Jag upplever att det är ännu mer sorg när det är frågan om djur för de kommer ofta mer nära än en människa kan, hur nära relation man än har med personen.
Det är så lätt för andra att säga att det "bara är en häst", "bara en hund" och "ryck upp dig" (jag har redan förvarnat på jobbet att jag inte kommer att fungera normalt när Izor försvinner, han är nio år och med hans benägenhet att bli skadad/drabbas av sjukdomar så vet jag inte hur länge han lever).
Du får försöka ta tillvara på veckorna som är kvar och gulla extra mycket med honom.
Vet inte om det är en bra idé, men gör gärna en fotobok.
Du kanske inte kan titta i den första tiden efteråt, men sedan när du vill minnas.
Jag gjorde en fotobok åt en arbetskamrat när hon tog bort sin tretton år gamla hund, hon älskar att ha boken nu, fast det tog nästan ett år innan hon vågade öppna den.
Och så ska jag tatuera in en bild också 
