På lunchen kom några kollegor att prata med en annan kollega som ska gå på pappaledighet med första barnet vilken dag som helst nu, vi kallar honom Kalle för enkelhetens skull.
Efter att det där artiga varvet man brukar köra ("åh, vad kul, hur gammal är han/hon nu egentligen? Vi kommer verkligen sakna dig när du är borta, ni får komma och hälsa på!" och allt det där) så kommer snacket lite mer in på vad Kalle ska göra på pappaledigheten. Man börjar skämtsamt fråga om han kan alla barnsångerna nu, som om att det vore lite fånigt om han kunde några. Kalle, som är en tuff och självsäker typ, svarar med genuin självklarhet att han kan alla de sånger som de brukar sjunga, de han kommer ihåg från barndomen och att han försöker lära sig lite fler med kroppsrörelser eftersom barnet just börjat förstå såna. Han demonstrerar, som bonus, med genom att sjunga en liten sång och göra alla rörelser.
Kollegorna sätter det halvkvävda skrattet lite i halsen och låtsas som om de förväntat sig ett rakt svar, men försöker skruva åt lite hårdare och frågar om han inte ska gå på babysim, sagostunder, babyträffar och allt vad det är, fortfarande lite skämtsamt. Kalle lyser upp och berättar att han anmält till babysim, att han redan brukar gå på ditten och datten babyträffar och tycker att det är riktigt kul att träffa föräldrar med barn i samma åldersgrupp, skaffa nya bekanta och fixa små grillfester och liknande med sina nya vänner med hopp om att barnen sedan när de blir lite äldre kommer leka och ha roligt tillsammans.
Kollegorna ser lite borttappade ut. Försöker skämta lite om pappor med barnvagnar på stan och tveksamheten på hur manligt det är, men framhåller så småningom mycket tydligt att de naturligtvis tycker att det är jättebra att papporna drar sina barn i vagn. Till och med riktigt tufft! Försöker lite lamt att skämta om att Kalle kommer komma tillbaka till jobbet och vara "helt förmammad". Kalle byter samtalsämne.
Jag blir less. Än mer bedrövad när jag tänker på att alla ovan är akademiker med fleråriga högskoleutbildningar. Alla ovan är under 35, några under 30. Nästan alla ovan är kvinnor. Flera har egna barn.
Är det likadant på era arbetsplatser, eller är det avdramatiserat att vara småbarnsförälder fullt ut som man? Det ska tilläggas att alla män utom en på arbetsplatsen tagit ut sin halva av föräldraledigheten vid varje barn. Det finns bara någon enstaka machoman, resten verkar vara sig själva så gott det går. Pratar barn och familj utan att raljera, berättar söta saker barnen sagt, vågar tycka att det egna bröllopet var vackert, sätter upp sina barns teckningar och andra alster på sitt kontor och så vidare. Men ändå? Jag har fortfarande inte lyckats svälja det. Tänk om det inte varit Kalle, utan Sune som inte har samma självsäkerhet.
Efter att det där artiga varvet man brukar köra ("åh, vad kul, hur gammal är han/hon nu egentligen? Vi kommer verkligen sakna dig när du är borta, ni får komma och hälsa på!" och allt det där) så kommer snacket lite mer in på vad Kalle ska göra på pappaledigheten. Man börjar skämtsamt fråga om han kan alla barnsångerna nu, som om att det vore lite fånigt om han kunde några. Kalle, som är en tuff och självsäker typ, svarar med genuin självklarhet att han kan alla de sånger som de brukar sjunga, de han kommer ihåg från barndomen och att han försöker lära sig lite fler med kroppsrörelser eftersom barnet just börjat förstå såna. Han demonstrerar, som bonus, med genom att sjunga en liten sång och göra alla rörelser.
Kollegorna sätter det halvkvävda skrattet lite i halsen och låtsas som om de förväntat sig ett rakt svar, men försöker skruva åt lite hårdare och frågar om han inte ska gå på babysim, sagostunder, babyträffar och allt vad det är, fortfarande lite skämtsamt. Kalle lyser upp och berättar att han anmält till babysim, att han redan brukar gå på ditten och datten babyträffar och tycker att det är riktigt kul att träffa föräldrar med barn i samma åldersgrupp, skaffa nya bekanta och fixa små grillfester och liknande med sina nya vänner med hopp om att barnen sedan när de blir lite äldre kommer leka och ha roligt tillsammans.
Kollegorna ser lite borttappade ut. Försöker skämta lite om pappor med barnvagnar på stan och tveksamheten på hur manligt det är, men framhåller så småningom mycket tydligt att de naturligtvis tycker att det är jättebra att papporna drar sina barn i vagn. Till och med riktigt tufft! Försöker lite lamt att skämta om att Kalle kommer komma tillbaka till jobbet och vara "helt förmammad". Kalle byter samtalsämne.
Jag blir less. Än mer bedrövad när jag tänker på att alla ovan är akademiker med fleråriga högskoleutbildningar. Alla ovan är under 35, några under 30. Nästan alla ovan är kvinnor. Flera har egna barn.
Är det likadant på era arbetsplatser, eller är det avdramatiserat att vara småbarnsförälder fullt ut som man? Det ska tilläggas att alla män utom en på arbetsplatsen tagit ut sin halva av föräldraledigheten vid varje barn. Det finns bara någon enstaka machoman, resten verkar vara sig själva så gott det går. Pratar barn och familj utan att raljera, berättar söta saker barnen sagt, vågar tycka att det egna bröllopet var vackert, sätter upp sina barns teckningar och andra alster på sitt kontor och så vidare. Men ändå? Jag har fortfarande inte lyckats svälja det. Tänk om det inte varit Kalle, utan Sune som inte har samma självsäkerhet.
