Sv: Varför ange mängd råprotein?
Det är inte något typiskt svenskt att basera en foderstatsberäkning på smältbart råprotein. Det är snarast USA och en del andra länder som fortfarande baserar sina normer på råprotein som är gammalmodiga. Det som är intressant är ju den del av proteinet som hästen kan tillgodogöra sig och inte den del som passerar genom tarmkanalen osmält och hamnar i träcken.
Jag använder i princip NRC 2007 vid foderstatsberäkningar istället för SLU:s rekommendationer dock med vissa undantag, bl. a. använder jag SmRp istället för råprotein.
Det man mäter vid en foderanalys är mängden kväve i fodret. Detta värde multipliceras sedan med 6,25 för att uppskatta mängden råprotein i fodret.
De franska forskarna Martin och Rosset gjorde i slutet av 90-talet en omfattande studie av smältbarheten hos olika fodermedel för hästar. Deras arbete ledde bl.a. fram till matematiska formler för beräkning av smältbart råprotein.
Sen är det så att olika djurarter (och förmodligen även i viss mån olika individer inom samma art) kan ha lättare (eller svårare) att tillgodogöra sig proteinet i ett visst foder. Idisslare kan t.ex. generellt sett utnyttja mer av ett protein i ett foder än en häst. Smältbarheten av protein i ett grovfoder är därför högre för kor än för hästar.
Tyvärr har SLU schabblat till det och sagt att analysföretagen ska använda samma formel för kor och hästar när de anger SmRp. I Sverige använder därför analysföretagen en beräkningsformel för idisslare även för en “hästanalys”. Denna dumhet är vi nog ensamma om i världen!
För att kompensera det faktum att foderanalyser för häst i Sverige anger ett för högt värde på SmRp verkar SLU ha satt ett något för högt värde på proteinbehovet (6 x OE).
För tidigt slaget hö är skillnaden i smältbarhet mellan kor och hästar inte så stor, ca. 2 - 5%, men för ett sent slaget, grovt hö kan skillnaden vara 10 – 15%. Hästen kan endast ta upp protein (egentligen aminosyror) i tunntarmen så protein som är bundet vid en svårsmält fraktion kan hästen inte utnyttja.