S
sodiro
Åh herregud vad mycket att smälta. Så mycket känslor som ryms i mig nu.
Min syster var beräknad till den 20, på söndag. Både hennes och min sambo jobbar borta så hon sov hos mig inatt.
Hon vaknar kl 4 av att det känns annorlunda, men det ger med sig och hon somnar om.
Vaknar kl 6:10 igen av samma känsla. det ger med sig, kommer igen halv 7.. Vi funderar "är det värkar?"
Vi ringer skickar mess till Carro (som fick barn i juni) för att höra om det ska kännas såhär? Får inget svar.
Ringer BM kl 8, då är värkarna tätar och starkare, ca 4 min emellan. BM säger att vi ska avvakta, ta ett varmt bad och kanske en alvedon och ringa in på FM igen.
Morgon blir till FM, Diana (min syster) får starkare och starkare värkar, med ca 2-3 min mellanrum. Vi ringer BM 10:15 som låter lite osäker, ja jo men har du värkar kan du ju komma in så ska vi titta hur det ser ut.
Vi ringer barnets pappa och meddelar läget, säger att han behöver inte åka än utan kan vi ringer när vi vet hur det ser ut. Alla säger ju att förstföderskor tar det lång tid för.
Vi åker 5 mil till förlossningen, värkarna blir starkare och starkare, Diana försöker andas igenom men det är verkligen svårt.
Vi kommer in på förlossningen och diana får en sån kraftig värk så hon knappt kan stå. BM ber henne lägga sig i sängen och dom ska känna hur öppen hon är..
10 cm!! Åh jisses. Jag ringer pappan, och återvänder till Diana. Diana har så ont och ber om smärtlindring men tyvärr är det försent så hon får endast lustgas. Hon vrider och vänder sig i sängen och försöker andas. Jag andas med henne och försöker få henne att slappna av.
BM Mäter hjärtljud och sätter elektron på bäbis huvud. Sen säger hon att pappan inte kommer hinna fram för bebis kommer komma ut nu. Diana blir otroligt ledsen och vill inte föda. Hon har otroligt ont och blir väldigt ledsen över att pappan inte hinner dit.. Det skulle ju ta lång tid för försföderskor!!
BM frågar mig om jag vill vara med eller vänta utanför. Utan att ens tveka tog jag Dianas hand, såklart jag ska stanna kvar!
Diana är ledsen och våndas över vad som komma skall men så blir hon förbannad istället pga av att hon inte får någon bedövning
(haha man säger bra roliga saker under en förlossning ). Hon kämpar och kämpar, är så duktig och 1 timme senare är bebis ute
Jag stod vid hennes sida och höll hennes hand under hela tiden, försökte få henne att slappna av och andas med henne, gjorde allt jag kunde för min älskade syster.
Ut till vår värld kom en söt liten flicka på 50cm och en vikt på 3830g.
Så underbart söt och alldeles perfekt. Diana kämpade på så bra och jag är så stolt över henne.
Just nu känner jag mig hög, så mkt känslor. Var jag verkligen med under förlossningen? stod jag och höll henne i handen under all hennes smärta, all lycka och all förvivlan? Helt ofattbart.
Både bebis och mamma mår bra, såklart trött men å jag är så stolt över dom! Pappa kom några timmar senare och förenades med lyckan och sitt nyfödda barn, ett mirakel.
Min syster var beräknad till den 20, på söndag. Både hennes och min sambo jobbar borta så hon sov hos mig inatt.
Hon vaknar kl 4 av att det känns annorlunda, men det ger med sig och hon somnar om.
Vaknar kl 6:10 igen av samma känsla. det ger med sig, kommer igen halv 7.. Vi funderar "är det värkar?"
Vi ringer skickar mess till Carro (som fick barn i juni) för att höra om det ska kännas såhär? Får inget svar.
Ringer BM kl 8, då är värkarna tätar och starkare, ca 4 min emellan. BM säger att vi ska avvakta, ta ett varmt bad och kanske en alvedon och ringa in på FM igen.
Morgon blir till FM, Diana (min syster) får starkare och starkare värkar, med ca 2-3 min mellanrum. Vi ringer BM 10:15 som låter lite osäker, ja jo men har du värkar kan du ju komma in så ska vi titta hur det ser ut.
Vi ringer barnets pappa och meddelar läget, säger att han behöver inte åka än utan kan vi ringer när vi vet hur det ser ut. Alla säger ju att förstföderskor tar det lång tid för.
Vi åker 5 mil till förlossningen, värkarna blir starkare och starkare, Diana försöker andas igenom men det är verkligen svårt.
Vi kommer in på förlossningen och diana får en sån kraftig värk så hon knappt kan stå. BM ber henne lägga sig i sängen och dom ska känna hur öppen hon är..
10 cm!! Åh jisses. Jag ringer pappan, och återvänder till Diana. Diana har så ont och ber om smärtlindring men tyvärr är det försent så hon får endast lustgas. Hon vrider och vänder sig i sängen och försöker andas. Jag andas med henne och försöker få henne att slappna av.
BM Mäter hjärtljud och sätter elektron på bäbis huvud. Sen säger hon att pappan inte kommer hinna fram för bebis kommer komma ut nu. Diana blir otroligt ledsen och vill inte föda. Hon har otroligt ont och blir väldigt ledsen över att pappan inte hinner dit.. Det skulle ju ta lång tid för försföderskor!!
BM frågar mig om jag vill vara med eller vänta utanför. Utan att ens tveka tog jag Dianas hand, såklart jag ska stanna kvar!
Diana är ledsen och våndas över vad som komma skall men så blir hon förbannad istället pga av att hon inte får någon bedövning
(haha man säger bra roliga saker under en förlossning ). Hon kämpar och kämpar, är så duktig och 1 timme senare är bebis uteJag stod vid hennes sida och höll hennes hand under hela tiden, försökte få henne att slappna av och andas med henne, gjorde allt jag kunde för min älskade syster.
Ut till vår värld kom en söt liten flicka på 50cm och en vikt på 3830g.
Så underbart söt och alldeles perfekt. Diana kämpade på så bra och jag är så stolt över henne.
Just nu känner jag mig hög, så mkt känslor. Var jag verkligen med under förlossningen? stod jag och höll henne i handen under all hennes smärta, all lycka och all förvivlan? Helt ofattbart.
Både bebis och mamma mår bra, såklart trött men å jag är så stolt över dom! Pappa kom några timmar senare och förenades med lyckan och sitt nyfödda barn, ett mirakel.
