Var man har i handen - hur?

[evis]

Jag orkar mej inte igenom den generaliserande teoretiserande tråden - den känns för mycket "old news" för mej.

Men däremot började jag fundera igår när jag red min svarte springare. Detta med hur mycket man har i handen är svårt för mej. Hästen jag rider har en mun som verkar väldigt känslig. Utifrån min erfarenhet är det ju så olika hur mycket "kontakt" hästar föredrar, vad de tycker om att ha saker i munnen och allt annat som spelar roll.

Jag strävar inte efter att åka runt utan kontakt, jag vill känna bakbenen i min hand - det ska finnas ett visst driv och sug där - men det är svårt att hitta nivån på varje individ upplever jag. Tycker inte ni också det???
Jag förstår att de flesta vet precis hur de vill ha hästen, men hur jobbar ni utifrån individerna och situationerna?
Kan det vara så att kontakten - stödet - varierar MYCKET från situation till situationv- och från individ till individ - och det är okej?
Hur avgör ni vad som är FEL och vad som är RÄTT utifrån situation och individ? (den utgångspunkt - rätt och fel - som brukar finnas i diskussionerna, som verkligen är superluddig och ej realistisk många gånger...)
Märker ni någon individuell skillnad mellan olika hästar och vad de föredrar och "jobbar bäst med"? Vad beror detta på enligt Dej?

Just den här hästen vill nog helst bara ha en "andetags kontakt" mellan mun och hand. Jag tror inte han har ett dåligt förtroende för handen direkt, när han är "med" så är han väldigt stilla, det finns ett sug fram till handen men det är så hårfint.
Han är sån överhuvudtaget, det ska vara finstämt, försiktigt, mjukt för att fungera med hans personlighet - allt från kroppsspråk till ridningen....
Jag vill nog gärna ha mer, det är supersvårt att rida på denna lätta kontakt - jag får honom inte så följsam inom ramen som jag skulle vilja, jag kan inte riktigt känna suget in i handen bakifrån precis hela tiden såsom jag vill. Men ibland glimtar det till och jag känner hur han kommer bakifrån och fram till handen - men fortfarande är kontakten så hårfin att det är som att balansera på en lina för att inte "förstöra" alltihop framtill.

Andra hästar jag ridit har gett en helt annan känsla - när man väl får drivet (rakriktningen om man så säger - dvs då hästen kommer lika mycket in i båda händerna - samma kontakt på båda sidor) har det på de hästar jag ridit tidigare blivit "lättare" att reglera form, takt och tempo. Men denna häst och ridningen av honom känns fortfarande väldigt bräcklig. Jag måste vara mycket stilla och mjuk, föhållningar som är otajmade kan förstöra ett helt pass.

Jag undrar så här - är denna lätta lätta kontakt bra eller dålig?
Ska jag strunta i att fundera över "rätt o fel" - och istället fokusera på det som är viktigt (att han kommer upp med bröstryggen, driver fram lika bra med båda bak och inte "hackar" någonstans i överlinjen osv) och se kontakten som en biprodukt - ska jag helt enkelt acceptera att kontakten på den här hästen ÄR och kommer förbli "fjäderlätt"?

Utan bett i munnen (dvs på kapson, sidepull eller liknande) är dte en annan femma, då kan han tvärtom bli lite väl tung framtill i handen, men jag gillar det bättre - då kan jag genom position och ramsättande få honom mer reglerbar. Men ändå - när han på bettlöst kommer igenom bra bakifrån så blir det stundtals fortfarande fjäderlätt (bara liiiite mer lätt-reglerat än med bett - dvs han är kvickare att följa handen fram) Men nog ska man väl kunna rida på bett också....

Varför ska det vara så svårt?!
Hur tänker ni?
Jag är inte så intresserad av någon fortsättning på den andra tråden. Det jag vill veta är helt enkelt hur det känns för er i era händer när ni rider - och om känslan är olika på olika hästar? Hur "värderar" ni den informationen??

 

[Susan]

Sv: Var man har i handen - hur?

Och jag har bara orkat skummat ditt inlägg - får se om du orkar läsa mitt och om det ger dig ngt.

men kan svara på HUR

Målet är tygelns vikt i handen

men vägen dit går för mig genom att hästen först tänker framåt med halsen
Att den vill framåt med näsan - men detta är bara rätt om den samtidigt LYFTER mig och sadeln uppåt. - Det skallkännas tydligt - annars är den bakom hjälperna

När man kommit dit kan jag tycka att vissa hästar söker ett kraftigare stöd än andra det är väldigt olika.
PÅ Nordis är det tyngre än jag riktigt fixar - jag är ju inte helt kurant.
Det är lätt då att vilja ta bort hästen från henden med tygeln - men det funakr inte på min - för då tappar jag LYFTET under sadeln och är tillbaka på ruta 1 igen

Istället får det bli halvhalter med överskänkel mage - då blir det tygelns vikt i handen - tills vi tappar balansen och får börja om igen.

Det jag känner i handen värderar jag utifrån ridbarheten, även om det känns rätt i handen och hästen inte klarar riktningsförändringar och övergångar så är det inte rätt.

På min nordiss tycker jag det känns väldigt tydligt när det är cirkelenergi,- eller när han skjuter mot hande - när han står emot i ryggen osv, alting känns mycket tydligt under rumpan och det är där jag har mitt fokus

 

[Susan]

Sv: Var man har i handen - hur?

nu har jag läst hela

Ska jag strunta i att fundera över "rätt o fel" - och istället fokusera på det som är viktigt (att han kommer upp med bröstryggen, driver fram lika bra med båda bak och inte "hackar" någonstans i överlinjen osv) och se kontakten som en biprodukt -

Svar JA

men är inte säker på att den alltid kommer att vara fjäderlätt det komemr nog att variera under utbidlningens gång både beroende på dig och hästen

 

[cristobal]

Sv: Var man har i handen - hur?

Min pålle är lite åt det hållet, man måste vara superförsiktig, så det känner jag igen. Tar jag för mycket så får vi börja om
En häst som jag rider varje vecka är man tvungen att använda mycket mer kraft för att hålla ihop, är jag för "vek" med tyglarna, så kommer vi inte fram i gångartena alls.
Så man måste väl anpasas sina hände efter hästen

 

[pellen]

Sv: Var man har i handen - hur?

Det jag känner i handen värderar jag utifrån ridbarheten, även om det känns rätt i handen och hästen inte klarar riktningsförändringar och övergångar så är det inte rätt.

Där fick du även mitt svar, evis.

Känslan i handen är olika på olika hästar, ja. Ena halvblodspållen rider jag på stång/bridong, där blir det att låta honom "suga" på bridongen för att han inte ska tappa all skjutkraft i bakbenen och bara jogga runt. Andra halvblodet som jag har på stång/kapson är en helt annan känsla, han är känsligare för sätet och behöver färre och färre uppresande tygeltag som påminnelse.
Nordisen har jag förmånen att vara med från början på så där försöker jag verkligen rida utefter devisen inte stöd utan kontakt. Hon är också en mycket bra lärare som lär mig att ha en levande hand; blir jag statisk börjar hon skaka på hela huvudet och gå i spansk skritt av irritation.

 

[Jegra]

Sv: Var man har i handen - hur?

***Ok, det blev långt som sjutton men jag låter det vara långt, hoppas du orkar läsa Evis. ***

Jag förstår att de flesta vet precis hur de vill ha hästen, men hur jobbar ni utifrån individerna och situationerna?

Jag har alltid samma känsla som mål, men alla hästar är olika i hur mycket hjälp de behöver på vägen för att nå dit. En del behöver bara en viskande innerskänkel så kommer suget. Andra behöver väldigt tydlig guidning via olika övningar för att få igång kroppen så att suget uppstår. Jag rider i stort sett aldrig enligt principen "nu ska jag göra "Övning 1A" utan jag rider utifrån hästens respons. Behövs det lösgörande arbete så blir det lösgörande arbete, jag börjar med en övning men om den inte ger önskvärt resultat byter jag övning. Jag söker hela tiden känslan som leder mig till mitt mål.

Kanske ska vi kalla det "situationsbaserad ridning"?

Kan det vara så att kontakten - stödet - varierar MYCKET från situation till situationv- och från individ till individ - och det är okej?

Jag vill nog påstå att det SKA variera från situation till situation, och absolut från individ till individ. Det är ju det som är ridningens stora tjusning.

Hur avgör ni vad som är FEL och vad som är RÄTT utifrån situation och individ?

Genom att se om det inslagna spåret ger effekt. Märker jag en skillnad i hästens attityd gentemot bettet och handen så är jag på rätt spår. Sker ingen förändring är jag på fel spår. Enkla variationer av en övning kan göra hela skillnaden. Rätt är det som får hästen att förstå, fel är det som inte hjälper den att förstå...

Märker ni någon individuell skillnad mellan olika hästar och vad de föredrar och "jobbar bäst med"? Vad beror detta på enligt Dej?

Visst är det skillnad, även om det i grund och botten är ganska små skillnader. Det är inte direkt så att man behöver olika skolböcker för att lösa det utan det är - iofs tydliga - nyanser, som kräver motsvarande nyanser i utbildningsplanen. Jag är rätt säker på att det beror på hästens mentala och fysiska förutsättningar (visst lät det snyggt och flashigt?). Med det menar jag att hästen kan ha svårt att förstå vad som menas, på samma vis som vissa har lätt för idrott medan andra är specialister på matte. Hästen kan också vara mentalt känslig, vilket gör att allt man gör blir högljutt för hästen och man måste vara balanserad och känslig för att kunna ge hästen rätt instruktioner. Sen är det den fysiska delen, hästen kan ha fysiskt svårt att hantera det faktum att den nu har en ryttare på ryggen. Den måste arbeta med magen för att börja lyfta upp, det är jobbigt. Det kan vara tungt att ta in bakbenen på det sätt som krävs för att upprätta kontakten med handen. Hästen kan ha problem med ett eller båda bakbenen av en eller flera anledningar. Etc. etc.

Jag undrar så här - är denna lätta lätta kontakt bra eller dålig?

Uppnår du ditt mål? Får du kontakten med bakbenen? Kan du tempoväxla, reglera energin, inleda samling, göra sidvärtsrörelser etc? Då är ju kontakten "tillräcklig", kör på! Men bli inte orolig om du får mer kontakt allt eftersom utbildningen fortskrider.

Ska jag strunta i att fundera över "rätt o fel" - och istället fokusera på det som är viktigt (att han kommer upp med bröstryggen, driver fram lika bra med båda bak och inte "hackar" någonstans i överlinjen osv) och se kontakten som en biprodukt - ska jag helt enkelt acceptera att kontakten på den här hästen ÄR och kommer förbli "fjäderlätt"?

Det korta svaret: JAJEMÄN!!

Det längre svaret: Det kan mycket väl vara så att när du tillför mer energi i ridningen så ökar kontakten i handen, det kan vara ett sätt för dig att experimentera och se hur mycket kontakt han egentligen kan acceptera, behöver senare i ridningen.

Varför ska det vara så svårt?!
Hur tänker ni?
Jag är inte så intresserad av någon fortsättning på den andra tråden. Det jag vill veta är helt enkelt hur det känns för er i era händer när ni rider - och om känslan är olika på olika hästar? Hur "värderar" ni den informationen??

Ridning är svårt, så enkelt är det...
Känslor är svåra att beskriva men när det blir rätt så kan jag liksom känna bakbenen i handen, jag kan känna att om jag bara sluter fingrarna så kommer bakenen fortsätta framåt in i handen (= samling). Öppnar jag handen flödar energin bakifrån med gummikänsla över ryggen och genom handen.

Den känslan letar jag alltid efter, sen kan graden av kontakt variera kraftigt beroende på häst och dess utvecklingsstadie.

Jag vet inte riktigt vilken information du tänker på, men den viktigaste informationen är ju den som hästen sänder mig genom sin respons på övningarna.