Var vill ni dö och hur?

[kolblakkur]

Jag har börjat jobba inom den palliativa vården i sommar. Har viss tidigare erfarenhet, men nu får jag en djupare insyn då jag bland annat skriver läkardiktat inom avancerad sjukvård i hemmet och palliativa enheter samt tar emot remisser angående personer i livets slutskede.

Det har gjort att jag har funderat lite. Ibland så hör man ju om folk som planerat sin begravning (vita arkivet t.ex) och sitt testamente. Men sällan hör man talas om HUR och VAR man vill dö.

Med hur tänker jag: vill ni leva så långt det går med t.ex. cytostatikabehandlingar som visserligen kan förlänga livet något men man mår dåligt under tiden - eller bara symptomlindring och få en kortare livslängd?

Med var tänker jag: vill ni absolut dö hemma? Kvittar det var ni dör?

 

[Sonic76]

Hemma om det går
Men hoppas dö snabbt och lätt

 

[pepp]

Vill dö hemma, gärna i sömnen, snabbt.

Mardrömmen vore att få nån sjukdom/krämpa som gör mig beroende av andra människor (dom kanske skiter i mig... )

 

[Monkie]

Jag har börjat jobba inom den palliativa vården i sommar. Har viss tidigare erfarenhet, men nu får jag en djupare insyn då jag bland annat skriver läkardiktat inom avancerad sjukvård i hemmet och palliativa enheter samt tar emot remisser angående personer i livets slutskede.

Det har gjort att jag har funderat lite. Ibland så hör man ju om folk som planerat sin begravning (vita arkivet t.ex) och sitt testamente. Men sällan hör man talas om HUR och VAR man vill dö.

Med hur tänker jag: vill ni leva så långt det går med t.ex. cytostatikabehandlingar som visserligen kan förlänga livet något men man mår dåligt under tiden - eller bara symptomlindring och få en kortare livslängd?

Med var tänker jag: vill ni absolut dö hemma? Kvittar det var ni dör?

Jag har funderat över det där. Jag tänker att jag skulle vilja dö omgiven av dem jag älskar, möjligen hemma. Jag kan också se att jag är rädd för smärta och vill ha så god smärtlindring som möjligt vilket troligtvis är bättre på sjukhus?
Sen tror jag ganska säkert att jag skulle vilja leva så länge som möjligt med hopp om att man hittar ett botemedel.
Jag tror också frågan är ganska komplex för friska människor. Vissa har nog inte funderat alls. Andra tror nog att de vet.

Intressrad av hur du upplever jobbet? Kan du släppa jobbet när du går hem? Upplever du att vissa remisser är... å, svårt att formulera.. För tidigt skrivna, att man kunde gjort mera så att säga, innan det blev palliativt? Finns det någon som faktiskt överlevt och blivit frisk istället för att dö?

 

[sassiball]

Jag har funderat en del på det. Jag känner mig själv alltid trygg och omhändertagen på ett sjukhus, jag känner att jag kan slappna av, så jag tror att jag hade valt det. Det beror lite på de anhöriga också, vad de vill.

När min mamma låg för döden skötte vi anhöriga om henne i hemmet nästan hela tiden. Hon var inne på sjukhus några dagar för operation men sedan hem igen. Vi syskon har pratat om det efteråt och jag vet att min ena syster tyckte att det var ett alltför stort ansvar för oss. Många tankar kring det här har kommit med åren. Mamma sa själv att hon ville vara hemma och för vår pappa var det nog viktigt, han höll stenkoll på hennes smärtlindring. På sjukhuset fick hon för låg dos av morfin samt ångestdämpande när hon flyttades mellan avdelningarna så det kan kanske vara viss risk med sjukhus också.
Jag för min del tror att jag får se hur omständigheterna är den dagen jag är i den sitsen.

 

[athena_arabians]

Det är faktiskt skit samma för mig, huvudsaken att det går snabbt.

 

[Hyacinth]

Inte hemma. Jag har sett de negativa delarna av det, och hur svårt det kan vara att själv behöva städa ur ett rum där en älskad partner och småbarnsförälder avlidit. Ibland kanske man inte kan, utan bara stänger dörren. Positivt är ju att man kan få mer tid med sina anhöriga, negativt att man som anhörig måste leva i en otroligt tuff miljö och situation dygnet runt. Man får ingen paus, och det tror jag man oftast behöver. Det kanske är annorlunda om den som avlider är äldre?
Jag dör gärna på hospice om det är fråga om palliativ vård.

 

[Hyacinth]

Och jag har två ganska små barn, jag vill absolut leva så länge som möjligt, men är jag sjuk vill jag rent objektivt att de ska kunna få bara vara barn hemma. Jag vill inte att vårt hem blir ett sjukhus.

 

[Migo]

Jag har börjat jobba inom den palliativa vården i sommar. Har viss tidigare erfarenhet, men nu får jag en djupare insyn då jag bland annat skriver läkardiktat inom avancerad sjukvård i hemmet och palliativa enheter samt tar emot remisser angående personer i livets slutskede.

Det har gjort att jag har funderat lite. Ibland så hör man ju om folk som planerat sin begravning (vita arkivet t.ex) och sitt testamente. Men sällan hör man talas om HUR och VAR man vill dö.

Med hur tänker jag: vill ni leva så långt det går med t.ex. cytostatikabehandlingar som visserligen kan förlänga livet något men man mår dåligt under tiden - eller bara symptomlindring och få en kortare livslängd?

Med var tänker jag: vill ni absolut dö hemma? Kvittar det var ni dör?

Absolut hemma. Jag har inte någon familj att ta hänsyn till.

Idealet är väl nån aneurism som går sönder mitt i en av favoritaktiviteterna. När jag var tonåring så tänkte jag att bästa döden vore att bli skjuten i huvudet när jag susade fram över stubbåkrarna med hästen... Sen jag började slakta själv så tänker jag att det verkar rätt najs att det bara svartnar när man är mitt i en drömmiddag eller nått!

 

[gråvarg]

Har inte tänkt hur eller var men vill bli planterad som ett träd.

 

[Speciella_tina]

Min mamma dog på hospice, för mig var det väldigt skönt. Det fanns alltid personal jag kunde kalla på om jag blev orolig, det fanns utbildad personal som faktiskt var proffs på den hjälp mamma behövde. Jag kunde åka hem och "vila" från sorgen en stund. När mamma dog kunde jag säga hejdå i lugn och ro, sen kunde jag gå hem och någon annan var där när kroppen hämtades. Det var tryggt. Och jag tror att mamma också kände sig trygg i att vara där.

Skulle något hända mig så att jag var i samma sits skulle jag välja att dö på hospice.

 

[pepp]

Vill dö hemma, gärna i sömnen, snabbt.

Mardrömmen vore att få nån sjukdom/krämpa som gör mig beroende av andra människor (dom kanske skiter i mig... )

Jag och en kompis har pratat om detta.

Många är på mig att jag borde skaffa barn (har inte ens en partner, barn finns inte på kartan inom de närmsta 5 åren) p.g.a att jag skulle bli ensam.

Hon är samma som mig, men sa att man skaffar sig säkert fler vänner osv och behöver därför inte dö ensam.

Jag brukar säga att jag har min systerdotter, en kollega sa: det är inte ditt barn, hon kommer inte bry sig om dig

Men jag vet inte, har dödsångest lite till och från faktiskt.
Att vi en dag inte finns. Så himla obehaglig tanke!

 

[tanten]

Jag vill dö snabbt och absolut inte hemma. Jag vill inte att nån ska städa efter mig där jag legat och bivit dålig.
Bättre att dö på stan eller annan offentlig plats. Eller i naturen.

Inga livsuppehållande åtgärder. Det liv jag lever ska vara fullvärdigt. Inte dras ut till långsamt borttynande på någon vårdavdelning. Man kan ju alltid hoppas på att dö utan allt för stora smärtor eller ångest på slutet. Men jag har hört att de som haft trauman bakom sig ofta dör i ångest. Det vill jag inte.

Helst vill jag dö ensam. Och inte ha någon begravning. Har ingen rädsla för döden. Alla ska dö och jag är inget undantag. Har få saker kvar att bocka av - är rätt klar med det jag ville åstadkomma med mitt liv.

 

[kolblakkur]

Jag har funderat över det där. Jag tänker att jag skulle vilja dö omgiven av dem jag älskar, möjligen hemma. Jag kan också se att jag är rädd för smärta och vill ha så god smärtlindring som möjligt vilket troligtvis är bättre på sjukhus?
Sen tror jag ganska säkert att jag skulle vilja leva så länge som möjligt med hopp om att man hittar ett botemedel.
Jag tror också frågan är ganska komplex för friska människor. Vissa har nog inte funderat alls. Andra tror nog att de vet.

Intressrad av hur du upplever jobbet? Kan du släppa jobbet när du går hem? Upplever du att vissa remisser är... å, svårt att formulera.. För tidigt skrivna, att man kunde gjort mera så att säga, innan det blev palliativt? Finns det någon som faktiskt överlevt och blivit frisk istället för att dö?

Remisserna vi får innebär svårt sjuka patienter som kommer gå bort inom en ganska nära framtid, men vissa har faktiskt varit inskrivna i flera år. De kan vara inskrivna som såkallade punktpatienter, då har de bara enstaka insatser. När de sedan försämras blir de fullt inskrivna då omvårdnadsbehovet är större. De kan nå verksamheten dygnet runt och den är ambulerande, så man åker hem till patienterna så att de kan vårdas hemma. Smärtlindring, intravenös antibiotika, cytostatika, blodtransfusioner osv kan göras i hemmiljö. Ingen som skrivs in kan bli frisk, men ibland så piggnar de på sig efter ett tag och blir utskrivna - men de kommer tillbaka så småningom om de inte går bort innan dess. Vissa kanske bara har blodtransfusion som insats, då skrivs de ut när de är färdigbehandlade. Men det ligger oftast en diagnos med dödlig utgång i botten. Ibland så får man stötta upp hemvården/äldreboende när de boende kanske inte är villiga att söka vård eller lämpliga att ha inlagda.

