fick avlivas pga en gammal skada som han fick långt innan vi köpte honom och som vi inte visste om.
Han var en underbar individ som lärde både mig och min man så otroligt mucket.
Han fick mig att våga mer än jag trodde jag någonsin skulle våga.

Med min man


jag som egentligen tycker att alt över 1 m är livsfarlöigt högt...


en av de sista bilderna på oss


Sky Walker, ellerKakan som han kallades.
Köpte honom från Irland efter att ha sett en bild och en lite filmsnutt. Jag visste att det vara minn häst och det var det verkligen. Allt stämde från början och jag älskade verkligen den hästen. Vi fick bara ett halvår ihop innan jag tvingades ta farväl pga obotlig ögonsjukdom.
Jag kommer sakna honom varje dag i resten av mitt liv.

 

[mollyphlox]

Sv: Vi som förlorat hästar

Beklagar att du förlorat två såna fina vänner!

Kommer ihåg att jag läste tråden när du precis skaffat Kakan, visste inte ens att du hade blivit tvungen att ta bort honom! Så sorgligt att ni bara fick en så kort tid tillsammans.

 

[fannykarlsson]

Sv: Vi som förlorat hästar

Hade en favoritponny på ridskolan när jag var mindre som tyvärr var tvungen att somna in efter en hemsk olycka :-(

Av en olycka hade han fått in en pinne från hagen in i bogen. Pinnen punkterade ena lungan och det var även endast några cm från hjärtat.. Han åkte in till Strömsholm och verkade bli bättre! Men blev sedan mycket sämre dagen efter och var tvungen att somna in.. Så hemskt, och han var inte alls gammal heller.

Tänker på det än idag och saknar honom så!

Jag och lilla Pontiac för många år sedan.. :-)

Pontiac till vänster!

 

[Kiwifrukt]

Sv: Vi som förlorat hästar

Jag har förlorat båda mina ponnyer som jag hade som barn. Min första, en welsh mountain född 1991, fick jag när jag var elva och han nio. Egentligen var han så fel något bara kan bli, han var precis lagom i storlek när jag fick honom och blev alltså lite för liten redan efter några år, han kunde ingenting, han var avkastarkung, han var absolut ingen barnhäst. Men jag älskade honom något oerhört, och kunde inte med att skiljas från honom. Han dog i cancer sommaren 2008, sjutton år gammal bara, och trots att det har gått så många år nu så är saknaden fortfarande närvarande.

Min andra ponny kom två år efter den första, ett korsningssto född 1987. Med henne gjorde jag däremot allt det där som jag aldrig hade kunnat göra med min valack, vi var ute och tävlade i många år och hon har lärt mig nästan allt jag kan om ridning. Även efter att tävlingskarriären var över så fortsatte vi träna, och hon var min huvudsakliga ridhäst egentligen fram till i våras. Hon var väldigt pigg och fräsch för sin ålder ända in i slutet, men i slutet på sommaren började hon falla ur mer och mer. Till slut tog jag beslutet att det inte gick längre. 13 september 2013 (fredagen den 13:e...) blev hon en ängel och återförenades med sin bästa vän i hästarnas himmel.

Jag har alltså förlorat en väldigt hastigt och lustigt, och en där jag kunde planera och veta innan exakt när det skulle ske. När valacken gick bort så fort så trodde jag att det hade varit bättre att veta innan, men nu när jag provat båda delarna måste jag säga att det var bättre att inte veta. Veckan innan mitt sto gick bort grät jag dygnet runt, bara för att jag visste att det snart var slut. Det värsta var att när hon dog så dog han också, en gång till och på riktigt. Då fanns det ingen kvar, ingen som påminde om det som var förut. Jag saknar dem fortfarande något helt sanslöst mycket, men jag har fortfarande inte kommit till det stadiet att jag verkligen accepterar att de är borta. Skulle de, särskilt stoet, gå i hagen igen en dag skulle jag inte bli förvånad, så känns det.

 

[Trollslända]

Sv: Vi som förlorat hästar

Jag känner samma som dig, trots att jag vet att hon är borta tror jag hela tiden hon ska dyka upp när jag är i hagen eller i stallet som om de senaste 7 veckorna bara hade varit en lång mardröm.

 

[Trollslända]

Jag puttar upp den här tråden för att skriva att den värsta saknaden efter min älskade häst är borta. Jag gråter inte varje gång jag ska gå och lägga mig, sitter på bussen etc.

Däremot kan jag fortfarande börja spontangråta om jag tänker på henne, eller om någon i all välmening frågar om jag saknar henne.

Hur är det för er andra med sorgen och saknaden? Jag hoppas ni mår bra.

