Vett och etikett i sociala medier

Dåligt vett tycker jag är att ligga otäcka bilder direkt i statusen i stället för i kommentarerna. Folks hundar med variga bölder och "Vad är det här?", till exempel. Eller som en del av mina utländska vänner envisas med - döda och/eller lemlästade barn i Syrien. :cry: Eller en jakthund som fått hela kroppen utom huvudet uppätet av varg. Eller hundar som hängts, det fick jag så sent som igår.

Jag VET att barn och djur dödas men det räcker att läsa bokstäver om det, jag behöver inte se det för att känna. (Hon med den vargätna hunden tog jag bort som vän, nån jävla måtta får det vara)
håller med.
senast i morse såg jag en halv ponny på fb (resten var enligt utsago uppäten av en varg).
 
Dåligt vett tycker jag är att ligga otäcka bilder direkt i statusen i stället för i kommentarerna. Folks hundar med variga bölder och "Vad är det här?", till exempel. Eller som en del av mina utländska vänner envisas med - döda och/eller lemlästade barn i Syrien. :cry: Eller en jakthund som fått hela kroppen utom huvudet uppätet av varg. Eller hundar som hängts, det fick jag så sent som igår.

Jag VET att barn och djur dödas men det räcker att läsa bokstäver om det, jag behöver inte se det för att känna. (Hon med den vargätna hunden tog jag bort som vän, nån jävla måtta får det vara)

Håller helt med. Jag är känslig och kan må väldigt dåligt av att råka se fel bild.
 
Nu har det jag irriterar mig på tagits upp flera gånger. Så jag tänkte säga vad jag gillar.
Och jag älskar bilder på det icke perfekta fast med glimten i ögat... Inte rent negativa inlägg för det är jobbigt även om det såklart fyller sin funktion så och inte är något som stör mig .
Men jag skrattar gärna åt misslyckanden. Och jag gillar att se att andras liv har sprickor i fasaden. Sen gillar jag sånna människor i verkliga livet oxå. Galghumor:D! Att gnälla med ett gapskratt... Det får mig på bra humör. Jag har en underbar vän som alltid kan muntra upp mig genom att med humor berätta om sitt icke perfekta liv.
 
Nu har det jag irriterar mig på tagits upp flera gånger. Så jag tänkte säga vad jag gillar.
Och jag älskar bilder på det icke perfekta fast med glimten i ögat... Inte rent negativa inlägg för det är jobbigt även om det såklart fyller sin funktion så och inte är något som stör mig .
Men jag skrattar gärna åt misslyckanden. Och jag gillar att se att andras liv har sprickor i fasaden. Sen gillar jag sånna människor i verkliga livet oxå. Galghumor:D! Att gnälla med ett gapskratt... Det får mig på bra humör. Jag har en underbar vän som alltid kan muntra upp mig genom att med humor berätta om sitt icke perfekta liv.
Jag har en massa ironi och misslyckanden i mitt flöde, tycker som du, det är bara roligt.
 
Jag har en massa ironi och misslyckanden i mitt flöde, tycker som du, det är bara roligt.
Som det här, av ena parten i ett gift par där båda är jättebra på att vara "lagom" gulliga på fb:

06.55, frukost och tidning.
Mannen klagar över tinnitus och lock för örat.
Jag: Ta nässpray. Det sväller av.
Han: Den med saltsyra?
Jag: Nej, du menar saltvatten. Nej, den riktiga, som är avsvällande.
Stående på köksgolvet tittar han tvekande på pipen på Otrivinflaskan.
"Ska jag verkligen ha spray i örat??"

:D
 
På tal om offentligt bråk och kryptiska meddelanden... det här om något är väl något att störa sig på? Varför behöva ge en kryptisk men rätt uppenbar pik till ”någon/några” om något i stil med detta? Det är bara så löjligt lågt oavsett tycker jag.
Fast när jag skrev detta så var inte den andra tråden rensad, samt att @Singoalla skrivit att "social vett och etikett avhandlas i denna tråden just nu" (lite fritt översatt). Så det var TÄNKT som en fortsatt tanke på det.
Eftersom det var inom samma forum och låg väldigt öppet, så kan inte jag se det kryptiska i detta? Igår när detta skrevs kan det inte vart svårt att läsa?
 
Som det här, av ena parten i ett gift par där båda är jättebra på att vara "lagom" gulliga på fb:

06.55, frukost och tidning.
Mannen klagar över tinnitus och lock för örat.
Jag: Ta nässpray. Det sväller av.
Han: Den med saltsyra?
Jag: Nej, du menar saltvatten. Nej, den riktiga, som är avsvällande.
Stående på köksgolvet tittar han tvekande på pipen på Otrivinflaskan.
"Ska jag verkligen ha spray i örat??"

:D
Tihi...
 
Jag tror som du.

Jag får ett intryck av unga och halvunga personer som beter sig som om deras psykiska ohälsa är deras främsta sociala tillgång. Och jag ser inte det normbrytande eftersom jag inte ser det omtalade tabut - det sista trots mina egna rätt omfattande erfarenheter av just psykisk ohälsa.

Förutom de saker du pekar på, tycker jag att det normtrotsande i det hela är ungefär som de småbarnsföräldrar som rapporterar varenda nysning och uppkastning och vab-dag på fb. Varför gör de det? Det är ju enbart tröttsamt att ta del av och inte hjälper det.

Det kanske inte hjälper dig, men det hjälper väldigt många andra att våga vara öppen och inte skämmas.
Om du tycker att det är tröttsamt med folk som öppet pratar om sin psykiska ohälsa så behöver du ju inte följa dessa människor. Superenkelt! :up:
 
Att det inte är bra för unga personer att bli kända för pga psykisk ohälsa. Ingen ÄR ju sin sjukdom, man är en massa andra saker än psykiskt sjuk. Jag tror att risken är att man blir sämre när man dag efter dag grottar ner sig i hur sjuk man är på internet.

Ja.
Och det är inte helt ovanligt att personer som "outar" psykisk ohälsa på sociala media blir så omhuldade med sympati och omtanke att de befästs i sin insikt att livet är kass och man bara mår dåligt.
Och att individen liksom inte "får" ifrågasättas i sitt dåliga mående.

Jag tror ju på att det kan vara bra för psykiska måendet med viss "beteendeaktivering".
Jag tror inte att det är nyttigt att sitta och älta sitt mående, utan bättre att försöka hitta något slags distraktion.
Man har ju sett att exempelvis promenader är bra för det psykiska måendet. Men det kräver att individen de facto tar sig ut på den där promenaden; en tröskel som kan vara enormt hög.
Att då sitta på ett forum eller annat socialt medium och få bekräftelse på bekräftelse för det dåliga psykiska måendet riskerar ju att cementera situationen ytterligare.

Nej, jag uttrycker mig inte så väl, kanske.
Men att fokusera för mycket på det dåliga måendet är många gånger kontraproduktivt även om jag är väldigt medveten om att det är svårt att ändra på det tankebeteendet.
 
Ja.
Och det är inte helt ovanligt att personer som "outar" psykisk ohälsa på sociala media blir så omhuldade med sympati och omtanke att de befästs i sin insikt att livet är kass och man bara mår dåligt.
Och att individen liksom inte "får" ifrågasättas i sitt dåliga mående.

Jag tror ju på att det kan vara bra för psykiska måendet med viss "beteendeaktivering".
Jag tror inte att det är nyttigt att sitta och älta sitt mående, utan bättre att försöka hitta något slags distraktion.
Man har ju sett att exempelvis promenader är bra för det psykiska måendet. Men det kräver att individen de facto tar sig ut på den där promenaden; en tröskel som kan vara enormt hög.
Att då sitta på ett forum eller annat socialt medium och få bekräftelse på bekräftelse för det dåliga psykiska måendet riskerar ju att cementera situationen ytterligare.

Nej, jag uttrycker mig inte så väl, kanske.
Men att fokusera för mycket på det dåliga måendet är många gånger kontraproduktivt även om jag är väldigt medveten om att det är svårt att ändra på det tankebeteendet.
Så tänker nog jag med. Och dessutom: man gör sig en roll, man blir den som gett diagnosen X ett ansikte på internet, får en massa likes och sympati. Då vill man kanske ogärna lämna den rollen.
 
Jag tänker att det finns nyanser också mellan att prata om psykisk ohälsa och att grotta ner sig i sin sjukdom. Jag upplevde att jag fick mycket uppskattning efter att jag skrivit en krönika om utmattning som spreds, det räknas väl som sjukdomsvinst gissar jag. Men det kom ju inte ens i närheten av att väga upp det negativa med en utmattning.

Tidigare i tråden har vi ju också pratat om hur normer skapas med perfekta liv i sociala medier, jämförelse och upplevd press. Att lyfta psykisk ohälsa är väl ett ypperligt sätt att ge en mer nyanserad bild av människors liv. Självklart finns det folk som grottar ner sig i sin sjukdom och utnyttjar sjukdomsvinsten. Men det finns ju alla personer och diskussioner där emellan också.
 
Jag har inte läst hela tråden, ämnet i sig får mig att må fysiskt illa egentligen.

Jag har sedan denna explosion av sociala medier började funnits där men känt mig obekväm med fenomenet. Jag har aldrig varit privat egentligen, jag dagbokade på nätet/reloadade innan bloggarna såg dagsljus men jag skrev mer kåserier än privata saker. Jag har följt med i vågen, har väl alla typ av sociala medier-konton, jag registrerar mig på det mesta som kommer upp för att ingen ska stjäla och använda mitt namn, mitt 'brand' så att säga. Men detta obehag inför allt jag ser, där folk vänder ut och in på sig själva, där jag matas med all denna vad jag tycker falska förställningen av sociala interaktioner, nä det tog bara stopp. Eller TVÄRSTOPP. Jag blir aggressiv att se postade selfies, jag får horn i pannan av allt onödigt skit som serveras som jag fasen inte vill veta eller överhuvudtaget skulle behöva veta. Jag bara slutade. Jag har mina konton kvar, går in dågon gång då och då för i huvudsak hitta källor av allt jag följer - det är inte bara "vänner" man följer ju. Men näe, usch. Jag tog bort facebookappen på telefonen och LÄTTNADEN liksom..för att inte tala om all tid jag upptäckte mig ha, istället för att gång på gång scrolla i en feed fylld av egon som vill att världen ska titta och veta. Så många timmar av facebookscrollande som i praktiken är TID jag aldrig får tillbaka liksom.
Och jag har börjat umgås mer med folk. Mina r i k t i g a vänner ringer och frågar hur jag mår, jag ringer hellre mina vänner än kollar deras instagram eller facebook eller vero eller twitter. Jag TRÄFFAR folk istället för att se bilder av deras mat eller barn. Jag är föressten inte ens intresserad av att se deras bilder alls, det är störigt med folk som ska dra upp mobilen och tvångsvisa hela deras fotohistorik också för den delen - så osocial är jag. Jag vill prata med mina vänner när jag umgås med dem. Men jag förstår, jag fattar att det är ett paradigmskifte i sociala interaktioner som skett, få ifrågasätter metoden. Och alla får göra precis som jag vill, bara alla accepterar att jag fasen hellre sköter mina sociala kontakter offline i första hand.
Så, nu har jag fläkt ut mina åsikter på ett av de få sociala medier jag fortfarande använder - sparsamt. Och jag förstår att TS poäng var att man ska diskutera sagda och osagda regler på sociala medier och jag pratar OM sociala medier , jag fattar det, men nu tvångspressade jag in något precis som alla andra gjorde. Alla har ett val, läsa eller inte läsa. Vilket är kanon!
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp