Vet era anhöriga hur ni vill ha det om ni går bort?

[TeamLundVer]

Nu menar jag inte testament utan mer om anhöriga har hum om hur du ser på begravning osv? Eller har ni några speciella önskemål övht?

Själv har jag lagt ett worddokument på datorn samt talat om för min man var det finns. Mycket just för att jag inte vill ha en traditionell begravning utan vill ha musik som betyder mycket för mig och min man. Dikt som vi hade på vårt bröllop, ljus klädsel mm

Hur har ni andra löst det? Eller gör ni som jag har gjort tidigare och stoppar huvudet i sanden?

Kan väl nämnas att det inte var helt enkelt att skriva det där dokumentet. Det var oerhört jobbigt att tänka på sin egen dödlighet.

 

[Kilauea]

Jag har pratat om det, men inte skrivit ner det. Sambon, bror och min mamma är de som vet. Om de sen kommer ihåg om det blir aktuellt är en annan femma.

När jag är död antar jag att jag inte bryr mig och det viktiga för mig är att de efterlevande blir nöjda.

Näe vi får barn kanske jag skriver ner mina tankar så de slipper ta alla beslut.

 

[Riley]

I tidiga tonåren gav jag mina föräldrar ett dokument med min vilja om jag dör, och det gäller än idag.

Jag vägrar exempelvis ha någon begravning eller annan social sammankomst för släkt/vänner, och vill att min häst ska avlivas. Viktigast är dock att min mobil, min dator och samtliga av mina anteckningsblock, pärmar, papper osv. omedelbart destrueras, och att samtliga av mina internetkonton lämnas orörda tills de tas bort pga. inaktivitet. Det gäller även om brott skulle misstänkas ligga bakom min död - förstör rubbet innan polisen kommer åt det (nätkonton får de ju dock, tyvärr, tillgång till även om de skulle deaktiveras).

Jag får extrem, genuin ångest över tanken på att mitt privatliv ska gås igenom av andra. Mina konversationer med vänner, samt mina privata, nedskrivna tankar, minnen, drömmar och känslor, är just mina, och ska absolut inte delas med någon annan. Varken föräldrar, vänner eller myndighet.

Har också inkluderat att jag inte tänker bli en grönsak, och/eller så skadad att det vid ett eventuellt uppvaknande skulle påverka mig permanent mentalt eller fysiskt, och att jag i ett sådant läge kräver att livsuppehållande vård avbryts.

Jag vet att ett sådant här dokument inte är juridiskt godkänt, så att säga, men jag är övertygad om att mina föräldrar aldrig skulle hamna i någon tvist över detta utan respektera min önskan.

 

[Scata]

Jag har gjort som du gjort tidigare @TeamLundVer dvs. stoppat huvudet i sanden

Däremot så har jag tänkt på saken massor med gånger... men det hjälper ju knappast de anhöriga
Jag kanske skulle ta tag i saken....

 

[Raderad medlem 6459]

@TeamLundVer Min sambo skulle må jättedåligt om jag gjorde i ordning ett sådant dokument och berättade det för honom. Därför låter jag bli. Även för att jag känner att det är upp till honom och min övriga familj att avgöra senare hur det vill göra i sådana fall - vill inte att min vilja ska gå före deras.

 

[_Charlotte_]

Jag har pratat lite löst om vad jag vill och inte vill, men inte något speciellt och jag är inte säker på hur mycket som skulle kommas ihåg om jag gick bort.
Men jag tror att jag ska skriva ner det, frågan är bara hur jag ska få anhöriga att veta var det finns. Jag är ung och fysiskt frisk, däremot med psykisk sjukdom, och jag vill inte få dem oroliga och tro att jag är självmordsbenägen, så att bara skriva ett dokument och säga "här har ni" fungerar inte. Det är mest därför jag inte skrivit ner något än.

 

[Görel]

Mina närmaste vet att jag vill ha en borgelig begravning och att jag vill ligga i familjegraven. De vet också vad de ska göra med hästarna.

Resten betyder inte så mycket för mig.

 

[MiniLi]

Jag har inga åsikter om begravning och liknande. Jag tänker att de efterlevande får sörja och arrangera något som de känner ger dem det de behöver. Jag menar, jag kommer ju vara död och utifrån min uppfattning så lär det inte vara ngt som jag märker ngt av.

Jag är inte med i svenska kyrkan och det innebär ju att jag inte kommer kunna få en kyrklig begravning, så den delen sker ju automatiskt. Nu tror jag dock att mina nära känner mig väl nog för att veta att jag inte hade velat ha en präst närvarande oavsett.

I övrigt så har jag åsikter om donering och det kommer vara viktigt att veta att mina hundar skulle tas väl omhand. Men det är ju mer testamentesfrågor. Och till donationsregistret såklart.

 

[netia]

Jag har talat om för mina närmaste hur jag vill ha det. (Kremeras, ingen grav.) Övriga detaljer får de efterlevande bestämma själva. (Hästarna går nog till stallägaren.) Funderade mycket på det hela när jag fick en cancerdiagnos för ett antal år sedan. Då var det ju mer aktuellt. Har inte registrerat något patienttestamente än, men funderar av och till på det också.

 

[ullo]

Hur har ni andra löst det? Eller gör ni som jag har gjort tidigare och stoppar huvudet i sanden?

Jag har inte löst det ännu, men jag ska fylla i Livsarkivet har jag tänkt. (http://www.livsarkivet.se/)

Allt som är bra att tänka på står där i, inklusive saker som kan vara bra om jag blir ett kolli och behöver få min vilja och personlighet synliggjord.

Dessutom är det Sveriges Begravningsbyråer som har hand om det, alltså bör det alltid nå fram till de som behöver det när det behövs (till skillnad från t ex Vita Arkivet som Fonus håller i).

Jag ska bara göra det...

 

[Tassetass]

Jag har gått ur kyrkan så av den anledningen är ju kyrkan och prästen utesluten, men i övrigt så får mina anhöriga göra precis som de vill. Jag är död och borta så vad jag vill spelar ingen roll, de som sörjer måste få göra vad de tycker känns bäst.

 

[LindgrenV]

För min del spelar det ingen roll hur "jag tas om hand" efter min död. Jag är ju död. Tror att familjen/släkten skulle komma rätt bra överens gällande den biten och vilket avslut som känns bäst för dem. Det är de som sörjer, inte jag.

Däremot vill jag ju att mina djur ska hamna på rätt ställe och sådant, men jag har ju planerat att leva till jag är typ hundra, så jag totalförnekar chansen att jag kan dö innan mina djur

 

[nejlica]

Varken funderat på det eller pratat om det med anhöriga. Är övertygad om att om det skulle hända skulle sambon och familjen ordna det alldeles jättefint på egen hand, och allra viktigast känns det i så fall att de blir nöjda. För min del spelar det mindre roll vad som sker.


Som ett par andra har nämnt skulle jag nog dock om jag någon gång tar över hästen även berätta för stallägaren vad hon ska göra med honom i så fall. Det vill jag inte att mina anhöriga ska behöva ta hand om då. Alla andra nuvarande och eventuella framtida djur räknar jag dock med att de kan ta hand om på bästa sätt.

 

[Angua]

funderade en hel del på detta i helgen efter att ha besökt ett par barndomsvänner på kyrkogården. Vet inte hur min man skulle reagerar men tror han skulle tycka tanken var lite jobbig. Har några önskemål kring begravningen och jag vill inte kremeras, annars handlar det mest om djuren och ett par möbler jag önskar ska stanna inom min släkt den dan vi bägge är borta eftersom det är arvegods, men där är det väl snarast testamente som gäller, vi har ju inga egna barn.
Kanske skulle få tummen ur?
Organdonation har vi pratat om inom familjen så där vet alla vad som gäller.

 

[Pigan]

Både jag och maken har skrivit livsarkiv, testamente klart. Man vet aldrig vad som händer och t ex testamente kan vara lite känsligt om man går på tunga mediciner. Kan då klandras för att man betraktas som att man inte har fulla själsförmögenheter. Redan när maken och jag träffades hade jag "fixat" mina handlingar och han tyckte nog jag var lite morbid. Sen har vi gjort om och anpassat så vi var och en fått ett dokument som vi tycker känns bra

 

[Grazing]

Jag känner lite att mina anhöriga får göra det som känns bäst för dom, jag lär ju ändå inte märka något. Detsamma gäller dagböcker osv, dom får gärna läsa igenom och se vad jag kände och tyckte, allt jag skrivit och gjort är saker jag kan stå för, även om en del är pinsamt att visa nu medans jag lever. Är ju ändå ett sätt att bli ihågkommen på också känner jag.

