Vet era anhöriga hur ni vill ha det om ni går bort?

[lady_vip]

Jag bryr mig inte så mycket. Jag anser att begravningar är till för de anhöriga och själv kommer jag ju inte vara där.

Kremeras vill jag och självklart är jag uppskriven som organdonator.

Jag har större ångest för om alla runt omkring mig också skulle dö, typ i en stor olycka, och djuren lämnas själva. Annars vet jag att min sambo sköter det där.

 

[Karfitsa]

Inte nedskrivet, men jag är inte med i svenska kyrkan, så borgerlig begravning blir det ju. Gärna kremering, men egentligen bryr jag mig inte, jag kommer ju att vara död. Det pinsammaste blir väl när alla ser röran bland mina grejor, men, som sagt, jag kommer ju att vara död.

Min man och mina barn får välja hur de vill göra.

 

[Amha]

Jag är ju död, då är det saksamma.

 

[TinyWiny]

Eftersom jag vet hur jobbigt det är att stå i ett skede där man inte vet hur den döde hade velat ha det och jag inte vill att mina barn ska hamna i den sitsen så har jag skrivit i vita arkivet. Där står det som är viktigt för mig, om vilka försäkringar jag har osv. men mycket är ändå upp till dem hur de vill göra. Jag tror att huvudsaken är att de vet de vad jag tyckte var viktigt och inte. För min del får de gärna sprida min aska för vinden men vill de ha en grav att gå till så är det okej det också men jag vill inte att de ska känna sig tvungna att sköta min grav utan då är det bättre att de sprider askan.

Jag vill inte att de mitt i sin sorg ska behöva fundera på och kanske till och med bli osams om hur jag ville ha det. Det finns inget som kan skapa en sådan osämja bland människor som dödsfall och det vill jag verkligen inte så det är mest därför jag har skrivit ned hur jag vill ha det.

Jag har gått ur svenska kyrkan och den största och egentligen enda anledningen till det är för att jag absolut inte vill att en präst ska prata om en gud jag inte trodde på på min begravning eller att de ska hålla begravningen i kyrkan överhuvudtaget. Det hade känts så fruktansvärt falskt.

Jag och min dotter har pratat mycket om det hela efter att en av hennes klasskompisars mamma tog livet av sig och det blev en del av läkningen att vi pratade om det öppet. Jag och min son har pratat lite om det men då på ett annat sätt eftersom han har svårare för att prata om sådana saker.

 

[Blueberry]

Jag bryr mig inte så mycket, jag är ju liksom död då.
Har däremot två grejer som både min man och min familj vet om:

- Donera det av min kropp som går att donera till forskning eller personer som behöver det.
- Kremering är mitt enda alternativ. Vägrar tanken på lik i kista! Och ingen himla kyrkogrej, sprid mig för vinden eller nåt.

 

[pulkaskurk]

Jag och sambon har inte pratat om det något, men iom tråden så frågade jag honom igår och vi kom båda fram till att vi inte vill bli kremerade.
Vi vill båda ha vita kistor och inga röda rosor, hellre någon annan blomma då.
Det var väl det som kändes viktigast för oss att veta bara sådär.
Men vi ska fundera och gå igenom det hela noggrannare och plita ned det på papper så blir det enklare när den dagen väl kommer.
Förhoppningsvis är det långt kvar.

 

[krus]

Min man vet att jag vill kremeras. Det mest väsentliga är att han, min syster, min tränare och en kompis vet att hästen omedelbart ska säljas för typ en krona till min tränare. Sedan får hon välja om hon vill behålla eller sälja till någon bra själ. Jag vill inte att min man som kan noll om hästar ska stå med henne på halsen i den övriga förmodade röran om jag hastigt skulle gå bort. Om jag vet att jag ska dö blir läget ett annat för då kan jag ju planera lite själv.

 

[MidnightSoul]

Jag har sagt hur jag vill ha det, men jag har inte skrivit ner det någonstans.

 

[Enya]

Min familj vet nog inget om hur jag vill ha det. Jag ha en gång i tiden skrivit i Vita Arkivet, var det är och vad det står minns jag inte exakt men jag skulle inte hålla med i vad det står i dag så jag tror jag måste rota fram det och kasta det. I dag skulle jag inte bry mig om bu eller bä. De tror dock nog att jag vill begravas bredvid pappa en så är det inte, jag vill kremeras. Kanske borde man informera dem om det i alla fall.

Skulle jag informera dem nu så skulle de tror jag tänker ta livet av mig och det är ju inte direkt bra för dem att tro. Eller för mig att de tror det.

