Var vill ni dö och hur?

[Liran]

Vill också dö frisk, utan yttre våld, hur nu det ska gå till.

 

[karamelldrottningen]

Jag har börjat jobba inom den palliativa vården i sommar. Har viss tidigare erfarenhet, men nu får jag en djupare insyn då jag bland annat skriver läkardiktat inom avancerad sjukvård i hemmet och palliativa enheter samt tar emot remisser angående personer i livets slutskede.

Det har gjort att jag har funderat lite. Ibland så hör man ju om folk som planerat sin begravning (vita arkivet t.ex) och sitt testamente. Men sällan hör man talas om HUR och VAR man vill dö.

Med hur tänker jag: vill ni leva så långt det går med t.ex. cytostatikabehandlingar som visserligen kan förlänga livet något men man mår dåligt under tiden - eller bara symptomlindring och få en kortare livslängd?

Med var tänker jag: vill ni absolut dö hemma? Kvittar det var ni dör?

Lite obehagligt för vid tiotiden ikväll tänkte jag på döden och på min begravning. Något jag i vanliga fall inte brukar tänka på. Precis då kommer denna tråd upp..

Jag vill dö hemma och vara runt 112 år. Massor med ljusrosa rosor på en vit kista. De ska spela Tjajkovskis nötknäpparen.
De som lever får gärna dricka kaffe och te. Massor med kakor, karameller och två olika tårtor till mitt minne!

 

[Milosari]

Jag är livrädd för döden och vill ha massor med livsuppehållande åtgärder OM ifall att de skulle ha fel och jag överlever mot alla odds. Undantaget är om jag är svårt hjärnskadad. Då vill jag helst dö innan saker och ting blir riktigt besvärliga. Oavsett så vill jag vara på ett sjukhus med personal runt mig.

 

[Skjøldur]

Jag har inga barn och jag har tänkt att om jag blir ordentligt gammal (över 75) vill jag bara låta livet ha sin gång. Inte ta vanliga mediciner som till ex blodtrycksmedicin och vätskedrivande. Skulle inte ha något emot att äta mindre salt och överlag sundare om livet för övrigt är värt att leva, men strunta i långvarig medicinering. Ja, jag vet att högt blodtryck för med sig ökad risk för stroke mm och ändå säger jag så. Och får jag till ex en lunginflammation och jag för övrigt tycker att jag levt färdigt då så vill jag dö av den än fast det inte är en lätt död och jag tror jag skulle vilja dö hemma. Men får jag till ex cancer vill jag hellre dö på hospits pga cancer för ofta med sig svåra smärtor och där är dom bra på smärtlindring.

 

[gul_zebra]

Jag skiter i vilket. Jag vill bara inte veta. Så snabbt och smärtfritt givetvis, men absolut viktigast att jag inte är medveten om att jag kommer dö. Skulle inte klara av dödsångesten.
Helst ger jag fan i att dö alls. Inte för att jag vill leva för evigt, men döden är för skrämmande.

 

[vallhund]

Jag skiter i vilket. Jag vill bara inte veta. Så snabbt och smärtfritt givetvis, men absolut viktigast att jag inte är medveten om att jag kommer dö. Skulle inte klara av dödsångesten.
Helst ger jag fan i att dö alls. Inte för att jag vill leva för evigt, men döden är för skrämmande.

Jag vill inte heller veta, jag vill bara försvinna fort, gärna i sömnen.

 

[gråvarg]

Men jag vet inte, har dödsångest lite till och från faktiskt.
Att vi en dag inte finns. Så himla obehaglig tanke!

Jag med. Hade problem med tanken på att dö i ca 6mån eller kanske mer. I början var jag hemma och bara grät hela dagen men sen blev det bättre och jag grät bara så fort något om framtiden (åldrande) nämndes eller "när vi blir gamla" och det var under samma period som en låt med Ed Sheeran spelades överallt:
"When my hair's all but gone and my memory fades
And the crowds don't remember my name
When my hands don't play the strings the same way
I know you will still love me the same "
Avskydde den låten av den anledningen, ville verkligen inte lyssna på den.

