Valp med begynnande (?) separationsångest

[MML]

Jag har en alldeles underbar liten valp, som är glad och lättsam i det allra mesta. De senaste dagarna har vi dock märkt vad vi tolkar som början till separationsångest hos honom.

Han har sedan dag ett här fått följa med mig när jag är ute på gården, hos hästarna o. s. v. Han är min egen hund, även om mannen naturligtvis också umgås, gosar, matar, följer med ut och kissar etc. Det har ockå varit hos mannen som Lilla L får vara när jag ska göra något då han inte kan vara med, till exempel när jag rider (eller när jag behöver åka in till jobbet eller på något annat där valpar inte kan följa med).

De senaste tre-fyra dagarna eller så, har Lilla L börjat sitta vid dörren och gnälla, pipa, eller rent av yla, när han inte får vara med mig. Det spelar ingen roll att mannen och våra två andra hundar är inne med honom, han vill bara vara med mig. Han bryr sig inte om tuggben, leksaker eller annat i sådana lägen. Det enda som kan hjälpa - högst tillfälligt - är om mannen sitter på golvet med honom och gosar. Då kan han vara lugn i några minuter, innan han åter går till dörren och gnäller, piper och ylar.

Jag vill naturligtvis komma till rätta med det här så fort som möjligt, innan det blir befäst. Har någon här några tips kring hur jag/vi bäst går till väga?

Vi ska på en julfest på lördag, både mannen och jag, och blir borta i några timmar. Planen har varit att Lilla L ska vara här hemma med hundvakt, som han känner och tycker om. Nu vet jag dock inte om risken är att han fastnar än mer i det här beteendet då?

Eller, är det helt normalt och något många valpar drabbas av, som växer bort när de blir äldre och mer säkra och självständiga? Vad har ni för erfarenheter?

 

[Roheryn]

Vår ena hund, som vi haft sen han var valp (3½ år nu), går gärna upp i stress och börjar låta (morra, små-yla och skälla) när någon lämnar huset. Faktiskt alldeles oavsett VEM som lämnar huset, det är alltså inte bara familjemedlemmar utan även tillfälliga gäster. Samma hund har också separationsångest och tycker det är jobbigt att vara ensam (eller egentligen att bli lämnad tror jag, själva ensamheten verkar inte alls vara lika jobbig som lämnande-ögonblicket). Om jag är den som är hemma med hundarna när t.ex. min dotter åker hemifrån så brukar jag försöka avleda - sitta på golvet och gosa, ta med honom till en annan del av huset, låta honom söka matkulor på golvet etc. etc. För oss fungerar det bra i stunden, dvs gör jag så blir det ingen oro och inget ljudande den gången, men det tar ju inte bort "grundproblemet" (vilket jag upplever som svårt/omöjligt).

Efter att hund nummer två (vuxen omplacering på snart 5 år, tik av samma ras som hanen) flyttade in så fungerar det mycket bättre att lämna hundarna ensamma. Det skälls fortfarande i lämnande-ögonblicket, men sedan har de sällskap av varandra och verkar inte alls stressade eller uppe i varv när man kommer tillbaka. De skäller inte heller medan vi är borta om det inte händer något som de vanligtvis skäller för (dvs kör förbi en bil på "vår" väg).

Alla tidigare hundar jag haft, som varit av olika raser men inte samma som jag har nu, har varit 100% okomplicerade att lämna och att låta vara ensamma några timmar och detta redan från valptiden. Det får mig att tro att separationsångest och oviljan att bli lämnad är mer genetisk än träningsrelaterad. Visst kan man komma en bit med träning (som jag ändå upplever att vi har gjort) men hunden har ändå en mental "grundkonfig" som är svår att komma ifrån. I mitt fall så överväger det positiva med rasen jag har, så jag får snällt tugga i mig att de är svåra att lämna längre stunder, men jag tränar också aktivt på att det ska bli bättre.

 

[SiZo]

Vår ena hund, som vi haft sen han var valp (3½ år nu), går gärna upp i stress och börjar låta (morra, små-yla och skälla) när någon lämnar huset. Faktiskt alldeles oavsett VEM som lämnar huset, det är alltså inte bara familjemedlemmar utan även tillfälliga gäster. Samma hund har också separationsångest och tycker det är jobbigt att vara ensam (eller egentligen att bli lämnad tror jag, själva ensamheten verkar inte alls vara lika jobbig som lämnande-ögonblicket). Om jag är den som är hemma med hundarna när t.ex. min dotter åker hemifrån så brukar jag försöka avleda - sitta på golvet och gosa, ta med honom till en annan del av huset, låta honom söka matkulor på golvet etc. etc. För oss fungerar det bra i stunden, dvs gör jag så blir det ingen oro och inget ljudande den gången, men det tar ju inte bort "grundproblemet" (vilket jag upplever som svårt/omöjligt).