Jag har inga problem att prata om döden eller skriva om döden, det är en naturlig del av livet och jag är inte rädd för att dö, snarare så vet jag att jag kommer få ro i själen och det ser jag fram emot. Men alla ser de ju inte lika lätt som jag så jag får väl välja mina ord när jag pratar om döden. Jag har förstått att vissa människor är känsliga än andra och så är det ju också i delar av in familj.

 

[Skjøldur]

Jag har anmält till donationsregistret att jag är positiv till organdonation. För övrigt har jag inte skrivit något testamente eller dyl. Jag har bara sagt till mina tre syskon att jag vill bli kremerad och sedan få urnan nedstoppad i släktgraven. Jag har också sagt att min exman får hästen om han kan o vill ta hand om honom. Skulle jag bli allvarligt sjuk så skulle jag nog skriva ett testamente. Jag har två livförsäkringar som faller ut. Skulle kanske se till att inte allt fördelas jämt mellan syskonen och att ge en slant till några av mina vänner, till någon förening o s v.

Ang begravning så får dom väl för övrigt göra som dom vill. Jag är medlem i Svenska kyrkan.
Syskonen bor 70 mil norrut, och där känner jag bara några få utöver dom så någon stor begravning blir det ju inte där... Någon slags minnesstund eller liknande skulle man kanske kunna ordna för mina vänner här i Värmland. Men som sagt, dör jag knall fall så blir det som det blir...

 

[Enya]

Jag har anmält till donationsregistret att jag är positiv till organdonation. För övrigt har jag inte skrivit något testamente eller dyl. Jag har bara sagt till mina tre syskon att jag vill bli kremerad och sedan få urnan nedstoppad i släktgraven. Jag har också sagt att min exman får hästen om han kan o vill ta hand om honom. Skulle jag bli allvarligt sjuk så skulle jag nog skriva ett testamente. Jag har två livförsäkringar som faller ut. Skulle kanske se till att inte allt fördelas jämt mellan syskonen och att ge en slant till några av mina vänner, till någon förening o s v.

Är också inskriven i donationsregistret precis som mina tre barn så familjen har också information om att jag vill doneras till den som mig behöver på något vis.

 

[athena_arabians]

Instämmer med @TinyWiny, det är trots allt lättare för de närstående om de har någon hum om vad den avlidne ville. I mitt fall hade pappa inte sagt/skrivit något utan sagt till en granne att "Äsch, det fixar hon!" och då fick det vara så även om jag gärna hade haft några hintar. Med mamma blir det ju svårare att få veta något inför den dagen, hon har inte sagt något tidigare och är dement nu. Jag har iofs varit med när de planerade mormors begravning så det blir väl något liknande plus att min tanke har hela tiden varit att hon ska vila med pappa i minneslunden här.

Själv är jag inte så kinkig och mina närstående vet vad min önskan är (kremering och ingen grav). Är inte med i kyrkan så det blir ingen präst heller. Helst skulle jag nog vilja bli spridd någonstans i fjällen (helst Oviksfjällen!) eftersom jag trivts så bra där.

 

[AgentCarter]

Jag tog faktiskt tag i det lite nu, inte så mycket för min skull utan för de anhörigas skull.
För jag kan sätta en femhundring på att det blir bråk och tjafs. Och nu insåg jag att jag borde lagt till "alla som vill får komma"
Men jag har bara några få krav: Jag vill bli begravd nära min son (även om det inte är min kyrka) och att musiken är vettig.
Och att hunden hamnar på ett bra ställe (han skulle få flytta till en vän som tycker om honom mycket)

Sen det viktigaste jag skrev i det dokumentet var till min son, att jag älskade honom. För det kan han nog behöva höra den dagen jag går bort.

 

[Houdinie]

Jag tycker att om mina föräldrar eller min bror lever när jag dör så får de göra det som känns bäst för dem, och de vet att jag känner så. Om de gått bort innan mig, så spelar det ingen roll alls vad som händer.

Jag tycker inte att det är jobbigt att tänka på mig dödlighet, det är svårare att tänka på andras.

 

[Björk]

Jag har ett par önskemål som jag informerat mina föräldrar och min man om. Sen om de minns när det skulle bli aktuellt är en annan sak, men jag tror att de gemensamt kan få till det. I och med att jag inte är med i kyrkan så är det självklart en borgerlig begravning och det är också min önskan. Jag vill bli kremerad och (om möjligt) att min aska sprids i/vid älven vid släktgården i södra Lappland.
Det är nog de önskningar som de VET.

Sen har jag väl idéer om musik och annat; har påbörjat ett "vita arkivet" som ligger sparat i datorn, men det är svårt också för jag tänker att det mesta väl kvittar för mig. Det viktiga är ju att först och främst min man och barnen känner att ceremonin blir något fint för dem; deras minnen av mig vad gäller musik eller annat är viktigare. Samtidigt kanske det är lättare för dem att välja om jag har skrivit ner något.