Sv: Vi gör massor med val...
havreflinga skrev:
Men jag kände trygghet i att det fanns en gud som såg mig när jag var ledsen.
Jaa. Kanske tycker du därför att dina barn skulle kunna finna samma tröst genom att delta i kyrklig verksamhet (eller döpas?)? och det kan jag förstå. Men
jag har inte känt att jag missat vare sig guden (som jag sa bad jag ibland som liten) eller någon tröstande kompis pga att jag inte är döpt eller varit aktiv i kyrkliga verksamheter. Så; det är väl inte så konstigt om jag inte tycker det är ett "behov" som jag behöver fylla på något sätt för
mina barn? För mig har det funkat prima ändå, utan gud och kyrka. Och då känns det liksom helt överflödigt för mig att döpa mina barn eller sätta dem i kyrkans verksamheter (lika överflödigt som att sätta dem i någon annan verksamhet som jag inte själv känt behov av. Återigen: det blir en annan sak om barnet självt i en viss ålder söker sig till tex kyrkan. Då får de naturligtvis välja själva att gå med)
Många som jag känner som döpt sina barn eller kompisar som var döpta verkade/verkar ibland betydligt mer okunniga än vad jag är om vad dopet
innebär. Och de varken sätter sina barn i kyrkans verksamheter eller ber kvällsbön eller läser bibeln med/för sina barn. Och då förstår jag faktiskt inte varför man döper barnen? De säger ofta att det är för "traditionen". Men; jag tycker som sagt det är ganska respektlöst mot kristen tro att göra en kristen handling och inte överhuvudtaget
alls leva eller sträva åt "det hållet". Att sätta barnen i kyrkans förskola eller barnverksamhet är väl ett utmärkt sätt att "fullfölja" det man inlett i och med dopet!! Och då visar man ju faktiskt just att man fostrar sitt barn "i kristen anda" som prästen säger vid dopet.
havreflinga skrev:
Men alla dessa konstiga mytiska berättelser är ändå roliga att känna till, och de var spännande när jag var liten, som sagor. Och bakom alltihop fanns gud och Jesus som älskade mig (och alla andra) vad som än hände. Kärleksbudskapet i kristendomen var det jag tog till mig allra starkast. Det jag inte förstod eller tyckte verkade rimligt sållade jag bort. Till slut sållade jag bort allt utom kärleksbudskapet, vilket jag anser att man kan praktisera utan att tro på någon gud.
Jag har inte "bestämt mig för att inte förstå". :smirk: Jag känner snarare att det är
du som inte förstår vad jag säger. Jag
förstår bara inte varför man väljer en kristen tro som grundval i sina barns liv om man inte har någon som helst tro i sin vardag på något utav det. Jag tycker kärleksbudskapet och god moral kan läras ut
ändå. Jag kan välja valda delar av det jag tycker är bra i det kristna budskapet (eller det muslimska eller det judiska om jag läser på om det) och lära/visa mina barn det helt utan dopet och helt utan att ta dem till kyrkan. Jag behöver inte nödvändigtvis definiera det jag anser vara "gott" eller "ont" genom att hänvisa till någon tro.
Om du känner en tröst i Jesus så är det gott nog för mig att du på det grundar valet att tex döpa dina barn. Det angår inte mig, det är inte mitt val, utan ditt val som förälder. Jag respekterar och accepterar andras val. Men jag behöver för den sakens skull inte förstå exakt varför de väljer att göra så när jag tycker det finns andra vägar. Men det är mitt val att
inte döpa mina barn eller
inte ta dem till kyrkan. Vilket jag också tycker ska respekteras.
havreflinga skrev:
Antagligen kommer ditt barn att må prima med eller utan kyrka. Och förhoppningsvis mitt barn oxå. Men själv mådde jag periodvis skit under min barndom, och jag vet inte vem jag hade vänt mig till om inte min inbillade Jesus hade funnits. Jag vet inte om jag hade vågat stå upp mot orättvisor och kränkningar om jag inte hade fått kärleksbudskapet som motpol.
Så jag vill ha nån slags religion eller livsfilosofi som en liten livlina för mitt barn, ifall jag själv och min man skulle flippa ur totalt. Det skulle ju kunna inträffa (även om jag håller det för mycket osannolikt) att min man och jag blir värsta ovänner och skiljer oss med buller och bång och glömmer allt annat än vår egen sorg och bitterhet. Då vill jag att det ska finnas något stabilt för mitt barn att hålla sig till, tills nån av oss kommer till sans igen.
Jag förstår (!) hur du menar och varför DU gör ditt val. Men jag personligen har aldrig varit i det läget att det funnits någon saknad efter Jesus eller "någon gud" eller tro. Så därför gör jag mitt val. En livsfilosofi har jag liksom fått/skaffat ändå.
havreflinga skrev:
Fast man måste ju känna till en verksamhet för att ha en önskan om att delta. Det kanske finns en älkjäöalgjälk-klubb som är hur bra som helst, men du och jag är inte med i den ändå, helt enkelt för att vi inte vet att den finns.
Absolut! Och jag kan garantera att mitt barn troligen kommer känna till Svenska Kyrkan
betydligt bättre än den judiska, muslimska eller buddistiska tron. Av flera skäl: jag själv kan mer om (jag kan faktiskt både trosbekännelsen och Gud som haver...
) kristendomen än om de andra trosyttringarna. För att jag vuxit upp i ett samhälle där kristendomen är vanligast. Och för att min mamma lärt mig en hel del (när mina frågor om tex dopet kom förklarade hon för mig vad det innebar). Så; för min del blir det nog så att jag kommer göra som mamma (mamma vet bäst!!
): berätta det jag kan om Jesus och Gud och vad jag tror/inte tror. Sedan får barnet samma möjlighet som jag fick: att själv lära sig mer om de vill. Tyvärr kommer de ju inte veta lika mycket om buddism osv, men jag kommer berätta att det finns andra människor som tror andra saker och att varje enskild person får göra sitt eget val vad man tror på eller inte tror på.