Känner fortfarande "fan" och "skit!" när jag tänker på att jag en dag inte kommer finnas mer (tänkte på det senast igårnatt), men tror det är bäst att inte tänka på det. Får bara hugg i hjärtat. Så förhoppningsvis när jag är ett gammalt skröpligt russin på 100år+ så kanske jag vill dö lite mer.

 

[Hedinn]

Snabbt och smärtfritt, givetvis, och gärna gammal såklart. Men frisk och pigg fram till det sista, så att säga. Plats känns mindre viktigt. Huvudsaken är egentligen att jag inte blir fastlåst med kass livskvalitet de senaste åren, vilket jag ser på alldeles för nära håll nu.

Demens, muskelsjukdomar och annat som gör att man inte kan göra något på egen hand alls... Då dör jag hellre lite yngre, innan nåt sånt bryter ut.

 

[iNHALE]

Nästan alla vill ju dö snabbt och smärtfritt, gärna i sömnen, så är det ju. Tror nog ingen vill dö i utdraget lidande. Plats är ju lite olika dock.

Personligen vill jag dö där mina anhöriga vill att jag ska dö. Det är inte alla som orkar med att någon dör i hemmet. Dör man i hemmet finns det alltid en fördröjning innan läkare kan komma och konstatera dödsfallet och innan kroppen kan flyttas till bårhus. Beroende på hur man ställer sig till döden är det inte alltid säkert att folk klarar av vetskapen om att det ligger en död anhörig i deras hus i flera timmar. Sen beror det på hur ens anhöriga lägger upp det hela och hur situationen ser ut, om man låter kroppen ligga kvar tills det att begravningsbyrån kommer och hämtar eller om det finns skäl för sjukvårdspersonal att vilja ta med sig personen i ambulansen direkt. Om man låter kroppen ligga kvar i väntan på polititransport till bårhus får man vara medveten om att en död kropp börjar lukta väldigt fort, redan inom ett dygn varför det är viktigt att hålla rummet svalt och genomvädrat, är det vinter kan man öppna ett fönster på vid gavel och stänga dörren till rummet.

Jag resonerar som så att det är jag som dör och försvinner iväg, det är mina anhöriga som ska leva kvar efter mig och leva med dödsfallet. Om de inte vill ha minnena av att jag dör i hemmet så kan de gott få slippa det. Att dö på sjukhus, äldreboende eller hospis innebär inte per automatik att man dör i ensamhet.

 

[Aviello]

Finns det någon som inte vill att det ska gå fort?
Jag har suttit vid både farmors o pappas dödsbädd, när man verkligen vet är det ju bättre ju fortare det går.
Tror att de flesta faktiskt föredrar det.

 

[kolblakkur]

Nästan alla vill ju dö snabbt och smärtfritt, gärna i sömnen, så är det ju. Tror nog ingen vill dö i utdraget lidande. Plats är ju lite olika dock.

Personligen vill jag dö där mina anhöriga vill att jag ska dö. Det är inte alla som orkar med att någon dör i hemmet. Dör man i hemmet finns det alltid en fördröjning innan läkare kan komma och konstatera dödsfallet och innan kroppen kan flyttas till bårhus. Beroende på hur man ställer sig till döden är det inte alltid säkert att folk klarar av vetskapen om att det ligger en död anhörig i deras hus i flera timmar. Sen beror det på hur ens anhöriga lägger upp det hela och hur situationen ser ut, om man låter kroppen ligga kvar tills det att begravningsbyrån kommer och hämtar eller om det finns skäl för sjukvårdspersonal att vilja ta med sig personen i ambulansen direkt. Om man låter kroppen ligga kvar i väntan på polititransport till bårhus får man vara medveten om att en död kropp börjar lukta väldigt fort, redan inom ett dygn varför det är viktigt att hålla rummet svalt och genomvädrat, är det vinter kan man öppna ett fönster på vid gavel och stänga dörren till rummet.