Efter att hund nummer två (vuxen omplacering på snart 5 år, tik av samma ras som hanen) flyttade in så fungerar det mycket bättre att lämna hundarna ensamma. Det skälls fortfarande i lämnande-ögonblicket, men sedan har de sällskap av varandra och verkar inte alls stressade eller uppe i varv när man kommer tillbaka. De skäller inte heller medan vi är borta om det inte händer något som de vanligtvis skäller för (dvs kör förbi en bil på "vår" väg).

Alla tidigare hundar jag haft, som varit av olika raser men inte samma som jag har nu, har varit 100% okomplicerade att lämna och att låta vara ensamma några timmar och detta redan från valptiden. Det får mig att tro att separationsångest och oviljan att bli lämnad är mer genetisk än träningsrelaterad. Visst kan man komma en bit med träning (som jag ändå upplever att vi har gjort) men hunden har ändå en mental "grundkonfig" som är svår att komma ifrån. I mitt fall så överväger det positiva med rasen jag har, så jag får snällt tugga i mig att de är svåra att lämna längre stunder, men jag tränar också aktivt på att det ska bli bättre.

Det finns en korrelation mellan ljudrädsla och separationsångest, och ljudrädsla vet vi alla att det är ärftligt, så rimligtvis borde separationsångest vara det med.

 

[Roheryn]

Det finns en korrelation mellan ljudrädsla och separationsångest, och ljudrädsla vet vi alla att det är ärftligt, så rimligtvis borde separationsångest vara det med.

Ingen ljudrädsla hos någon av våra hundar, hanen har gjort BPH med skott och var helt oberörd. Han reagerar inte med rädsla på nyårsraketer heller.

Tillägg: I rasen som helhet verkar separationsångest vanligare än skotträdsla, även om båda förekommer. Detta dock helt ovetenskapligt från min sida, utan mer baserat på vad det pratas om inom rasklubben och på olika forum för rasen.

 

[Åsa A]

Ett par av mina, framför allt vår första whippet, har varit svåra för husse att ta hand om när jag inte varit på plats, det var mycket gnällande när jag försvann iväg. Även vår andra whippet och vår yngsta beauceron har haft lite såna tendenser - matte är så mycket roligare än husse, främst för att det är jag som tränar och aktiverar dem, även om de älskar husse massor så är jag ändå lite "viktigare", de håller mer koll på var jag blir av och om husse försvinner ut så kan de glömma att han gått ut och börja skälla när han kliver in igen, även om det bara gått ett par minuter medan det aldrig händer när jag går ut - de har full koll på att jag försvunnit ut. Men de två yngre har inte varit lika upprörda som whippet nr 1 var.

Dock har ingen av dem varit svår att lämna, förutom första whippeten som hade en släng av separationsångest vid 7 månaders ålder, då han plötsligt, från en dag till nästa, inte ville vara ensam inne ens med sällskap av sin äldre kompis (vår supertrygga äldre beauceron), men det där försvann rätt snabbt igen och idag är ingen av dem svår att lämna.

Det som funkade bäst när whippet nr 1 var valp och var som mest gnällig efter mig var att han inte såg att jag gick ut genom ytterdörren, dvs att jag antingen gick ut genom tvättstugans ytterdörr eller att husse och valpen gick till ett annat rum och busade lite medan jag gick ut. Även när han var som värst där vid 7 månader och inte ville bli lämnad alls så satte jag igång TVn i vardagsrummet och sen gick jag ut genom en annan dörr i andra delen av huset (då hade jag lagt mina ytterkläde och skor vid den dörren redan tidigare) medan hundarna var i kök/sovrum/hall-delen, då gick det bra att lämna för då trodde mr whippet att jag bara var i andra delen av huset och det var tydligen ok - det var själva grejen att jag försvann ut genom ytterdörren som satte igång honom.

 

[Roheryn]

Det som funkade bäst när whippet nr 1 var valp och var som mest gnällig efter mig var att han inte såg att jag gick ut genom ytterdörren, dvs att jag antingen gick ut genom tvättstugans ytterdörr eller att husse och valpen gick till ett annat rum och busade lite medan jag gick ut. Även när han var som värst där vid 7 månader och inte ville bli lämnad alls så satte jag igång TVn i vardagsrummet och sen gick jag ut genom en annan dörr i andra delen av huset (då hade jag lagt mina ytterkläde och skor vid den dörren redan tidigare) medan hundarna var i kök/sovrum/hall-delen, då gick det bra att lämna för då trodde mr whippet att jag bara var i andra delen av huset och det var tydligen ok - det var själva grejen att jag försvann ut genom ytterdörren som satte igång honom.