Har inga problem med att släppa jobbet faktiskt, men klart att det är tråkigt att se folk födda på 70-talet t.ex gå bort i cancer.

En sak kan jag säga: rökning dödar. De som arbetat där länge säger att nu börjar lungcancerpatienterna öka. Förmodligen är det ett ”generationsskifte”, så nu kommer de som rökt mycket.

 

[Monkie]

[QUOTE="pepp Att vi en dag inte finns. Så himla obehaglig tanke
![/QUOTE] Verkligen superkonstigt! Blivit sövd och tänker att det kanske är så att dö. Allt blir svart man märker inget.
Samtidigt.... En släkting fick hjättstillestånd. När han vaknade berättade han att han träffat min kusin som dog ung, som talade om för honom att det inte var dags ännu.

 

[Monkie]

Remisserna vi får innebär svårt sjuka patienter som kommer gå bort inom en ganska nära framtid, men vissa har faktiskt varit inskrivna i flera år. De kan vara inskrivna som såkallade punktpatienter, då har de bara enstaka insatser. När de sedan försämras blir de fullt inskrivna då omvårdnadsbehovet är större. De kan nå verksamheten dygnet runt och den är ambulerande, så man åker hem till patienterna så att de kan vårdas hemma. Smärtlindring, intravenös antibiotika, cytostatika, blodtransfusioner osv kan göras i hemmiljö. Ingen som skrivs in kan bli frisk, men ibland så piggnar de på sig efter ett tag och blir utskrivna - men de kommer tillbaka så småningom om de inte går bort innan dess. Vissa kanske bara har blodtransfusion som insats, då skrivs de ut när de är färdigbehandlade. Men det ligger oftast en diagnos med dödlig utgång i botten. Ibland så får man stötta upp hemvården/äldreboende när de boende kanske inte är villiga att söka vård eller lämpliga att ha inlagda.

Har inga problem med att släppa jobbet faktiskt, men klart att det är tråkigt att se folk födda på 70-talet t.ex gå bort i cancer.

En sak kan jag säga: rökning dödar. De som arbetat där länge säger att nu börjar lungcancerpatienterna öka. Förmodligen är det ett ”generationsskifte”, så nu kommer de som rökt mycket.

Viktigt jobb du har! Bemötande måste vara extremt viktigt?
Jag vet att palliativa är sista instansen liksom, men har ni möjlighet att remittera tillbaka för ny bedömning om ni misstänker att cancern minska eller patienten inte verkar så sjukt?

 

[Elo]

Efter att mamma dog hemma (med pallativ vård i hemmet) vill jag, om jag inte dör knall fall, dö på sjukhus eller hospice. Där andra kan bära bördan och de som sörjer bara sörja.

 

[nightcrawler]

Knall och fall vore idealiskt men egentligen skiter jag i hur det går till bara det går fort och jag slipper ligga på nått sjukhus och dö. Vill dö innan jag blir dålig. Mamma sövdes och fick hjälp av maskin att andas. Vi fick tillslut stänga av då hon inte blev bättre och organen gav upp. Det var fruktansvärt att veta att nu stänger vi av och snart slutar hon andas.

 

[kolblakkur]

Viktigt jobb du har! Bemötande måste vara extremt viktigt?
Jag vet att palliativa är sista instansen liksom, men har ni möjlighet att remittera tillbaka för ny bedömning om ni misstänker att cancern minska eller patienten inte verkar så sjukt?

Jag träffar inte patienterna så mycket, sköter administrationen, men visst jag har mött vissa patienter som kommit för blodtransfusion t.ex. I det skedet som de patienterna är i dock tänker jag att de vill prata om lite allt möjligt och inte sin sjukdom. Så bemöter dem mest som vem som helst.

Läkarna kan neka inskrivning om det inte finns ett behov av insatser av detta slag. Man gör alltid ett bedömningsbesök hos patienten. Visst kan patienten ha fått en dödlig sjukdom, men sjukdomen kanske inte är så avancerad ännu. Den ordinerande läkaren eller en annan läkare kan alltid remittera dem igen om patienten försämrats. Då görs en ny bedömning.

 

[Sel]

Jag vill dö knall och fall innan jag blir sjuk, helst. Blir jag obotligt sjuk eller börjar få svårt att veta vad som händer runtomkring mig vill jag söka mig till klinikerna som erbjuder dödshjälp.
Jag är inte det minsta rädd för döden, däremot skrämmer det mig att kanske bli liggande hjälplös medan en massa främmande människor ska fatta beslut om hur jag mår och vad jag vill.