Jag resonerar som så att det är jag som dör och försvinner iväg, det är mina anhöriga som ska leva kvar efter mig och leva med dödsfallet. Om de inte vill ha minnena av att jag dör i hemmet så kan de gott få slippa det. Att dö på sjukhus, äldreboende eller hospis innebär inte per automatik att man dör i ensamhet.

Det behövs inte läkare för konstatera dödsfall, det kan sjuksköterska göra. Den senaste som dog hos ”oss” (igår) konstaterades av ssk 30 min efter att personen gick bort.

 

[Sonic76]

Nästan alla vill ju dö snabbt och smärtfritt, gärna i sömnen, så är det ju. Tror nog ingen vill dö i utdraget lidande. Plats är ju lite olika dock.

Personligen vill jag dö där mina anhöriga vill att jag ska dö. Det är inte alla som orkar med att någon dör i hemmet. Dör man i hemmet finns det alltid en fördröjning innan läkare kan komma och konstatera dödsfallet och innan kroppen kan flyttas till bårhus. Beroende på hur man ställer sig till döden är det inte alltid säkert att folk klarar av vetskapen om att det ligger en död anhörig i deras hus i flera timmar. Sen beror det på hur ens anhöriga lägger upp det hela och hur situationen ser ut, om man låter kroppen ligga kvar tills det att begravningsbyrån kommer och hämtar eller om det finns skäl för sjukvårdspersonal att vilja ta med sig personen i ambulansen direkt. Om man låter kroppen ligga kvar i väntan på polititransport till bårhus får man vara medveten om att en död kropp börjar lukta väldigt fort, redan inom ett dygn varför det är viktigt att hålla rummet svalt och genomvädrat, är det vinter kan man öppna ett fönster på vid gavel och stänga dörren till rummet.

Jag resonerar som så att det är jag som dör och försvinner iväg, det är mina anhöriga som ska leva kvar efter mig och leva med dödsfallet. Om de inte vill ha minnena av att jag dör i hemmet så kan de gott få slippa det. Att dö på sjukhus, äldreboende eller hospis innebär inte per automatik att man dör i ensamhet.

Min mamma avled hemma med oss syskon hos sig
Vi ringde hemtjänstens ssk som kom och dödförklarade
Sen ringde vi begravningsbyrån
Hon avled vid 7:30 och de hämtade på em
Vi åt mat medan hon låg i vardagsrummet
Fördelen var att vi kunde ta avsked i lugn och ro
Lite mysko var det men med minnet av syrran och pappas avsked så kändes det så bra att få ta den tid man behövde

 

[mutant]

Känner att jag går lite mot strömmen här men jag tror nog att jag vill ha något slags sjukdomsförlopp eller på annat sätt möjlighet att ställa in mig på att jag ska dö. Vill helst inte lida eller plågas förstås men ändå att få känna att det är dags och att döden blir en lättnad. Att bara dö knall och fall skulle kännas så... snopet?

(Det skulle det ju förstås inte eftersom jag då är död och inte känner någonting. Men när jag tänker på det såhär i förväg känns det så. Avskyr överraskningar!)

 

[sjoberga]

Jag har börjat jobba inom den palliativa vården i sommar. Har viss tidigare erfarenhet, men nu får jag en djupare insyn då jag bland annat skriver läkardiktat inom avancerad sjukvård i hemmet och palliativa enheter samt tar emot remisser angående personer i livets slutskede.

Det har gjort att jag har funderat lite. Ibland så hör man ju om folk som planerat sin begravning (vita arkivet t.ex) och sitt testamente. Men sällan hör man talas om HUR och VAR man vill dö.

Med hur tänker jag: vill ni leva så långt det går med t.ex. cytostatikabehandlingar som visserligen kan förlänga livet något men man mår dåligt under tiden - eller bara symptomlindring och få en kortare livslängd?

Med var tänker jag: vill ni absolut dö hemma? Kvittar det var ni dör?

Leva hemma, gärna dö på sjukhus/hospice. Enklare praktiskt för alla inblandade att dö där det finns en professionell organisation uppsatt för att hantera det.