 

[Lindsen]

Jag puttar upp den här tråden för att skriva att den värsta saknaden efter min älskade häst är borta. Jag gråter inte varje gång jag ska gå och lägga mig, sitter på bussen etc.

Däremot kan jag fortfarande börja spontangråta om jag tänker på henne, eller om någon i all välmening frågar om jag saknar henne.

Hur är det för er andra med sorgen och saknaden? Jag hoppas ni mår bra.

Åh vet precis hur det känns när någon frågar och tårarna bara börjar rinna. Det tar lång tid att kunna prata om dom utan att tårarna rinner.
Jag har fått tråkiga besked om min nya häst och han kommer få vandra vidare. Vet inte hur jag ska klara det har inte återhämtat mig från förra ännu. Så nu rinner det hela tiden igen. När jag äntligen hade hittat en häst som jag tycker lika mycket om som förra.

 

[DeDen]

I december tog vi det tunga beslutet att ta bort min bästa vän.
Stardust eller Dustan som hon kallades var ett helt underbart sto och vi gjorde allt tillsammans. Jag fick henne när jag skulle fylla 12 och hon var lika gammal som mig. 8 och ett halvt år fick vi tillsammans innan hennes ålder och ett liv som ridskole häst tog ut sin rätt.
Hon fick förslitningsskador på senorna i frambenen vilket gjorde att hon hade ont och hade svårt att böja dem. När det blev klart att hon aldrig mer skulle kunna ridas och en del andra omständigheter tog vi det tunga beslutet och den 5 december 2013 fick hon springa vidare till de evigt gröna ängarna.

Stardust
1993-2013

Saknar henne otroligt mycket

 

[Egonson_]

Vad fint att läsa om alla.
Förlorade min Nordsvenska valack Egonson i oktober 2013. Datumet har jag för tillfället glömt.
Köpte honom 2008. Han var född 1999 och hade endast gått i hage hela sitt liv. Fet, mugg/rasp och skabb, löss, och en riktig liten blygis.. Dock välhanterad det han kunde (dvs, gå i grimma, inte ens lyfta hovar kunde han).

Vi byggde upp ALLT från grunden och fick DEN kontakten. Följde mig som en skugga.
Han var halt en gång maj 2012. Blev bra och hade aldrig varit så fin.
Ett år senare var han dålig igen och då gjordes utredning vilken visade den värsta artros veterinären sett i ett framknä, och den veterinären har inte sett lite om man säger så.
Han gick sommaren ut.
Jag blev så chockad att jag "låste" mig, och har under hela vintern tampats med en svår depression, han var mitt liv, mitt allt, min stöttepelare, min stolthet, vi lärde varandra, gjorde allt jag aldrig trodde jag skulle klara av. Körde in och utbildade, gick kurser, tränade, provade på att tävla.
Hur ska jag någonsin våga känna så igen, tänker jag i bland. Trodde inte man kunde känna så för djur, men jag provade och det gick ju, men så försvann han framför mina ögon, bara rann ur händerna på mig.

Min kära, jag sörjer fortfarande, har så svårt att bara tänka på de positiva minnena fast jag försöker och det går rätt bra tidvis

Egonson 1999-2013

 

[Trollslända]

Vilken olycka, men du kommer ta dig igenom det @Lindsen .
Jag tycker det är starkt av dig att vågat älska igen, och jag är säker på att du har många fina minnen som du kommer kunna le åt när du kommit igenom den värsta sorgen.

Låt tårarna rinna, jag tror det hjälper.

Och vila i frid, Stardust och Egonson!

 

[mollyphlox]

Jag puttar upp den här tråden för att skriva att den värsta saknaden efter min älskade häst är borta. Jag gråter inte varje gång jag ska gå och lägga mig, sitter på bussen etc.

Däremot kan jag fortfarande börja spontangråta om jag tänker på henne, eller om någon i all välmening frågar om jag saknar henne.

Hur är det för er andra med sorgen och saknaden? Jag hoppas ni mår bra.

För tillfället känns det helt okej för mej. Det varierar.. En del dagar saknar jag Natta något enormt och vill inget hellre än att få tillbaka henne. Håller på och letar efter en egen häst, men det är inte lätt för jag jämför alla andra hästar med henne. Hon var en häst på miljonen och passade mej perfekt.. Jag vill hitta en sån häst igen, det känns inte bra annars.

 

[ztsu]

Min bästa vän vandrade idag vidare till de evigt gröna ängarna. Hon hade två ligamentskador och hovledsinflammation i ena hoven, och pålagringar + hovbroskförbening i båda hovarna. Hon hade varit konvalescent i nio veckor och var mer eller mindre utdömd, men skulle få sommaren på sig. Gå på bete och vara häst. Vara lycklig. Men i måndags fick hon en fångkänning och hade så ont. Det var liksom inget liv kvar, och jag hade lovat henne att hon aldrig mer skulle behöva stå i en grushage igen. Hon somnade in med hela ansiktet i en stor hink med havre.

