Veckans ridlektioner

Även denna vecka bjöd på en för mig ny bekantskap. Jag fick sitta på Sunny Boy, en liten nätt och spenslig fux med fullblod på mödernet. Jag har inte haft någon uppfattning om honom alls, så jag visste inte vad jag hade att vänta och det var lite spännande.
Men om förra veckans nybekantskap med Eros inte gav någon som helst lust att fortsätta utveckla den relationen, så var den här bekantskapen riktigt rolig och trevlig, och jag skulle gärna sitta på Sunny igen.

Sunny ser inte så solig ut om jag ska vara ärlig. Jag uppfattade honom inte som elak eller ilsken, mer som att han har ett grundsinnestillstånd som är lite missnöjt. Hade han varit människa hade jag verkligen kunnat tänka mig hur han skulle vara – en lite gnällig typ som skulle gå omkring och muttra missnöjda kommentarer typ ”jaha, ska det verkligen vara såhär, hur kul är det, vad ska det här vara bra för, jaha och vad menar du med det, jamen så roligt är det väl ändå inte, suck ska det här verkligen vara nödvändigt, ja själv vaknade jag imorse och så var den dagen förstörd”...
Samtidigt så var han känslig och uppmärksam och i min uppfattning väldigt positiv att rida. Jag fick dock höra att Sunny är en av dom med humör som kan protestera och bli riktigt förbannad på sin ryttare ibland. Någon tyckte att han kunde vara oberäknelig som ett sto.

Men på den lilla stund jag umgicks med honom fick jag som sagt uppfattningen att han trots allt var väldigt känslig. Och min teori var att han kanske kunde reagera med ilska om ryttaren går på honom för hårt. Så jag började med väldigt mjuka och lätta hjälper och försökte uppmuntra hans känslighet genom att ge en väldigt lätt hjälp och sedan ”vänta in” att han skulle reagera på den. I början av lektionen tonade vi väl mest in oss på varandra, men jag tyckte att min filosofi funkade, för han kändes mer och mer avslappnad och positiv, mer och mer lyhörd och lättsam och reagerade allt snabbare på mina lätta hjälper. Och någon ilska eller protest kände jag inte av överhuvudtaget. Vartefter lektionen framskred så kände jag mig bara snyggare och snyggare , Sunny var mjuk fin och trevlig som en halvsmält smörklick , och jag fick dessutom jättemycket beröm från ridläraren för att min hand var ovanligt bra (den som brukar glappa ibland). Men jag sa som det var, att det var helt och hållet Sunnys förtjänst som inbjöd till en bra hand.

Nu jobbade vi hela lektionen med ställning, halter och bakdelsvändningar i skritt och trav så jag fick aldrig känna på honom i galoppen. Och av bara en timme så tycker jag egentligen inte att jag kan säga så mycket om hur hästen är. Skulle jag sitta på honom en gång till så finns ju möjlighet att det skulle bli katastrof. Men det var en riktigt rolig och trevlig lektion! Och även om jag inte känner att jag kan säga att jag känner Sunny, så är det är ju trots allt roligt att få ha suttit på honom och fått en uppfattning av honom. Jag tror dock inte att jag kanske kommer få rida honom så mycket, han är väl lite i minsta laget för mig...

Av ridskolans 31 hästar har jag nu ridit 27.

På kvällens andra lektion fick jag fortsätta bland lilleputtarna kring 160-strecket och rida det lilla stoet Bukett (som jag till och med har bildbevis på från en lektion för länge sedan).

(hon är ännu mindre än Sunny och KÄNNS dessutom mycket mindre i sin kroppskonstitution än han, och om jag får bestämma är hon för liten för mig)

Jag har ridit henne ett antal gånger förut och jag kan inte påstå att jag har upplevt att det har gått jättebra någon gång, men den här kvällen var det verkligen total katastrof. INGENTING funkade, absolut ingenting, hon reagerade inte på varken skänkelhjälper eller tygelhjälper och jag kunde inte på något sätt få henne att gå i form, arbeta henne eller ens utföra lektionens övningar. Det enda hon gjorde var att hålla ungefär samma gångart som dom andra hästarna. Då och då fick jag tips från ridläraren på hur jag skulle rida henne, men det resulterade inte i så himla jättemycket. Kanske mjuknade hon några steg, men sen gick det över lika snabbt igen. När jag red henne i våras fick jag uppfattningen att hon gick och pratade med älvor inne i sitt huvud, den här gången pratade hon definitivt med monster. För efter halva lektionen hade gått så började hon plötsligt kasta sig bort från hörnen. Men hallå, vad hände nu?...

Jag var ganska uppgiven faktiskt, och väldigt uttråkad. Det var en timmes ren motion och utskämning av mig som ryttare. Från läktaren måste det ha sett ut som om jag började rida igår. Men jag brydde mig inte så mycket. Jag kan inte rida Bukett, det vet jag ju. Bukett, Sahara, Logan och Golden – dom hästarna funkar bara inte för mig.

I slutkommentaren så sa ridläraren att det visst hade varit svårt idag. No shit Sherlock! Men en skön kommentar var när han sa att ”det är vi som har gjort henne sån”. Att hon egentligen är en jättefin häst som kan mycket, men att hon är bekväm, och att hon har fattat att om hon bara håller för öronen och räknar till tio så kommer ryttaren inte orka kräva mer av henne sen. Att om alla ryttare hade orkat räkna till femton och rida igenom hennes motstånd och aldrig ge sig på kraven att hon SKA gå framåt och jobba, så hade hon aldrig hamnat i det här svårridna läget. Och det förstår jag helt. Men jag är inte rätt person att orka rida igenom en sån häst, jag orkade fan knappt ens räkna till två...