 

[sjoberga]

Känner att jag går lite mot strömmen här men jag tror nog att jag vill ha något slags sjukdomsförlopp eller på annat sätt möjlighet att ställa in mig på att jag ska dö. Vill helst inte lida eller plågas förstås men ändå att få känna att det är dags och att döden blir en lättnad. Att bara dö knall och fall skulle kännas så... snopet?

(Det skulle det ju förstås inte eftersom jag då är död och inte känner någonting. Men när jag tänker på det såhär i förväg känns det så. Avskyr överraskningar!)

Det är ju i så fall den enda överraskning nånsin du aldrig kommer att avsky! Tänk positivt!

 

[iNHALE]

Det behövs inte läkare för konstatera dödsfall, det kan sjuksköterska göra. Den senaste som dog hos ”oss” (igår) konstaterades av ssk 30 min efter att personen gick bort.

En leg. sjuksköterska med rätt utbildning får göra det om dödsfallet är förväntat pga sjukdom eller hälsotillstånd eller om det finns uppenbara tecken på död, t.ex. om personen legat så pass länge att det inte råder några tvivel om att h*n är död. Är det däremot plötsligt och oväntat måste en läkare fastställa dödsfallet.

 

[iNHALE]

Min mamma avled hemma med oss syskon hos sig
Vi ringde hemtjänstens ssk som kom och dödförklarade
Sen ringde vi begravningsbyrån
Hon avled vid 7:30 och de hämtade på em
Vi åt mat medan hon låg i vardagsrummet
Fördelen var att vi kunde ta avsked i lugn och ro
Lite mysko var det men med minnet av syrran och pappas avsked så kändes det så bra att få ta den tid man behövde

Det är ju personligt för var och en hur man känner. Vissa vill absolut att det ska ske i hemmet, att det känns lugnast och bäst så, andra vill det absolut inte. Vissa är så rädda för döden själva att de vill ha in sin döende anhörig på hospis/vårdhem så fort som det bara går för att slippa leva med det i vardagen och vill i princip inte ha mer med det att göra än att personalen på boendet ringer och meddelar när personen gått bort, allt annat ska skötas av andra och de vill inte ens träffa personen. Det här med döden är så himla individuellt och inget är egentligen rätt eller fel. Sambons far avled efter en lång tids sjukdom i deras hem i vintras, hospis var det aldrig tal om utan han var hemma från början till slut och det var det som kändes bäst för dem. Han avled strax innan midnatt och hämtades följande eftermiddag.

 

[Lager]

Jag har börjat jobba inom den palliativa vården i sommar. Har viss tidigare erfarenhet, men nu får jag en djupare insyn då jag bland annat skriver läkardiktat inom avancerad sjukvård i hemmet och palliativa enheter samt tar emot remisser angående personer i livets slutskede.

Det har gjort att jag har funderat lite. Ibland så hör man ju om folk som planerat sin begravning (vita arkivet t.ex) och sitt testamente. Men sällan hör man talas om HUR och VAR man vill dö.

Med hur tänker jag: vill ni leva så långt det går med t.ex. cytostatikabehandlingar som visserligen kan förlänga livet något men man mår dåligt under tiden - eller bara symptomlindring och få en kortare livslängd?

Med var tänker jag: vill ni absolut dö hemma? Kvittar det var ni dör?

En vän till mig är nyss inlagd på hospis för sin sista tid och jag är i sorgen ändå djupt imponerad av hur fint det är. Så lugna trygga sköterskor, samtalsterapi med kurator eller präst för den som vill, möjlighet att rullas ut på altan fortfarande i sin säng, de administrerar smärtstillande och lugnande men ingen annan medicinering, släktingar kan komma och sova över. Verkligen ingen sjukhuskänsla alls.

Så skulle jag vilja leva min sista tid om jag blev allvarligt sjuk. Lugnt och fint med respekt de månader jag hade kvar.

Men får jag fritt välja död - somna in hemma, så gammal som möjligt, helst inte sjukare än jag är idag. Inget drama. Inte en massa extrajobb för anhöriga som ska flyga hem min kropp från min äventyrsresa till Killimanjaro på ålderns höst. Jag vill hinna hem själv först.