_Skifting_
Trådstartare
Jag får väl börja från början.
Jag har en helt fantastiskt underbar papillon tik som är nyss fyllda 7år...
Jag har haft henne sedan hon var drygt 2år gammal och vi har haft mycket upp och ner i vårt "förhållande".
Skaffade henne som foderhund då för snart 5år sedan och fick hem en mycket orolig och känslig liten hund som var totalt LIVRÄDD för allt. Fick i princip som epelepsianfall och kissade ner mina fötter när hon såg en annan hund eller en annan människa.
Livrädd för vardagssaker som lampor, nallar, kuddar, mattor mm.
Har lagt mycket blod, svett och framförallt tårar på denna lilla tjej, men har idag en hund som fungerar bra i vardagen. Går bra att ha med sig precis ÖVERALLT, så länge hon blir lämnad ifred och folk inte hopar sig runt henne. Hon kan tom. gå fram och hälsa på främlingar ute och tillåter sig klappas mm.
Andra hundar är det lite sämre med. möte med annan hund är inte jätte kul och hon gör i princip allt för att komma därifrån. i löst läge så är hon orolig och drar sig undan, men följer mig lite bättre än när hon är kopplad. i hemmiljö så har hon inga problem med andra hundar så länge dom "frågar snällt" och inte bara kommer farandes, för då läxar hon upp dom och visar på att det inte är okej. Sen när dom väl fattat att dom inte är välkommna in i hennes zon hur som helst, så går det finemang. Hon kan leka och busa med andra hundar så fort dom har accepterat detta.
Men det senaste året så har hon förändrat sig radikalt..
Märkte i höstas när det började bli kallare att hon sökte värmekällor och skulle in under täcket och ligga intill en (Hon har alltid sovit i sängen, men då i hörnan på sängen nere i fotändan och ALDRIG i närheten av en).
Stel som attan i bakkärran på morgonen, rejält halt båda bak och kan inte hoppa ner från sängen själv eller upp i soffan fören ca 2timmar senare.
rejält grumlig i ögonen och har märkt att hon börjat bli misstänksam på saker när det inte står som det brukar, skällde ut en stol häromdagen när den stod mitt på golvet i vardagsrummet för att jag bytade glödlampa...
"Bommar i trappen". Jag bor på första våningen med en halvtrappa upp till min lägenhet och hon snubblar och ramlar titt som tätt i denna, både uppför och nerför.
Missar när hon ska hoppa in i bilen, upp i sängen osv..
Hon har alltid haft lättare "astmaanfall" som har kommit ca 3-5ggr/år, dessa har eskalerat så kraftigt nu att hon har det 4-5ggr/vecka och dom håller i så länge som upp till 5minuter och det är panikläge på min lilla voffa. Hon har tom. kissat på sig flertalet gånger under dessa. Hon sitter då på golvet med framtassarna lättade, ögon som rullar, tungan långt ute och panikandas för att kunna få ut luften.. Dock är både jag och veterinär osäkra på att det är astma eftersom det sällan kommer efter ansträngning, dock hittas inga fel i samband med detta.
Hon har även börjat bli "hemagressiv" och jag får passa henne till tusen när det kommer hem främlingar. Hon skäller på dom som hon alltid gjort, och allt är okej så länge dom står vända mot henne (oavsett om hon ignoreras eller inte), men så fort dom vänder sig, så far hon fram och nafsar och hugger efter händer och hälsenorna..
Hon vill inte alls följa med ut när jag rider längre, hon som alltid hakat på i ur och skur i timmatalsrundor i skogen, väljer hellre att ligga kvar på gården. Är lagom slut bara av att gå ner och hämta hästarna som går i hage ca 200m från gården.
Hon sover i princip konstant och äter mycket dåligt.
Tid är bokad till veterinär den 2/8, men dom låter inte hoppfulla.
Jag har redan nu sagt nej till smärtstillande för att hålla henne kvar, är det något behandlingsbart så självklart kommer detta göras, men jag tänker inte sätta henne på tex. metakam livet ut bara för att jag vill ha henne kvar.
Min filosofi har alltid varit att Individen inte lider när den är död, det är bara vi som sörjer den...
Men detta är ju min fina, underbara, älskade lilla Bella... Vad tänker ni??
