Veckans ridlektioner

Att komma till ridskolan och se att jag får sitta en lektion till på min fina vita springare Dell kändes nästan osannolikt! Vilken otrolig tur jag har med hästtilldelningen nuförtiden! Av de 14 lektioner jag hittills ridit den här terminen så har jag fått Ägrim eller Dell 8 av gångerna nu.

Jag jobbade vidare med min idé om att få honom att ta för sig framåt i hela kroppen, att jobba ut överlinjen på honom så att han höjer ryggen och suger framåt in i min hand med en rundad hals, istället för att spänna ryggen, bli kort i stegen och knäcka av. Och det gick riktigt bra. TROTS att lektionens övning innebar att rida utan stigbyglar, vilket är något vi gör för sällan för att det ska kännas riktigt bekvämt för mig, och definitivt inte på studsiga Dell... Jag brukar faktiskt för det mesta rida lätt lite diskret på honom hela lektionerna igenom, just bara för att locka honom att komma upp med ryggen. I och med att han är lite stötig så underlättar det ju inte precis till att få honom avslappnad om man sitter och studsar honom i ryggen... Men jag tänkte att jag skulle ge det en chans ändå, och när jag lutade mig bakåt och hamnade i bakvikt ( – ett av mina ryttarproblem som jag gärna gör), så lyckades jag ändå följa med honom hyfsat i hans rörelser i traven. Jag tycker faktiskt att det ger en bra respons att sitta överdrivet bakåtlutad i vissa situationer, men jag VET att jag inte borde hamna i det läget. ”Träna magmusklerna istället” säger ridlärarna åt mig. Ja ja.

Det jag däremot missade var att korta upp Dell när han väl hade kommit fram genom kroppen och blivit rund och fin. Jag är lite osäker på när jag kan börja korta upp honom utan att han blir spänd och knäcker av, därför är jag för ”feg” på att göra det. Så i feedbacken från ridläraren så fick jag såklart höra att jag borde ha kortat upp Dell mer. Jag hoppas att jag får rida Dell fler gånger, så att jag verkligen kan ta det till nästa steg och korta upp honom och få honom i en fortfarande rund men lite kortare och högre form. För han hade en ärlig och härlig energi och började faktiskt komma in med fint sugande stöd i handen på mig, så jag hade mycket väl kunnat jobba vidare med formen till nästa steg. Det skulle jag gärna vilja få möjlighet att göra!

Rolig lektion i alla fall, att sitta på Dell är ett glädjepiller!

Det kan man dessvärre inte riktigt säga om nästa häst jag satt på... Jag åkte till privatlektionsstället vid världens ände igen, denna gång till en ridlektion som de planerar att göra en ridgrupp av. Än så länge är det bara en person som rider regelbundet i ”gruppen”, så gruppstorleken fördubblades plötsligt när jag kom.
Jag bara älskar småskalighet!!

I alla fall så får jag ju rida den stora tunga sega välutbildade dressyrkolossen där. Sist jag satt på honom var jag ändå ganska nöjd. Jag kan absolut förstå att han är nyttig för mig, eftersom han är precis den häst som jag har problem med att rida, och han är ändå tillräckligt bussig för att bjuda till lite när jag försöker skärpa mig och göra rätt. Men alltså... Jag tycker inte att det är så vansinnigt jätteroligt i längden att sitta på en häst jag inte riktigt trivs med, oavsett om det må vara nyttigt eller ej. Jag FÖRSÖKER verkligen att anstränga mig för att tycka att det är kul, men börjar allt mer komma fram till att känsla, trivsel och personkemi är nästan mer värt för mig än nånting annat.

Det gick i alla fall inte särskilt bra på dressyrkolossen. Eller det gick väl ganska OK, ridläraren var i alla fall jättenöjd, men känslan var inte bra. Det var en annan ridlärare än den jag brukar rida för där, och hon instruerade mig att rida dressyrkolossen på ett annat sätt än den första ridläraren instruerar. Den här gången skulle jag vara mycket hårdare och mer krävande i mina hjälper, och ”gå på honom” på ett annat sätt. Jag skulle korta och korta och korta tygeln, och gå på och gå på och gå på hästen så att han fortsatte gå framåt, trots att jag höll väldigt hårt i tygeln. Och då kröp det fram det som jag i mitt stilla sinne har misstänkt lite: herr dressyrkoloss har humör. Han blev irriterad och började studsa på stället, och han började leta ännu fler saker att bli ”rädd” för. Det kändes faktiskt som att det var en irriterad protest...

Att han är tittig och ”skvättig” har jag konstaterat tidigare. På vägen mellan stall och ridhus/ridbana (där han går typ jämt) så hittar han alltid minst ett par saker att sprätta till för. Och jag kan bara inte låta bli att tycka att det är sååååå töntigt!!.... Under ridlektionerna så brukar han titta upp sig på ridhusdörren, på ett särskilt hörn och på bortre kortsidan. Och den här lektionen så kastade han sig helt plötsligt handlöst åt sidan mitt i galopparbetet i ridhuset. Jag satt en stund i luften brevid hästen, men lyckades hitta tillbaks ner till hans rygg igen. Orsaken? – Den andra hästen hade haft fräckheten att BAJSA på spåret!...
Suck och morr.

Han är verkligen supersnäll och trevlig att pyssla med, dressyrbjässen, han är nyttig för mig för att jag ska försöka lära mig att hitta knapparna på en tung seg och oengagerad häst, stället är supermysigt och supertrevligt, det känns oerhört givande att rida lektioner där man är 1-3 deltagare och få konstant feedback, och jag trivs verkligen där. Men jag trivs inte med dressyrkolossen. Det hade kunnat vara så himla roligt om jag bara hade trivts OK med hästen. Jag hade verkligen inte behövt älska hästen ifråga, bara trivts OK. Jag funderade på hästarna som finns på stora ridskolan, där jag ju egentligen inte tycker att det finns någon häst som är riktigt ”min stil” (även om jag trivs väldigt bra med att sitta på Ägrim och Dell), men jag kunde ändå räkna upp minst 20 av de 28 hästar som jag har ridit på ridskolan som jag mycket hellre skulle föredra att rida på före dressyrbjässen...

Aaaaaargh – varför kan det bara inte få vara BRA?!....

Nåja. Det var på många sätt en trevlig lektion ändå, men jag blev ändå dyster och fick tyvärr med mig den känslan hem.