Det där har jag också testat med gott resultat! För oss verkar det absolut vara att han ser oss lämna som triggar honom. Smyga ut bakvägen går bra!

 

[Nepenthe]

Iom att han inte är ensam utan har hundsällskap/din man/hundpassare så tänker jag mest att en ska stå ut? Och att han nog ger sig med tiden.
Kan han va begränsad fast han ser dig utan att gnälla? Kanske börja där. Ställ för ett kompostgaller när du lagar mat t.ex? Och hundarna får vara utanför.

 

[Silver Girl]

Ett par av mina, framför allt vår första whippet, har varit svåra för husse att ta hand om när jag inte varit på plats, det var mycket gnällande när jag försvann iväg. Även vår andra whippet och vår yngsta beauceron har haft lite såna tendenser - matte är så mycket roligare än husse, främst för att det är jag som tränar och aktiverar dem, även om de älskar husse massor så är jag ändå lite "viktigare", de håller mer koll på var jag blir av och om husse försvinner ut så kan de glömma att han gått ut och börja skälla när han kliver in igen, även om det bara gått ett par minuter medan det aldrig händer när jag går ut - de har full koll på att jag försvunnit ut. Men de två yngre har inte varit lika upprörda som whippet nr 1 var.

Dock har ingen av dem varit svår att lämna, förutom första whippeten som hade en släng av separationsångest vid 7 månaders ålder, då han plötsligt, från en dag till nästa, inte ville vara ensam inne ens med sällskap av sin äldre kompis (vår supertrygga äldre beauceron), men det där försvann rätt snabbt igen och idag är ingen av dem svår att lämna.

Det som funkade bäst när whippet nr 1 var valp och var som mest gnällig efter mig var att han inte såg att jag gick ut genom ytterdörren, dvs att jag antingen gick ut genom tvättstugans ytterdörr eller att husse och valpen gick till ett annat rum och busade lite medan jag gick ut. Även när han var som värst där vid 7 månader och inte ville bli lämnad alls så satte jag igång TVn i vardagsrummet och sen gick jag ut genom en annan dörr i andra delen av huset (då hade jag lagt mina ytterkläde och skor vid den dörren redan tidigare) medan hundarna var i kök/sovrum/hall-delen, då gick det bra att lämna för då trodde mr whippet att jag bara var i andra delen av huset och det var tydligen ok - det var själva grejen att jag försvann ut genom ytterdörren som satte igång honom.

Det där har jag också testat med gott resultat! För oss verkar det absolut vara att han ser oss lämna som triggar honom. Smyga ut bakvägen går bra!

Man får nog testa vad som funkar.

Enda gången min hund varit orolig att lämnas var för några år sedan när vi varit hos mina föräldrar på middag och efter maten skulle jag åka hem men hunden stanna över natten då jag hade jour dagen efter. Jag åkte medan mamma var ute med hunden. Hon hade gått runt i 15-20 min och letat efter mig när de kom tillbaka. Detta är en hund som annars hela livet varit helt cool med att lämnas hos mina föräldrar och har heller inga problem att vara helt ensam, men då har hon sett mig gå ut genom dörren och förstått vad som hänt.

 

[hastflicka]

Jag skulle gora mig i ordning som om jag skulle ga ut, ta pa klader och skor, ta fram nycklar (om jag brukar gora det) och handvaska ... och sedan satta mig i soffan en stund och ga och kla av mig igen.
En annan gang skulle jag ga ut och stanga dorren utan klader, nycklar och utomhus skor ... och komman in igen efter en minut, eller kortare om det behovs. Jag skulle gora det flera ganger om dagen och medan jag tranar det skulle jag nog ocksa smyga ut bakvagen nar jag verkligen maste lamna om det fungerar.

 

[Åsa A]

Man får nog testa vad som funkar.

Enda gången min hund varit orolig att lämnas var för några år sedan när vi varit hos mina föräldrar på middag och efter maten skulle jag åka hem men hunden stanna över natten då jag hade jour dagen efter. Jag åkte medan mamma var ute med hunden. Hon hade gått runt i 15-20 min och letat efter mig när de kom tillbaka. Detta är en hund som annars hela livet varit helt cool med att lämnas hos mina föräldrar och har heller inga problem att vara helt ensam, men då har hon sett mig gå ut genom dörren och förstått vad som hänt.

