Så kan det kanske vara, men det kan oxå vara så att denna stackars människa har råkat ut för allt djävulskap som bara finns vad det gäller sjuka hästar på en gång. Elände brukar ju av någon anledning klumpa i hop sig.
Kan ta mig själv o mina hästar som exempel: Köpte min första ponny (som jag fortfarande har kvar, hon fyller 20 i år
) 1988 och min första stora häst 1994. Fram till 1999 hade jag aldrig några problem med skador på någon av hästarna (OK, då en hovböld eller liknande någon gång, kanske, men inget "stort").
1999 fick storhästen en senskada efter bus i hagen, och när hans konvalecens var över och han var i gång efter nästan ett år bestämde jag mig för att han skulle få gå i förtidspension. Ville inte riskera att senskadan gick upp, och år 2000 var jag själv fortfarande väldigt inne på fälttävlan, som jag hade ridit en hel del med honom (vi skulle deb MSV när han klantade till det i hagen). Han fick alltså bli promenadhäst hos en medelålders kvinna, där han fortfarande är kvar, rids 5-6 dar i veckan, sprider glädje o mår som en prins.
Jag köpte mig en ny pålle, ett då 10-årigt tidigare skadefritt sto, som dessutom exportröntgades innan jag köpte henne. När jag hade haft henne i ganska precis ett år och det verkligen började funka mellan oss blev hon mystiskt halt (inte mýcket, sådär 1 grad på böjt spår o ½ grad rakt ut) på ett bakben. Vi var på 3 olika kliniker med henne, bl a scintigrafiundersökning på Ultuna, samt att massör o equiterapeut har känt igenom henne. Ingen diagnos o ingen förbättring. Jag betäckte henne (OBS EFTER SAMRÅD MED VET) 2002 o hon fölade 2003. Rörelsestörningen bestod dock även efter denna långa vila. Snälla, inga kommentarer på att avla på trasiga ston!! Hon var 11 när skadan uppkom, den kom i princip över en natt och hon hade tidigare varit hållbar och gått MSV fälttävlan i flera säsomger. Dessutom gjordes ju (tyvärr? hade varit skönt med en diagnos) inga röntgenfynd.
I dag är hon utlånad som avelssto o mår prima ( hade hon verkat ha ont hade hon naturligtvis fått galoppera vidare, men störningen syns bara på böjt spår o hon är glad o promenadrids dessutom lite, vara för hennes egen skull).
Nytt försök, ny häst (efter mkt funderande): 7 årigt hblsto. Vet Bes UA av min vet, visserligen ngt inkorrekt fram (lindrigt parallellförskjuten o intåad), men i övrigt korrekt exteriört o enligt tidigare ägare, och tillika uppfödare, fri från tidigare skador. Efter en månad hos mig fick hon kotledsinflammation (något jag varit förskonad ifrån på tidigare hästar) och går i skrivande stund som konvalecent. Hoppas få börja skritta om ett par veckor.
Dessutom blev åringen (fölet till det nu utlånade stoet) sparkad av sin lille kompis i hagen för en månad sedan så han blev blockhalt. Så fort det hade läkt lyckades han vricka sig blockhalt på det andra frambenet. Nu är han dock lite bättre o får gå ut i hagen ett par timmar om dagen igen.
Friskast i mitt stall är m a o min gamla ponny som jag haft i 15 år. Även hon fick dock en senskada i somras ( i samband med att tjejen som red och tävlade henne var och hopptränade), men den läkte så fort att veterinären inte trodde sina ögon. Hon ska dock inte hoppa mer, men det känns inte så farligt, hon är ju ändå 20.
Med detta ville jag bara säga att otur och skador kan komma i "sjok", jag vet fler som varit med om det. Jag hade som sagt inga sakdor på mina två hästar från 1988- 1999 och desan dess har jag i princip haft olika skador på olika hästar hela tiden. Dystert
.
Mina hästar går ute i hage minst 8 h per dag, de rids varierat och jag är noggrann med visitering o förebyggande vård, och jag har inte ändrat min hästhållning radikalt sedan 1999 (om något gjorts så är den förbättrad, då jag numera har hästarna hemma o kan ha koll på dem på ett annat sätt än när de stod inackorderade).
En ganska utled AKO, som snart lägger ner sin """"Lilla hobby"""" o skaffar en kanin istället
