M
millansnillan
Och för att inte vara alltför egoistisk så får ni lite frågor att svara på om era hundar
Har ju som sagt en 4 ½ månaders valp.
Först och främst så har gnällandet vid ensamhetsträningen släppt. En dag var det bara borta
Nu står han en minut vid dörren och viftar på svansen, sen lägger han sig och sover eller leker med en leksak. Han kommer aldrig vara länge ensam hemma. Ca 2 timmar per dag två dagar i veckan (med start i september). Grannarna har blivit tillsagda att hör de att han skäller/ylar, så ska de ringa så kommer någon direkt och kollar upp det. Sen de andra dagarna kommer det att fortsätta att ensamhetstränas, men inge mer som han är tvungen att vara ensam hemma.
Efter jul blir det längre, 2-4 timmar 2 dagar i veckan. Så kommer det att vara tills jag flyttar hemifrån och tar med mig hunden, men då har jag släktingar som ställer upp som hundvakt.
Var så mycket jag glömt om hur det är att ha hund (var ett tag sen vi hade hund i familjen).
Som att klippa pälsen mellan trampdynorna, håret vid öronen, diska mat och vattenskål varje dag. Sånna där småsaker som man inte tänker på.
Köpte hund för att jag ville ha en kompis att gå långa promenader i skogen med och träna tricks med, på kvällarna ha en TVkompis. Jag har fått så otroligt mycket mer.
Som i sommarstugan. Jag fiskar på en brygga, solnedgång och hunden ligger brevid mig med huvudet i mitt knä och sover. Vilken otrolig känsla när hunden ibland vaknar till för att gosa sig ännu närmare
Och hur han tittar på flötet (han har lärt sig att varje gång flötet försvinner under vattnet så kommer det en fisk upp.) och för att hjälpa mig så tittar han förväntansfullt mellan mig och flötet, och viftar på svansen varje gång det är napp. Sen förtränger vi att han blev som galen såfort en fisk kom upp
Och den där enorma glädjen varje gång man ser hunden titta på en, och vifta på svansen och den riktigt lyser av lycka. Eller bara när den ligger och sover, bara för att veta att där ligger ens bästa kompis som alltid ska vara med en, förhoppningsvis långt framöver
. Sen förtränger vi gångerna när han vart ute och lekt i vattenpölarna och sen kommer in för att skaka av sig det.
Sen när man leker tillsammans ute, valpen är överlycklig och springer, springer och springer för att få ur sig alla energin som samlats när den sovit brevid mig i soffan. Sen förtränger vi att han ibland har som favoritlek att springa in på grannens tomt...
Och när man besökt ställen där hunden inte får vara med. Man väntar ute och kelar/leker med valpen. Sen tänker man "Vad tråkigt jag skulle haft om jag inte haft honom med mig!"
Man glömmer självklart bort att vore det inte för hunden skulle man vara inne nu istället för att vara ute i ösregnet
Det är mycket jobbigare än jag kommer ihåg att ha hund, men samtidigt så mycket lättare och roligare än jag någonsin kunnat föreställa mig
Och så lättlärd han är och så kelig
Kom inte nu och påminn mig om 8-9 månader. Låt mig få vara lycklig nu ett tag
Min underbara lilla valp
Vad har ni för hundar?
Hur trodde ni att hundskaffandet skulle bli?
Hur blev det?
Har ni någon gång ångrat hundskaffandet?
Har ju som sagt en 4 ½ månaders valp.
Först och främst så har gnällandet vid ensamhetsträningen släppt. En dag var det bara borta
Efter jul blir det längre, 2-4 timmar 2 dagar i veckan. Så kommer det att vara tills jag flyttar hemifrån och tar med mig hunden, men då har jag släktingar som ställer upp som hundvakt.
Var så mycket jag glömt om hur det är att ha hund (var ett tag sen vi hade hund i familjen).
Som att klippa pälsen mellan trampdynorna, håret vid öronen, diska mat och vattenskål varje dag. Sånna där småsaker som man inte tänker på.
Köpte hund för att jag ville ha en kompis att gå långa promenader i skogen med och träna tricks med, på kvällarna ha en TVkompis. Jag har fått så otroligt mycket mer.
Som i sommarstugan. Jag fiskar på en brygga, solnedgång och hunden ligger brevid mig med huvudet i mitt knä och sover. Vilken otrolig känsla när hunden ibland vaknar till för att gosa sig ännu närmare
Och den där enorma glädjen varje gång man ser hunden titta på en, och vifta på svansen och den riktigt lyser av lycka. Eller bara när den ligger och sover, bara för att veta att där ligger ens bästa kompis som alltid ska vara med en, förhoppningsvis långt framöver
Sen när man leker tillsammans ute, valpen är överlycklig och springer, springer och springer för att få ur sig alla energin som samlats när den sovit brevid mig i soffan. Sen förtränger vi att han ibland har som favoritlek att springa in på grannens tomt...
Och när man besökt ställen där hunden inte får vara med. Man väntar ute och kelar/leker med valpen. Sen tänker man "Vad tråkigt jag skulle haft om jag inte haft honom med mig!"
Man glömmer självklart bort att vore det inte för hunden skulle man vara inne nu istället för att vara ute i ösregnet
Det är mycket jobbigare än jag kommer ihåg att ha hund, men samtidigt så mycket lättare och roligare än jag någonsin kunnat föreställa mig
Och så lättlärd han är och så kelig
Kom inte nu och påminn mig om 8-9 månader. Låt mig få vara lycklig nu ett tag

Min underbara lilla valp
Vad har ni för hundar?
Hur trodde ni att hundskaffandet skulle bli?
Hur blev det?
Har ni någon gång ångrat hundskaffandet?
Senast ändrad av en moderator: