Var god dröj

Idag hade jag inget alls inbokat så efter en väldigt sen frukost/lunch gick jag en lång promenad. Det är länge sen jag har gått en promenad helt själv och tankarna började vandra, så som de ofta gör när jag går ensam.

Det är så mycket som gått fel i mitt liv och det är så många gånger jag trotsat oddsen. Alla problem går att lösa, har varit min inställning. Den sista psykiatern jag hade föreslog förtidspension till mig, åtminstone delvis. Jag ville inte det då, men känner idag att jag kanske borde gått med på 25% pension i alla fall.

Nyligen mejlade jag min gamla psykmottagning och frågade hur jag skulle kunna få tag i min gamla journal. Den psykmottagning jag gick hos har bytt namn och drivs väl i annan regi. Dessutom har de bara öppet två dagar i veckan numera och fredagar har de stängt. Det upptäckte jag när jag åkte dit i höstas i samband med en jobbresa. Jag fick en blankett mejlad till mig som jag kunde använda för att få journalen skickad till mig, men jag har inte fyllt i den. Jag vet inte inte heller hur jag ska kunna skriva ut något från mobilen där jag har min mejl så jag har vidarebefordrat mejlet till min jobbmejl. Jobbdatorn är den enda jag kan skriva ut ifrån. Men längre än så har jag inte kommit. Min journal är nog en ganska massiv lunta, full med deprimerande läsning. Kanske kan den vara till nytta nu i alla fall.

När jag kom hem låg det ett brev i brevlådan. Det var från psykiatrin. Meddelandet löd att jag skulle bli kallad före sista februari.

Jaha. Förut sa de att jag skulle bli kallad i januari. Så sju månaders väntetid växer till 8 månaders väntetid. Tack för den.

Varför fick jag inte bara byta psykolog när jag ville det? Jag är så trött på att hela livet går ut på att må dåligt. Mitt liv är i onödan och jag har högst sannolikt redan förbrukat mer än hälften av det. I stället för att hela tiden behöva ägna mig åt rehab av mig själv skulle jag vilja ägna tid åt både sånt jag tycker är roligt och kreativt, men också göra sånt som gör den här världen bättre. Men jag har så svårt att se vad lilla jag kan göra ens när jag är frisk när krafterna som förstör planeten är så starka. Vi har inte ens förmågan att rösta fram politiker som jobbar för miljön utan i stället minskas miljöbudgeten. Vilken planet ska kommande generationer bo på?

Höj volymen

R.I.P. Michael. Tyvärr fortsätter vi att förstöra planeten.

 

[kolblakkur]

Lugn.
På våra remissvar som skickas hem till patienten skriver vi 6 månaders väntetid. Egentligen är väntetiden just nu 4 månader, men vi avvaktar med att ändra. Men skulle någon patient höra av sig så får de information om den kortare väntetiden. Det kan vara så i ditt fall också, att personalen vet om att väntetiden egentligen är kortare (just nu) men i standardutskicket så står det en längre väntetid.

 

[Magiana]

Lugn.
På våra remissvar som skickas hem till patienten skriver vi 6 månaders väntetid. Egentligen är väntetiden just nu 4 månader, men vi avvaktar med att ändra. Men skulle någon patient höra av sig så får de information om den kortare väntetiden. Det kan vara så i ditt fall också, att personalen vet om att väntetiden egentligen är kortare (just nu) men i standardutskicket så står det en längre väntetid.

Den uppgift jag fått förut är att den normala väntetiden är ett år men att jag skulle få förtur, d.v.s. få komma redan i januari, enligt kuratorn.

Om det inte är ändrat så tycker jag de kunde låtit bli att skicka ut information om den längre väntetiden.

 

[EmmaBovary]

Den uppgift jag fått förut är att den normala väntetiden är ett år men att jag skulle få förtur, d.v.s. få komma redan i januari, enligt kuratorn.

Om det inte är ändrat så tycker jag de kunde låtit bli att skicka ut information om den längre väntetiden.

Det suger såklart att vänta en månad till, men tänk att det är just så - bara en månad. Kanske bara blir någon vecka mer om du har tur. Sitter som du vet själv i en liknande sits, min neurolog skickade en remiss till psykiatrin förra hösten, de ringde upp (fast jag redan är inne i systemet där) och sa att jag var prioriterad. Ändå fick jag senare veta att det rörde sig om ett års väntetid. Det året har nu gått och jag ska "kanske" få tid hos en psykolog till våren...

Utifrån min egen erfarenhet av vården tycker jag att det låter skitbra att du ska få en kallelse innan sista februari, det är faktiskt rätt snart och håller verkligen tummarna för att du får en psykolog du klickar med.

 

[Magiana]

Det suger såklart att vänta en månad till, men tänk att det är just så - bara en månad. Kanske bara blir någon vecka mer om du har tur. Sitter som du vet själv i en liknande sits, min neurolog skickade en remiss till psykiatrin förra hösten, de ringde upp (fast jag redan är inne i systemet där) och sa att jag var prioriterad. Ändå fick jag senare veta att det rörde sig om ett års väntetid. Det året har nu gått och jag ska "kanske" få tid hos en psykolog till våren...

Utifrån min egen erfarenhet av vården tycker jag att det låter skitbra att du ska få en kallelse innan sista februari, det är faktiskt rätt snart och håller verkligen tummarna för att du får en psykolog du klickar med.

Din situation suger verkligen stenhårt och jag har lite svårt att finna ord för hur förjävligt jag tycker att det är. Att behöva vänta så länge tycker jag inte är det minsta lilla acceptabelt.

 

[EmmaBovary]

Din situation suger verkligen stenhårt och jag har lite svårt att finna ord för hur förjävligt jag tycker att det är. Att behöva vänta så länge tycker jag inte är det minsta lilla acceptabelt.

Din situation suger ju minst lika hårt, att jag nämnde min var dock bara för att understryka varför mitt perspektiv är som det är. Det är väl lite hårfint det här, det är naturligtvis bra när andra påtalar att det gått mycket snabbare för dem att få vård, och att det är fruktansvärt att tex. ditt och mitt fall är som de är. Visst, vi hade kanske kunna ligga på hårdare och ta det till högre instanser, men det kräver energi som nog ingen av oss har till det. I mitt fall har det snarare stjälpt än hjälpt när andra målat upp bilder av hur vårdprocessen sett ut för dem, med tanke på att det ser olika ut beroende på vart du bor osv. Det har skapat förväntningar som raserats och lett till sämre mående. Så med det sagt så tycker jag verkligen att det låter bra att du ska få en kallelse inom en ganska snar framtid.

 

[aiquen]

Jag förstår den dryga väntetiden, men som sagt, det är några veckor bort och du vet i alla fall att tiden kommer! Du har ett datum. (Men blir du sämre innan dess tycker jag att du ska ringa!)

Men en fråga bara - och du behöver förstås inte svara om du inte vill - men varför vill du läsa din gamla journal?

Jag har också tänkt tanken ibland, men tror i slutändan att det skulle göra mer skada än nytta. Precis som du tror jag att det skulle kännas som rätt deprimerande läsning, och kanske även som uppgjort för missförstånd samt att dåtiden inte behöver säga så mycket om nutiden. Men speciellt vanskligt tänker jag att det kan vara om det är journalanteckningar från en mottagning du inte längre går hos, och eventuella frågetecken som uppstår därmed inte går att diskutera med berörda personer?

Du har ju fortsatt kontakt med vården nu. Tror du inte att det skulle kunna vara bättre att ta ditt mående vidare därifrån, där du befinner dig just nu? Dåtiden går såklart att diskutera ändå, tänker jag, om det känns viktigt?

 

[Magiana]

Jag förstår den dryga väntetiden, men som sagt, det är några veckor bort och du vet i alla fall att tiden kommer! Du har ett datum. (Men blir du sämre innan dess tycker jag att du ska ringa!)

Men en fråga bara - och du behöver förstås inte svara om du inte vill - men varför vill du läsa din gamla journal?

Jag har också tänkt tanken ibland, men tror i slutändan att det skulle göra mer skada än nytta. Precis som du tror jag att det skulle kännas som rätt deprimerande läsning, och kanske även som uppgjort för missförstånd samt att dåtiden inte behöver säga så mycket om nutiden. Men speciellt vanskligt tänker jag att det kan vara om det är journalanteckningar från en mottagning du inte längre går hos, och eventuella frågetecken som uppstår därmed inte går att diskutera med berörda personer?

Du har ju fortsatt kontakt med vården nu. Tror du inte att det skulle kunna vara bättre att ta ditt mående vidare därifrån, där du befinner dig just nu? Dåtiden går såklart att diskutera ändå, tänker jag, om det känns viktigt?

Jag har tänkt likadant, att vad ska jag med den gamla journalen till? Men vården har efterfrågat den flera gånger. Förra året fick jag inte ens träffa läkare om jag inte kunde få fram journalen men jag klarade inte av det för jag var i så dåligt skick. Till slut ringde jag till VC och grät. DÅ fick jag träffa läkare.

Vården vill alltså se vad som sagts om mig tidigare. Jag har varit emot det för det står så mycket dynga i den och som jag inte ansett varit relevant i nuvarande situation. Samtidigt kan den vara en hjälp för vården nu, men jag vill inte lämna den ifrån mig utan att veta vad det står, så att jag kan bemöta det. Jag har givetvis berättat för vården om vad som sagts tidigare, men det räknas nog inte fullt ut.

Det är nog inte mycket som kan bli värre än det jag redan råkat ut för. Vad sägs om att få reda på en diagnos via FK? Och sen när jag frågade om diagnosen så fick jag inga svar jag begrep så jag fick Googla. Läkaren uppträdde nervärderande och slog fast att jag var personlighetsstörd (vilket jag själv tolkade som störd, knäpp, obotlig, idiot p.g.a. att jag inte fick det förklarat för mig och den nedlåtande tonen). Behöver jag ens säga att jag inte fick vård för diagnosen heller?

 

[aiquen]

Jag har tänkt likadant, att vad ska jag med den gamla journalen till? Men vården har efterfrågat den flera gånger. Förra året fick jag inte ens träffa läkare om jag inte kunde få fram journalen men jag klarade inte av det för jag var i så dåligt skick. Till slut ringde jag till VC och grät. DÅ fick jag träffa läkare.

Vården vill alltså se vad som sagts om mig tidigare. Jag har varit emot det för det står så mycket dynga i den och som jag inte ansett varit relevant i nuvarande situation. Samtidigt kan den vara en hjälp för vården nu, men jag vill inte lämna den ifrån mig utan att veta vad det står, så att jag kan bemöta det. Jag har givetvis berättat för vården om vad som sagts tidigare, men det räknas nog inte fullt ut.

Det är nog inte mycket som kan bli värre än det jag redan råkat ut för. Vad sägs om att få reda på en diagnos via FK? Och sen när jag frågade om diagnosen så fick jag inga svar jag begrep så jag fick Googla. Läkaren uppträdde nervärderande och slog fast att jag var personlighetsstörd (vilket jag själv tolkade som störd, knäpp, obotlig, idiot p.g.a. att jag inte fick det förklarat för mig och den nedlåtande tonen). Behöver jag ens säga att jag inte fick vård för diagnosen heller?

Ok, jag förstår din tanke med att själv vilja läsa journalen då. Men jag har aldrig hört talas om det förfarandet tidigare! Att man ska behöva rota i det där själv och det dessutom är något slags krav för vård! Jag vet inte, men det låter faktiskt riktigt galet i mina öron. Men annars får man väl såklart anta att din mottagning/läkare har en väl underbyggd tanke med det ... Och såklart att det säkert kan vara en stor hjälp för vårdens del att få hela bilden.

Jag vet inte vad jag ska säga om all skit du har varit med om. Mer än att jag verkligen hoppas för din skull att du kommer att få all den hjälp du behöver nu. Jag hejar på dig.

 

[Magiana]

Ok, jag förstår din tanke med att själv vilja läsa journalen då. Men jag har aldrig hört talas om det förfarandet tidigare! Att man ska behöva rota i det där själv och det dessutom är något slags krav för vård! Jag vet inte, men det låter faktiskt riktigt galet i mina öron. Men annars får man väl såklart anta att din mottagning/läkare har en väl underbyggd tanke med det ... Och såklart att det säkert kan vara en stor hjälp för vårdens del att få hela bilden.

Jag vet inte vad jag ska säga om all skit du har varit med om. Mer än att jag verkligen hoppas för din skull att du kommer att få all den hjälp du behöver nu. Jag hejar på dig.

Tack!

De har sagt att de ber om journalen på rutin. Men det blir ju helt galet när det som i mitt fall blev ett krav som jag inte klarade av att uppfylla. Jag hade kunnat åka till VC och satt min namnteckning på ett papper så de hade kunnat rekvirera om journalen själva, men inte ens detta fick jag förklarat för mig. Jag var liksom borta i skallen och hade inte förmågan att tänka själv eller ställa relevanta frågor om det.

 

[aiquen]

Tack!

De har sagt att de ber om journalen på rutin. Men det blir ju helt galet när det som i mitt fall blev ett krav som jag inte klarade av att uppfylla. Jag hade kunnat åka till VC och satt min namnteckning på ett papper så de hade kunnat be om journalen, men inte ens detta fick jag förklarat för mig. Jag var liksom borta i skallen och hade inte förmågan att tänka själv eller ställa relevanta frågor om det.

Det låter helt orimligt och som en jätteolycklig miss att du inte fick veta att det räckte med en namnteckning. Frågan kanske måste ställas (i termer om ”sammanhållen journalföring”?) men som sagt, att man som patient själv ska behöva rodda i det ...

Men är det endast av den anledningen de begär journalen, tänker jag kanske ändå att det kan vara en bra idé att inte läsa själv, utan gå in öppet till nuvarande läkare med vad DU känner här och nu, utan att blanda in så mycket vad tidigare vårdgivare har sagt (och tidigare - kanske nu inaktuella - diagnoser och missar). Om det kanske kan riskera att krångla till saker (för egen del) och lägga mer sten på bördan i onödan. Men som sagt, det är bara en tanke.

 

[Magiana]

Det låter helt orimligt och som en jätteolycklig miss att du inte fick veta att det räckte med en namnteckning. Frågan kanske måste ställas (i termer om ”sammanhållen journalföring”?) men som sagt, att man som patient själv ska behöva rodda i det ...

Men är det endast av den anledningen de begär journalen, tänker jag kanske ändå att det kan vara en bra idé att inte läsa själv, utan gå in öppet till nuvarande läkare med vad DU känner här och nu, utan att blanda in så mycket vad tidigare vårdgivare har sagt (och tidigare - kanske nu inaktuella - diagnoser och missar). Om det kanske kan riskera att krångla till saker (för egen del) och lägga mer sten på bördan i onödan. Men som sagt, det är bara en tanke.

Jag fick informationen om att det räckte om jag skrev mitt namn på ett papper men inte när eller var jag skulle göra detta. Det var så luddigt allting och jag pallade inte rodda i det. Jag förstod inte HUR jag skulle kunna få detta gjort. Och samtidigt kände jag rädsla över att jag skulle bli idiotförklarad om de läste journalen.

Jag har inte bestämt mig helt om journalen, om jag ska begära ut den. Det är väl därför jag inte fått "ändan ur".

 

[mandalaki]

Magiana, mitt råd: LÄS ABSOLUT INTE JOURNALEN. Ska du sitta och ”bemöta” det som står i den så fastnar du i det. Du kommer att få hålla på till 2023. Sannolikheten för att man själv ska tycka att det som står om en i ens journal är fel är så stor, det blir så lätt missförstånd mellan en själv och läkaren. Och det enda viktiga är att det medicinska är rätt, resten får kvitta.

Av misstag fick jag syn på en enda mening i min neurologjournal en gång, den var ett totalt missförstånd. Då bestämde jag mig raskt för att aldrig läsa i en journal om mig igen. Har också sett felaktigheter i mina föräldrars journaler, men det som betyder något är att det medicinska är korrekt.

Så gör det inte, snälla. Tror definitivt det är bättre om du tillsammans med vården tittar framåt. Och tar de upp något ur din gamla journal som inte stämmer så kan du ju korrigera det då.

 

[Magiana]

Magiana, mitt råd: LÄS ABSOLUT INTE JOURNALEN. Ska du sitta och ”bemöta” det som står i den så fastnar du i det. Du kommer att få hålla på till 2023. Sannolikheten för att man själv ska tycka att det som står om en i ens journal är fel är så stor, det blir så lätt missförstånd mellan en själv och läkaren. Och det enda viktiga är att det medicinska är rätt, resten får kvitta.

Av misstag fick jag syn på en enda mening i min neurologjournal en gång, den var ett totalt missförstånd. Då bestämde jag mig raskt för att aldrig läsa i en journal om mig igen. Har också sett felaktigheter i mina föräldrars journaler, men det som betyder något är att det medicinska är korrekt.

Så gör det inte, snälla. Tror definitivt det är bättre om du tillsammans med vården tittar framåt. Och tar de upp något ur din gamla journal som inte stämmer så kan du ju korrigera det då.

Jag vet redan att det medicinska inte är korrekt i min journal. I papper till FK har det stått att jag har "en grav personlighetsstörning". Jag misstänker också att det står att jag är impulsiv, då jag har ett svagt minne om att det nämndes när jag fick svaret på rorchach-testet.

Varken det ena eller det andra är korrekt.

Det lutar väl åt att journalen får ligga begravd. Vården ska inte matas med uppgifter som inte är sanna. Jag vill inte ha någon terapeut med en förutfattad felaktig bild av mig.

 

[aiquen]

Jag fick informationen om att det räckte om jag skrev mitt namn på ett papper men inte när eller var jag skulle göra detta. Det var så luddigt allting och jag pallade inte rodda i det. Jag förstod inte HUR jag skulle kunna få detta gjort. Och samtidigt kände jag rädsla över att jag skulle bli idiotförklarad om de läste journalen.

Jag har inte bestämt mig helt om journalen, om jag ska begära ut den. Det är väl därför jag inte fått "ändan ur".

Aha okej.

Men du, försök släpp rädslan att någon skulle idiotförklara dig! Även om det nu står om personlighetsstörning eller impulsivitet i journalen, så är det ord som folk inom psykiatrin stöter på varje dag och det är inte det minsta konstigt. Det är heller inget nedvärderande! Utan pekar helt enkelt på att det finns en viss problematik, men säger ingenting om dig som person.

Däremot kan det vara jobbigt att sitta ensam och läsa i sådana termer om sig själv, såklart mer om man själv känner att det inte stämmer alls. Men journalen är ju liksom inte skriven ”för dig” utan som ett verktyg för annan vårdpersonal.

Jag tror som sagt att du gör bäst i att inte begära ut journalen, men är öppen med hur du känner för nästa läkare eller psykolog som du får träffa, så att ni kan diskutera detta utifrån nutid och du kan få svar på dina frågor direkt.

 

[Magiana]

Aha okej.

Men du, försök släpp rädslan att någon skulle idiotförklara dig! Även om det nu står om personlighetsstörning eller impulsivitet i journalen, så är det ord som folk inom psykiatrin stöter på varje dag och det är inte det minsta konstigt. Det är heller inget nedvärderande! Utan pekar helt enkelt på att det finns en viss problematik, men säger ingenting om dig som person.

Däremot kan det vara jobbigt att sitta ensam och läsa i sådana termer om sig själv, såklart mer om man själv känner att det inte stämmer alls. Men journalen är ju liksom inte skriven ”för dig” utan som ett verktyg för annan vårdpersonal.

Jag tror som sagt att du gör bäst i att inte begära ut journalen, men är öppen med hur du känner för nästa läkare eller psykolog som du får träffa, så att ni kan diskutera detta utifrån nutid och du kan få svar på dina frågor direkt.

Den där psykiatern som sa att jag var personlighetsstörd sa mellan raderna att jag var en idiot. Att jag inte fick veta diagnosen, inte fick den förklarad för mig och framför allt, inte fick behandling, har satt sig i mig. Så min känsla och rädsla är att vården även framöver ska betrakta mig som ingen som är värd att hjälpa och ingen som är värd att ta på allvar "för hon är en sån där".

 

[aiquen]

Den där psykiatern som sa att jag var personlighetsstörd sa mellan raderna att jag var en idiot. Att jag inte fick veta diagnosen, inte fick den förklarad för mig och framför allt, inte fick behandling, har satt sig i mig. Så min känsla och rädsla är att vården även framöver ska betrakta mig som ingen som är värd att hjälpa och ingen som är värd att ta på allvar "för hon är en sån där".