Ztarlet
1998-2014

Usch, det känns så fruktansvärt tungt. Kan inte sluta gråta. Kommer jag någonsin kunna pussla ihop mitt hjärta igen?

 

[Sasse]

Jag fick ta bort min älskade den 14 februari 2010. Han hade det rätt tufft under vintertiden de senaste 2-3 åren av hans liv. Gick ner massor i vikt. Hans sista vinter började jag stödfodra extra tidigt. Nu rasade han ändå i vikt, men vi byggde sakta upp hans hull igen. När vi nästan var framme vid vårt mål, att han var lagom i hull, så fick han ont i ena benet. Knappt innan man hunnit blinka hade han fått ont i resterande ben också. Bara att boka för avlivning. Jag hade så önskat att han hade fått ha ännu en sista sommar, men det ville sig inte.

Jag har ett gott minne från honom under hans sista tid. Han brukade alltid gå rätt in i stallet från hagen (ca 1,5 m) så jag tog bara den andra hästen, ledde in och väntade. Ser då att han stannar i stallöppningen, tittar in, och sedan vänder bort huvudet och tittar åt ett annat håll, precis som om han funderar på vart han egentligen vill. Sedan går han bara. Jag blir livrädd att han skulle sticka, stänger in andra hästen och flyger ut från stallet - bara för att upptäcka att han står och väntar på mig. När han ser att jag kommer så sätter han av, och håller ett jämnt avstånd hela tiden. Försökte jag öka takten för att komma ifatt, så ökade han också Sådär går vi ett tag, han före mig och jag några meter bakom. Tills han stannar och tittar bak, och låter sig fångas.

Är glad att jag har det minnet! Det var en väldigt tung tid (min morfar var dessutom sjuk i samma veva) och denna händelse fick mig att skratta.

Även om det var 4 år sedan så saknar jag honom något enormt. Jag har gått vidare och håller på med hästar idag, men jag gråter nästan varje gång jag tänker på honom. Jag kommer aldrig att komma över honom eller glömma. Han var min bästa vän. Jag fick glädjen att ha honom i hela 14 år. Han blev 30.

 

[Dandylinn]

Min bästa vän vandrade idag vidare till de evigt gröna ängarna. Hon hade två ligamentskador och hovledsinflammation i ena hoven, och pålagringar + hovbroskförbening i båda hovarna. Hon hade varit konvalescent i nio veckor och var mer eller mindre utdömd, men skulle få sommaren på sig. Gå på bete och vara häst. Vara lycklig. Men i måndags fick hon en fångkänning och hade så ont. Det var liksom inget liv kvar, och jag hade lovat henne att hon aldrig mer skulle behöva stå i en grushage igen. Hon somnade in med hela ansiktet i en stor hink med havre.

Ztarlet
1998-2014

Usch, det känns så fruktansvärt tungt. Kan inte sluta gråta. Kommer jag någonsin kunna pussla ihop mitt hjärta igen?

Åh jag beklagar att det gick så fort

Min har ju samma resa framför sig men än så länge är han okej. Så jag återkommer nog till tråden senare

 

[ztsu]

Åh jag beklagar att det gick så fort

Min har ju samma resa framför sig men än så länge är han okej. Så jag återkommer nog till tråden senare

Ja, det gick väldigt mycket snabbare än jag hade tänkt mig. Men jag tröstar mig med att hon inte har ont längre, och att jag satte henne och hennes behov framför mig själv och min önskan att ha henne kvar för alltid.

Håller alla tummar att din kille återhämtar sig!

 

[Trollslända]

Jag beklagar @ztsu , jag har läst trådarna och beklagar att det fick ett sånt abrupt slut.

Men jag tänker att kanske kan du, som jag, så småning om känna en viss lättnad i att du slipper oroa dig hela tiden. Att man slipper undra om hon har ont, om det är dags nu, om det är rättvist. Jag var helt slut som människa när jag tog bort min älskade häst, och även om det var en enorm sorg så var det också skönt att slippa vakna på morgonen med den där konstanta oron gnagande.

 

[Trollslända]

@mollyphlox , du kommer säkert hitta någon som kan fånga ditt hjärta, men det kanske tar tid. Om det inte blir för smärtsamt att titta på någon som liknar din Natta, kanske du kan titta på syskon om det finns några?

 

[Miss Sixty]

Varje häst har en speciell plats i hjärtat och tro det eller ej så kan jag nu tänka tillbaka och minnas alla fina stunder. I stunden är det svårt men man kommer kunna gå vidare.

Dock vet jag hur svårt det är!