Hjälp mig...
Jag har en helt fantastiskt underbar papillon tik som är nyss fyllda 7år...
Jag har haft henne sedan hon var drygt 2år gammal och vi har haft mycket upp och ner i vårt "förhållande".
Skaffade henne som foderhund då för snart 5år sedan och fick hem en mycket orolig och känslig liten hund som var totalt LIVRÄDD för allt. Fick i princip som epelepsianfall och kissade ner mina fötter när hon såg en annan hund eller en annan människa.
Livrädd för vardagssaker som lampor, nallar, kuddar, mattor mm.
Har lagt mycket blod, svett och framförallt tårar på denna lilla tjej, men har idag en hund som fungerar bra i vardagen. Går bra att ha med sig precis ÖVERALLT, så länge hon blir lämnad ifred och folk inte hopar sig runt henne. Hon kan tom. gå fram och hälsa på främlingar ute och tillåter sig klappas mm.
Andra hundar är det lite sämre med. möte med annan hund är inte jätte kul och hon gör i princip allt för att komma därifrån. i löst läge så är hon orolig och drar sig undan, men följer mig lite bättre än när hon är kopplad. i hemmiljö så har hon inga problem med andra hundar så länge dom "frågar snällt" och inte bara kommer farandes, för då läxar hon upp dom och visar på att det inte är okej. Sen när dom väl fattat att dom inte är välkommna in i hennes zon hur som helst, så går det finemang. Hon kan leka och busa med andra hundar så fort dom har accepterat detta.
Men det senaste året så har hon förändrat sig radikalt..
Märkte i höstas när det började bli kallare att hon sökte värmekällor och skulle in under täcket och ligga intill en (Hon har alltid sovit i sängen, men då i hörnan på sängen nere i fotändan och ALDRIG i närheten av en).
Stel som attan i bakkärran på morgonen, rejält halt båda bak och kan inte hoppa ner från sängen själv eller upp i soffan fören ca 2timmar senare.
rejält grumlig i ögonen och har märkt att hon börjat bli misstänksam på saker när det inte står som det brukar, skällde ut en stol häromdagen när den stod mitt på golvet i vardagsrummet för att jag bytade glödlampa...
"Bommar i trappen". Jag bor på första våningen med en halvtrappa upp till min lägenhet och hon snubblar och ramlar titt som tätt i denna, både uppför och nerför.
Missar när hon ska hoppa in i bilen, upp i sängen osv..
Hon har alltid haft lättare "astmaanfall" som har kommit ca 3-5ggr/år, dessa har eskalerat så kraftigt nu att hon har det 4-5ggr/vecka och dom håller i så länge som upp till 5minuter och det är panikläge på min lilla voffa. Hon har tom. kissat på sig flertalet gånger under dessa. Hon sitter då på golvet med framtassarna lättade, ögon som rullar, tungan långt ute och panikandas för att kunna få ut luften.. Dock är både jag och veterinär osäkra på att det är astma eftersom det sällan kommer efter ansträngning, dock hittas inga fel i samband med detta.
Hon har även börjat bli "hemagressiv" och jag får passa henne till tusen när det kommer hem främlingar. Hon skäller på dom som hon alltid gjort, och allt är okej så länge dom står vända mot henne (oavsett om hon ignoreras eller inte), men så fort dom vänder sig, så far hon fram och nafsar och hugger efter händer och hälsenorna..
Hon vill inte alls följa med ut när jag rider längre, hon som alltid hakat på i ur och skur i timmatalsrundor i skogen, väljer hellre att ligga kvar på gården. Är lagom slut bara av att gå ner och hämta hästarna som går i hage ca 200m från gården.
Hon sover i princip konstant och äter mycket dåligt.
Tid är bokad till veterinär den 2/8, men dom låter inte hoppfulla.
Jag har redan nu sagt nej till smärtstillande för att hålla henne kvar, är det något behandlingsbart så självklart kommer detta göras, men jag tänker inte sätta henne på tex. metakam livet ut bara för att jag vill ha henne kvar.
Min filosofi har alltid varit att Individen inte lider när den är död, det är bara vi som sörjer den...
Men detta är ju min fina, underbara, älskade lilla Bella... Vad tänker ni??
Hjälp mig...