Det är helt åt helvete så som du har upplevt psykiatrins bemötande och spåren det har satt kan jag till fullo förstå.

Jag tolkade ditt tidigare svar mer som om det var eventuella diagnoser i sig du kände rädsla för, och den rädslan tycker jag inte att du ska ge efter för. För sådana ord och diagnoser är vanliga och helt normala inom psykiatrin. Och är såklart ingen anledning att se ner på någon patient, utan verktyg för att kunna hjälpa.

Men angående rädslan för att inte få hjälp så hoppas jag innerligt att du blir motbevisad den här gången, och får både rätt hjälp och ett värdigt bemötande. Och det tror jag att det finns gott hopp om! Långt ifrån alla inom vården är som psykiatrikern du fått träffa tidigare, utan är både trevliga människor och människor som vill hjälpa.

 

[Magiana]

Det är helt åt helvete så som du har upplevt psykiatrins bemötande och spåren det har satt kan jag till fullo förstå.

Jag tolkade ditt tidigare svar mer som om det var eventuella diagnoser i sig du kände rädsla för, och den rädslan tycker jag inte att du ska ge efter för. För sådana ord och diagnoser är vanliga och helt normala inom psykiatrin. Och är såklart ingen anledning att se ner på någon patient, utan verktyg för att kunna hjälpa.

Men angående rädslan för att inte få hjälp så hoppas jag innerligt att du blir motbevisad den här gången, och får både rätt hjälp och ett värdigt bemötande. Och det tror jag att det finns gott hopp om! Långt ifrån alla inom vården är som psykiatrikern du fått träffa tidigare, utan är både trevliga människor och människor som vill hjälpa.

Jag är rädd för diagnoser, dels p.g.a. det bemötande jag riskerar att mötas av men också för att allt liksom blir kört om det är en "permanent" diagnos som aldrig går över. Det blir liksom en dom att jag kommer att leva resten av livet i misär - ensam, isolerad och fattig och ingen kommer någonsin att hjälpa mig. Det är den slutsatsen jag drar baserad på mina livserfarenheter hittills.

Jag har träffat en hel del folk i vården under alla år, både de som varit bra och de som varit dåliga. Tyvärr är den bara en terapeut som verkligen behandlat seriöst och kunnigt, men det var kbt som var behandlingsmetoden och den fungerade inte så bra på mig. Henne träffade jag i två omgångar för två olika problem. Jag fick bara måttligt resultat eller resultat som inte höll i sig.

Men jag hoppas att det blir bra den här gången. Som livet ser ut nu så ser jag ingen framtid alls och tänker att det är så här det kommer se ut tills jag dör.

 

[aiquen]

Jag är rädd för diagnoser, dels p.g.a. det bemötande jag riskerar att mötas av men också för att allt liksom blir kört om det är en "permanent" diagnos som aldrig går över. Det blir liksom en dom att jag kommer att leva resten av livet i misär - ensam, isolerad och fattig och ingen kommer någonsin att hjälpa mig. Det är den slutsatsen jag drar baserad på mina livserfarenheter hittills.

Jag har träffat en hel del folk i vården under alla år, både de som varit bra och de som varit dåliga. Tyvärr är den bara en terapeut som verkligen behandlat seriöst och kunnigt, men det var kbt som var behandlingsmetoden och den fungerade inte så bra på mig. Henne träffade jag i två omgångar för två olika problem. Jag fick bara måttligt resultat eller resultat som inte höll i sig.

Men jag hoppas att det blir bra den här gången. Som livet ser ut nu så ser jag ingen framtid alls och tänker att det är så här det kommer se ut tills jag dör.

Du har ju haft den här diskussionen tidigare här på buke och det kanske är onödigt att dra det ett varv till, men det är synd att du ser på det så.

Diagnoser är ingen anledning för dåligt bemötande; det är med diagnoser vården jobbar. Diagnoser är ingen anledning för vården att inte hjälpa - så länge symtomen medför problem. Men en diagnos helt generellt behöver ju inte vara detsamma som sjukdom eller dåligt mående. Man kan ha en fullt fungerande vardag även med någon form av diagnos.

En del problem och diagnoser är livslånga, men mycket kan man många gånger också lära sig att hantera.

