Det gick inte att ta miste på att jag var nöjd med hästvalet till veckans andra hopplektion.
Bästa Dunja – fina fröken långöra – bästa hoppkompanjonen!
Även om det var trevligt att hoppa på Mighty i måndags, så gick det ju inte att jämföra med att få hoppa Dunja. Hon är så rolig! Hon går visserligen också på hackamore, men funkar jättebra på det. Lyhörd, reglerbar, följsam. Hon är lugn och reglerbar, samtidigt som hon suger i mot hindren. Går att ta tillbaks, och går lätt att skjuta på fram. Hindren stod på samma sätt som i måndags och det var ungefär samma övning – hoppa på rakt spår, hoppa på diagonalen, samt sätta ihop dessa till några olika banor.
Egentligen var det inga större problem alls under lektionen, förutom att jag kunde ha varit mer aktiv i att bestämma galopplängden fram mot hindret och sätta henne på en avsprångspunkt. Nu ”åkte jag med” lite väl mycket, vilket gjorde att Dunja valde att självmant korta upp galoppen före hindrena, klämma in ett extra galoppsprång och hoppa av väldigt nära hindrena. Men å andra sidan var det knappt några hinder, vilket jag tyckte var lite synd. Hästarna bryr sig inte om bommarna om dom bara är 40 cm upp från marken. Förstår inte varför man åtminstone inte kan lägga dom på 60-70, men det verkar vara olika för olika ridlärare.
Dunja är också anmärkningsvärt lätt att plocka upp från vilan. När dom andra hoppar skrittar vi på lång tygel, men när jag kortar tygeln så är hon direkt ”på” och med på noterna, och jag kan rida an nästan direkt med både framåtbjudning och reglerbarhet. Det är så skönt!
Riktigt trevlig lektion! Dunja ger mersmak, helt klart.
Sen kunde jag inte låta bli att störa mig lite på att ridläraren tog upp det här med avpratningen/feedbacken i slutet av lektionerna, och sa att ”ni kan räkna ut själv hur lång tid det tar om jag ska prata i 1-2 eller kanske 3 minuter med var och en av er. Då måste vi sluta lektionen så tidigt så att vi knappt hinner rida något! Så om ni undrar över något kan ni väl fråga under lektionen istället”. Som om det var vårt ”fel” att hon ger feedback i slutet av lektionerna?? Som om det var vårt fel att hon inte hinner med, eller som om det var vi som bestämmer hur lektionerna ska se ut, vad ridläraren gör eller hur lång feedback hon ger till varje elev?? Det är ju HON som kommer fram till en under avskrittningen och ger feedback, jag har aldrig bett om det (även om jag tycker att det är jättebra och värdefullt!). Jag tyckte det var en jättemärklig kommentar. En generell feedback över hur ridläraren har uppfattat en på lektionen och något användbart tips man ska tänka på behöver väl inte ta mer än ca 30 sek per elev, och för dom andra ridlärarna jag rider för så hinns det med under avskrittningen. Och det är väl helt upp till ridläraren hur den lägger upp det! Dessutom så blev jag inte klok på om vi inte ska få feedback längre överhuvudtaget, eller om vi ska få det fast kortare tid per elev, för det framgick inte. Jag visste inte ens att det var ett problem, och så får man denna ”skopa”. Jättekonstigt. Tydlighet, tack!!
På kvällens sista lektion skulle jag få sitta på Sahara, ett stort kraftigt fuxsto med jättemage, kraftig hals och frissig man. Hon kan vara väldigt ”sävlig” om man säger så, eller rättare sagt tung och seg, men nu var hon framriden på lektionen innan så jag hoppades på att få lite ”gratis”. För hon kan bli jättefin när hon väl går, och jag hade ett positivt minne av henne sen sist jag satt på henne. Och i början av lektionen så gick det superstrålande, långt över förväntan. Hon var ”på” alla mina hjälper, lättsam och lyhörd, gick i jättetrevlig form, och det var så himla trevligt så det var ren finåkning och jag satt mest och kände mig snygg. Vi körde galoppövningar, voltövningar med baken innanför och baken utanför, bakdelsvändningar, och allt gick strålande.
Sen helt plötsligt, som en blixt från klar himmel, helt oväntat och utan förvarning, så sa det bara STOPP! Hästen tvärnitade. Hon hade helt klart inte lust längre, och gick emot alla mina hjälper och bara surade. Jag kunde knappt ens få henne att gå framåt. Så oerhört mycket FUXSTO....
Och då brann även min stubin av fortare än kvickt. Jag blev fly förbannad, skitirriterad och så arg att jag nästan skakade. Jag tyckte dessutom att en av dom andra eleverna på lektionen hade skrikit åt mig när jag hade problem med att få Sahara att gå, vi var nog lite ivägen, för jag kunde ju inte ens styra hästen. Och det tog ännu mer skruv i min redan brunna stubin. Jag fullständigt löpte amok i hjärnan med planer på att jag efter lektionen skulle söka upp tjejen och förödmjuka, skälla ut och slå henne på käften. Det var helt bisarrt. Min ilska var verkligen helt oproportionerlig. Det var som att ena halvan av mig var tokförbannad, och den andra halvan av mig bara satt och undrade vad fan som hände och vad jag höll på med. Jag var ju inte ens säker på att det var mej tjejen hade ropat åt, för jag hade inte hört vad hon sa ens. Det kanske var sin egen häst hon pratade med.
Som tur var så tog jag inte ut min ilska över den stotjuriga Sahara i alla fall, utan jag lyckades ta oss ner till bortre delen av ridhuset där vi inte var ivägen. Jag hade redan provat att gå på henne med spöet lite, men då blev hon bara ännu mer förbannad, så jag lät henne vara en stund i brist på andra idéer. Jag vet verkligen inte hur man ska tackla såndär stoighet, jag har ingen aning. För mig är hästar som håller på sådär helt oanvändbara. Jag brukar försöka vara ganska lyhörd på om det är nånting hästen reagerar på, om det är nånting i min hjälpgivning, balans, eller vad som helst som hästen kan reagera på. Men det där var verkligen bara från en sekund till en annan – allt flöt jättefint i lyhörd form, och sen bara pang bom sa hästen nej tack du kan dra åt helvete. Jag fattar ingenting. I min värld beter man sig inte sådär, punkt slut. Jag är ganska hårt uppfostrad, och hade jag tjurat eller haft egna åsikter när jag var liten så hade det orsakat så mycket negativa konsekvenser att jag aldrig hade haft en tanke på att göra om det igen. Man gör bara inte så. Kanske därför som Saharas beteende orsakade sån överreaktion hos mig.
Sen helt plötsligt så bestämde sig Sahara för att allt var bra igen, och gick superfint, lättsamt, lyhört och i jätteläcker form igen. Bara sådär, som ytterligare en blixt från klar himmel. Vi kunde vara med på slutet av den sista övningen och sedan trava av. Men då var mitt humör redan totalförstört, och jag var så arg att jag kokade inombords.
I feedbacken så tog inte ridläraren upp stoighetsproblemen, förhoppningsvis kanske han inte hade sett dom så mycket. Istället pratade vi om att Sahara lätt blir skev, och jag fick ett jättebra tips om att titta på hennes öron och se om dom är i jämnhöjd med varandra för att se att hon går helt rakt. För hon viker sig gärna, skevar och skjuter ut diverse kroppsdelar åt olika håll, och ibland är det inte så lätt att känna om hon är rak. Men då kunde öronen vara ett bra tecken att hålla koll på. Bra tips!
Bästa Dunja – fina fröken långöra – bästa hoppkompanjonen!
Även om det var trevligt att hoppa på Mighty i måndags, så gick det ju inte att jämföra med att få hoppa Dunja. Hon är så rolig! Hon går visserligen också på hackamore, men funkar jättebra på det. Lyhörd, reglerbar, följsam. Hon är lugn och reglerbar, samtidigt som hon suger i mot hindren. Går att ta tillbaks, och går lätt att skjuta på fram. Hindren stod på samma sätt som i måndags och det var ungefär samma övning – hoppa på rakt spår, hoppa på diagonalen, samt sätta ihop dessa till några olika banor.
Egentligen var det inga större problem alls under lektionen, förutom att jag kunde ha varit mer aktiv i att bestämma galopplängden fram mot hindret och sätta henne på en avsprångspunkt. Nu ”åkte jag med” lite väl mycket, vilket gjorde att Dunja valde att självmant korta upp galoppen före hindrena, klämma in ett extra galoppsprång och hoppa av väldigt nära hindrena. Men å andra sidan var det knappt några hinder, vilket jag tyckte var lite synd. Hästarna bryr sig inte om bommarna om dom bara är 40 cm upp från marken. Förstår inte varför man åtminstone inte kan lägga dom på 60-70, men det verkar vara olika för olika ridlärare.
Dunja är också anmärkningsvärt lätt att plocka upp från vilan. När dom andra hoppar skrittar vi på lång tygel, men när jag kortar tygeln så är hon direkt ”på” och med på noterna, och jag kan rida an nästan direkt med både framåtbjudning och reglerbarhet. Det är så skönt!
Riktigt trevlig lektion! Dunja ger mersmak, helt klart.