Ja absolut, det är ju väldigt olika vad som fungerar för olika hundar, ju fler tips desto bättre så kan man testa och se vad som verkar trigga just ens egen hund.

 

[Shixle]

Styvfarsans brorsa hade en forste som ofta fick hundvakt av deras föräldrar.
Va stor skillnad på om han blev lämnad lr hämtad.
For dom och lämnade hunden hos föräldrarna så va han olycklig över att ha blivit dumpad.
Blev han istället hämtad så va han taggad, för han fick ju fara på utflykt medan husse å matte fick va hemma å ha tråkigt

 

[hastflicka]

Hur gar det @MML

 

[MML]

Hur gar det @MML

Jag har haft (och har) ganska fullt upp nu i några dagar, så jag har inte riktigt hunnit sätta mig in i hur vi ska tackla det här problemet ännu.

Lilla L har inga problem med att sitta bakom kompostgaller och liknande. Han reagerar inte heller på att jag klär på mig ytterkläder eller går ut genom dörren, och det spelar ingen roll om han ser att jag går eller om han gör något annat just då. Problemet tycks vara när han upptäcker att jag är "borta" - vilket kan vara efter några minuter, eller efter en lite längre stund.

När vi är hemma och inne allihop, har Lilla L inga problem med att gå och lägga sig i ett annat rum. Jag tror därför inte att det egentligen är att "vara ensam" som är det jobbiga för honom, utan just när jag är "borta".

I dag var mannen och jag på julfest. Jag hade Lilla L med mig hos hästarna tidigare under dagen, och försökte att aktivera honom ganska mycket så han skulle vara trött. Hundvakten fick sedan komma i god tid innan vi skulle åka, så att Lilla L hann "landa" ordentligt.

Han hade då först sovit ganska länge. När han vaknade var han lite gnällig, men lugnade sig när hundvakten gosade med honom. Resten av tiden fortsatte enligt samma mönster - d. v. s. i bland lugn och i bland gnällig och upprörd.

Till veckan ser det ut att bli lite lugnare för mig, så då ska jag försöka att formulera en tydlig plan för hur jag ska tackla det här.

 

[nullo-modo]

Denna lilla donna var jätteledsen som ung. Även om faster brukade passa henne ibland så lätt hon konstant om inte hennes 2 favoriter var nära, hon kunde vara tyst om den som passade henne gick runt med henne i famnen, men inte alltid ens då.
Det växte bort med åldern, vi gjorde inget alls åt det.

 

[MML]

Visa bifogad fil 158827
Denna lilla donna var jätteledsen som ung. Även om faster brukade passa henne ibland så lätt hon konstant om inte hennes 2 favoriter var nära, hon kunde vara tyst om den som passade henne gick runt med henne i famnen, men inte alltid ens då.
Det växte bort med åldern, vi gjorde inget alls åt det.

Tack för att du delade med dig! Det låter hoppfullt att det växte bort med åldern för lilla fröken.

 

[Roheryn]

Jag har haft (och har) ganska fullt upp nu i några dagar, så jag har inte riktigt hunnit sätta mig in i hur vi ska tackla det här problemet ännu.

Lilla L har inga problem med att sitta bakom kompostgaller och liknande. Han reagerar inte heller på att jag klär på mig ytterkläder eller går ut genom dörren, och det spelar ingen roll om han ser att jag går eller om han gör något annat just då. Problemet tycks vara när han upptäcker att jag är "borta" - vilket kan vara efter några minuter, eller efter en lite längre stund.

När vi är hemma och inne allihop, har Lilla L inga problem med att gå och lägga sig i ett annat rum. Jag tror därför inte att det egentligen är att "vara ensam" som är det jobbiga för honom, utan just när jag är "borta".

I dag var mannen och jag på julfest. Jag hade Lilla L med mig hos hästarna tidigare under dagen, och försökte att aktivera honom ganska mycket så han skulle vara trött. Hundvakten fick sedan komma i god tid innan vi skulle åka, så att Lilla L hann "landa" ordentligt.

Han hade då först sovit ganska länge. När han vaknade var han lite gnällig, men lugnade sig när hundvakten gosade med honom. Resten av tiden fortsatte enligt samma mönster - d. v. s. i bland lugn och i bland gnällig och upprörd.

Till veckan ser det ut att bli lite lugnare för mig, så då ska jag försöka att formulera en tydlig plan för hur jag ska tackla det här.

Tycker ändå det känns som om både du och hundvakten gör det ni kan för att träna valpen på att vara ifrån dig! Förhoppningsvis behövs inte mer än så, utan valpen lär sig att du kommer tillbaka och att det är helt okej att hänga med andra människor också!