Hästen däremot, där är ett problem om jag skulle dö nu pang puff liksom. Han är för ung och levnadsglad för att jag skulle vilja ta bort honom, han ska inte sätta livet till för att jag försvinner, jag tror det bästa hade varit att lämna över säljandet till en som jag litar på och som jag visste skulle ta hand om saken. Hade han varit äldre typ 22+ hade jag nog hellre valt att ta bort än sälja. Hade absolut inte lämnat hästen till mamma pappa resten av släkten, dom är inga hästmänniskor och ska inte behöva ta hand om honom. Dom gillar honom men inte på det sättet.

 

[Alexandra_W]

Begravningsmässigt så de vet att jag vill bli kremerad. I övrigt tycker jag att de får göra som de vill och känns bra för dem. JAG bryr mig ju liksom inte vid det laget, jag är ju död och för mig känns det som att begravning, gravsättning, val av gravplats och allt sånt där är för de efterlevandes skull.

Jag brukar skoja om att det nog är billigast om de råkar snubbla med urnan i hästhagen

Däremot finns ett dokument som heter "Om jag dör" som dels innehåller namn och nummer till personer som kan hjälpa till med hästarna och sådär, samt vad jag vill ska ske med mina djur. I samma dokument finns mina försäkringar listade, koden till min bankdosa och en telefonlista till personer som är bra att ringa (mitt jobb etc). Dokumentet är till största delen till för att underlätta för de som blir kvar men till viss del för att uttrycka min vilja angående djuren (ffa hästarna). Jag kunde ha det i testamente men jag vet att mina efterlevande kommer följa det ändå och då saker förhoppningsvis förändras innan jag dör (djur inte finns kvar, det finns andra djur osv) känns det vettigare ha det i ett annat dokument.

 

[Paddington]

Jag, liksom mina föräldrar gick ur svenska kyrkan för flera år sedan och när pappa gick bort för några år sedan så blev det naturligt att jag och mamma berättade för varandra hur vi bägge vill ha det. Även mina syskon är med på hur vi känner, dock vet jag inte hur de vill göra. Både mamma och jag vill helst slippa minnesceremoni, bli kremerade och sedan spridda i minneslund.
Mina saker få de ta vad de vill ha av och skänka iväg resten. Mina katter börjar nu bli till åren så skulle jag gå bort före dem så vet mamma att jag vill att de får somna in tillsammans (även min kattvakt vet om detta och kan tänka sig hjälpa till om det skulle vara aktuellt, eftersom jag bor långt från min övriga familj)

 

[MM]

Har bara sagt lite flyktigt till min man att jag vill ha en vit kista och rosa rosor och att han inte får meddela min familj att jag är död och begraven förens efter begravningen för jag vill inte ha dom där. Helst ska dom inte meddelas alls men min syrra lär väl undra varför jag aldrig svarar i telefon..
Så litet som möjligt ska det vara. Bara dom närmaste närvarande. Ingen annons i tidningen.

Har inget nedskrivet och har väl heller aldrig tänkt skriva ner något.
Min man behöver inte säga hur han vill ha sin begravning. Det vet jag redan. Han är traditionell av sig så vit kista, troligen röda rosor, hela släkten närvarande och alla andra han känner, kremering, en halv sida stor annons i tidningen och stor fika efteråt med något fint, inte bara sockerkaka och kaffe.

Uppdate, han ville ha nejlikor. Får försöka komma ihåg det då.
Och så sa han att han ville ha ut sin kista till bilen direkt efter det i kyrkan, så vi får väl konka ut honom efteråt.
Resten stämde. Varför nejlikor var för att rosor var så vanligt så han ville ha något annat.

 

[Oldie]

Nu menar jag inte testament utan mer om anhöriga har hum om hur du ser på begravning osv? Eller har ni några speciella önskemål övht?

Vita arkivet hos Fonus.
För mig är det dax att ta tag i och det har jag.