Och - en diagnos på papper skulle ju egentligen inte pang bom förändra någonting i dig eller din vardag. Inte mer än att du kanske lättare skulle kunna få adekvat hjälp när du mår dåligt.

Vad jag förstår har du även haft bättre perioder tidigare? Som när du skriver att du tidigare har haft inställningen ”att alla problem går att lösa”. Den sidan är ju därmed också en del av dig.

Sedan är det väl såklart upp till en själv hur man ställer sig till någon mer omfattande utredning. Hjälp bör man rimligtvis få hur eller hur.

Men som sagt, det är synd att du verkar känna sådan väldig motvillighet mot alla former av diagnoser, som kanske skulle kunna hjälpa vården och dig själv att kanske lite lättare ringa in dina problem.

Hur eller hur: Jag hoppas att du kommer att få bra hjälp till att kunna komma ur det mörker du befinner dig i just nu!

 

[Saeta]

Den där psykiatern som sa att jag var personlighetsstörd sa mellan raderna att jag var en idiot. Att jag inte fick veta diagnosen, inte fick den förklarad för mig och framför allt, inte fick behandling, har satt sig i mig. Så min känsla och rädsla är att vården även framöver ska betrakta mig som ingen som är värd att hjälpa och ingen som är värd att ta på allvar "för hon är en sån där".

Jag är rädd för diagnoser, dels p.g.a. det bemötande jag riskerar att mötas av men också för att allt liksom blir kört om det är en "permanent" diagnos som aldrig går över. Det blir liksom en dom att jag kommer att leva resten av livet i misär - ensam, isolerad och fattig och ingen kommer någonsin att hjälpa mig. Det är den slutsatsen jag drar baserad på mina livserfarenheter hittills.

Jag har träffat en hel del folk i vården under alla år, både de som varit bra och de som varit dåliga. Tyvärr är den bara en terapeut som verkligen behandlat seriöst och kunnigt, men det var kbt som var behandlingsmetoden och den fungerade inte så bra på mig. Henne träffade jag i två omgångar för två olika problem. Jag fick bara måttligt resultat eller resultat som inte höll i sig.

Men jag hoppas att det blir bra den här gången. Som livet ser ut nu så ser jag ingen framtid alls och tänker att det är så här det kommer se ut tills jag dör.

Det var väl din tolkning av det han sa. Han sa inte ordagrant att du var en idiot, ellerhur?
Jag förstår att du är rädd, det är inte konstigt. Psykiska sjukdomar och diagnoser har ju alltid setts ner på, mer eller mindre.

Men en diagnos behöver absolut inte betyda något. Du kommer inte bli en annan person bara för att du får en diagnos på pappret. Jag har haft min ADHD sen jag föddes. Diagnosen fick jag dock när jag var över 20. Det förändrade inte mig som person. Jag är samma gamla vanliga Saeta som jag var innan. Likadant med mina andra diagnoser. Däremot har fler dörrar öppnats sen jag fick diagnoserna på pappret. Jag har rätt till hjälp och stöd som jag inte hade haft rätt till utan diagnos på pappret.

OM det nu skulle vara så att du har en personlighetsstörning (visst hade det ett annat, bättre ord?) så är det ju så. Det är inget du kan komma ifrån. Däremot kan du få hjälp att lära dig att leva med det och vad jag har hört så går det till och med att "bli av med" en sådan diagnos. Rätta mig gärna om jag har fel, jag kanske blandar ihop.

Det bemötandet du är rädd för att stöta på, det är samma bemötande du själv har. Och det tror jag handlar om okunskap gällande just de psykiska diagnoserna du syftar på. Fördomar och rädsla handlar ofta om just okunskap och ovana.

Om du träffar någon som berättar för dig att hen har en personlighetsstörning (eller annan diagnos), tänker du då att hen är ensam, isolerad och fattig? Jag tror att du har stött på mängder med folk som har diverse diagnoser som utåt sett är som "vem som helst" och fungerar som "vem som helst". Det gäller bara att acceptera och lära sig att hitta rätt strategier för att klara av vardagen.
Lättare sagt än gjort, i know. Jag har själv inte kommit speciellt långt. Men det går!

Du är ju liksom du oavsett diagnos eller inte.

Jag tror på dig!