Sen kunde jag inte låta bli att störa mig lite på att ridläraren tog upp det här med avpratningen/feedbacken i slutet av lektionerna, och sa att ”ni kan räkna ut själv hur lång tid det tar om jag ska prata i 1-2 eller kanske 3 minuter med var och en av er. Då måste vi sluta lektionen så tidigt så att vi knappt hinner rida något! Så om ni undrar över något kan ni väl fråga under lektionen istället”. Som om det var vårt ”fel” att hon ger feedback i slutet av lektionerna?? Som om det var vårt fel att hon inte hinner med, eller som om det var vi som bestämmer hur lektionerna ska se ut, vad ridläraren gör eller hur lång feedback hon ger till varje elev?? Det är ju HON som kommer fram till en under avskrittningen och ger feedback, jag har aldrig bett om det (även om jag tycker att det är jättebra och värdefullt!). Jag tyckte det var en jättemärklig kommentar. En generell feedback över hur ridläraren har uppfattat en på lektionen och något användbart tips man ska tänka på behöver väl inte ta mer än ca 30 sek per elev, och för dom andra ridlärarna jag rider för så hinns det med under avskrittningen. Och det är väl helt upp till ridläraren hur den lägger upp det! Dessutom så blev jag inte klok på om vi inte ska få feedback längre överhuvudtaget, eller om vi ska få det fast kortare tid per elev, för det framgick inte. Jag visste inte ens att det var ett problem, och så får man denna ”skopa”. Jättekonstigt. Tydlighet, tack!!
På kvällens sista lektion skulle jag få sitta på Sahara, ett stort kraftigt fuxsto med jättemage, kraftig hals och frissig man. Hon kan vara väldigt ”sävlig” om man säger så, eller rättare sagt tung och seg, men nu var hon framriden på lektionen innan så jag hoppades på att få lite ”gratis”. För hon kan bli jättefin när hon väl går, och jag hade ett positivt minne av henne sen sist jag satt på henne. Och i början av lektionen så gick det superstrålande, långt över förväntan. Hon var ”på” alla mina hjälper, lättsam och lyhörd, gick i jättetrevlig form, och det var så himla trevligt så det var ren finåkning och jag satt mest och kände mig snygg. Vi körde galoppövningar, voltövningar med baken innanför och baken utanför, bakdelsvändningar, och allt gick strålande.
Sen helt plötsligt, som en blixt från klar himmel, helt oväntat och utan förvarning, så sa det bara STOPP! Hästen tvärnitade. Hon hade helt klart inte lust längre, och gick emot alla mina hjälper och bara surade. Jag kunde knappt ens få henne att gå framåt. Så oerhört mycket FUXSTO....
Och då brann även min stubin av fortare än kvickt. Jag blev fly förbannad, skitirriterad och så arg att jag nästan skakade. Jag tyckte dessutom att en av dom andra eleverna på lektionen hade skrikit åt mig när jag hade problem med att få Sahara att gå, vi var nog lite ivägen, för jag kunde ju inte ens styra hästen. Och det tog ännu mer skruv i min redan brunna stubin. Jag fullständigt löpte amok i hjärnan med planer på att jag efter lektionen skulle söka upp tjejen och förödmjuka, skälla ut och slå henne på käften. Det var helt bisarrt. Min ilska var verkligen helt oproportionerlig. Det var som att ena halvan av mig var tokförbannad, och den andra halvan av mig bara satt och undrade vad fan som hände och vad jag höll på med. Jag var ju inte ens säker på att det var mej tjejen hade ropat åt, för jag hade inte hört vad hon sa ens. Det kanske var sin egen häst hon pratade med.
Som tur var så tog jag inte ut min ilska över den stotjuriga Sahara i alla fall, utan jag lyckades ta oss ner till bortre delen av ridhuset där vi inte var ivägen. Jag hade redan provat att gå på henne med spöet lite, men då blev hon bara ännu mer förbannad, så jag lät henne vara en stund i brist på andra idéer. Jag vet verkligen inte hur man ska tackla såndär stoighet, jag har ingen aning. För mig är hästar som håller på sådär helt oanvändbara. Jag brukar försöka vara ganska lyhörd på om det är nånting hästen reagerar på, om det är nånting i min hjälpgivning, balans, eller vad som helst som hästen kan reagera på. Men det där var verkligen bara från en sekund till en annan – allt flöt jättefint i lyhörd form, och sen bara pang bom sa hästen nej tack du kan dra åt helvete. Jag fattar ingenting. I min värld beter man sig inte sådär, punkt slut. Jag är ganska hårt uppfostrad, och hade jag tjurat eller haft egna åsikter när jag var liten så hade det orsakat så mycket negativa konsekvenser att jag aldrig hade haft en tanke på att göra om det igen. Man gör bara inte så. Kanske därför som Saharas beteende orsakade sån överreaktion hos mig.
Sen helt plötsligt så bestämde sig Sahara för att allt var bra igen, och gick superfint, lättsamt, lyhört och i jätteläcker form igen. Bara sådär, som ytterligare en blixt från klar himmel. Vi kunde vara med på slutet av den sista övningen och sedan trava av. Men då var mitt humör redan totalförstört, och jag var så arg att jag kokade inombords.
I feedbacken så tog inte ridläraren upp stoighetsproblemen, förhoppningsvis kanske han inte hade sett dom så mycket. Istället pratade vi om att Sahara lätt blir skev, och jag fick ett jättebra tips om att titta på hennes öron och se om dom är i jämnhöjd med varandra för att se att hon går helt rakt. För hon viker sig gärna, skevar och skjuter ut diverse kroppsdelar åt olika håll, och ibland är det inte så lätt att känna om hon är rak. Men då kunde öronen vara ett bra tecken att hålla koll på. Bra tips!
