Det känns som om jag är i ett vakuum för närvarande.
Jag har lämnat mitt gamla jobb bakom mig men inte kommit in i det nya än, varken praktiskt eller socialt.
Att vara i det här läget är mycket jobbigare än jag mindes, och den pressade situationen får det att flyga massor med osnälla tankar om mig själv genom min hjärna. Som att jag är för gammal för att byta jobb, för inkompetent, för missanpassad, och att jag kanske helst av allt borde se till att vinna på lotto så att jag kan sitta i ett hus ute i skogen för mig själv och bara umgås med naturen om dagarna...
Men jag tycker ändå att den här "trenden" (eller vad det är) att inte lära upp nyanställda på en arbetsplats är idiotisk. Det är resursslöseri både för företaget och den nyanställda, när den nyanställda ska sitta och uppfinna hjul som kanske redan är uppfunna... Det blir så oerhört mycket "trial and error" när man ska sitta och treva i blindo, jämfört med om någon visar och berättar för en vad som gäller. Och jag hatar verkligen att göra fel, klarar inte av det. Morr.
Kanske skulle jag kunna passa på att jobba med mig själv i den här situationen, och försöka komma underfund med vad det är som gör att jag får så sjukt dåligt självförtroende så att jag knappt fungerar som människa. Men jag tror att jag står över. Jag vet att det kommer att gå över, att jag kommer att hamna i något annat stadie snart. Upp till två månader är min erfarenhet att det kan ta att landa i ett nytt jobb.
Jag har lagt en översiktsalmanacka framför mig på mitt skrivbord på jobbet - en almanacka som sträcker sig precis två månader från den dagen jag började på jobbet. I den almanackan bockar jag av dag för dag. Jättepsykologiskt. Jag ser att jag sakta men säkert närmar mig två månader - gränsen för när det förhoppningsvis har vänt och börjar kännas bättre. Just nu har jag "bara" 7 veckor kvar...
Sen vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om dom förändringar som sker i området där jag bor heller. Jag stör mig.
Alltså, anledningen till att jag flyttade hit var för att det är off. Det bor inte många människor här, naturen regerar, det finns inga gatlysen eller andra såna stadsnära hemskheter. Det är skogen, ängarna, bönderna, gårdarna, djuren, naturen, och så några utspridda bostadshus och små sommarstugor. Man kan gå ut med hunden flera gånger om dan och ändå inte möta en enda homo sapiens. Vi hade bott här i drygt 4 år innan vi fick någon närmare kontakt med grannarna - ja ni vet, den typen av granskogsmentalitet. Som jag gillar. Som jag finner ro och harmoni i. Det är inte stressat eller trångt här (så som det är närmare stan).
Men det är svårt att sälja hus i området. Det verkar inte finnas så många som vill bo på landet. Ett av husen som inte blev sålt på ett drygt år eller vad det var, köptes upp av ett företag, som nu har startat en verksamhet här. Det innebär att det plötsligt har blivit en massa liv och rörelse och spring i området.
Jag vill inte ha det så. Liv och rörelse finns väl så det räcker och blir över närmare stan, för dom som nu vill ha det. Jag vill att mitt orörda paradis ska få vara orört. Jag vet - självklart vet jag - att det är en samhällsgång som inte går att förhindra. Att stan växer och människorna bara blir allt fler och måste sprida ut sig överallt. Det är väl inte omöjligt att det nån gång i framtiden kommer att komma hit stadsplanering och kommunalt vatten och avlopp och gatlysen... Jag inser redan nu att jag kommer att behöva flytta igen nångång i framtiden, längre bort från all trängsel och alla människor.
Jag älskar landet, älskar naturen, älskar den oändliga skönheten som finns här i avsaknaden av människor, älskar lugnet och ron.
(nejdå - jag är inte alls någon galen enstöring, ha ha ha!...)
En till tanke som gnager i mig är att det är på tok för lite att rida bara en gång i veckan, om jag skulle vilja utvecklas nånting. Jag hinner ju nästan glömma bort hur en häst ser ut mellan gångerna. Jag VET att jag gör fel när jag sitter på den omöjlige, men jag får bara inte till hur jag ska göra. Kroppen kan inte. Jag kan liksom inte ta det ett steg längre. Jag skulle behöva mer sadeltimmar (- och oftare), för att komma tillbaks till känslan av att kunna utnyttja min "ryttarverktygslåda" på ett bättre sätt som jag haft tidigare. Den där finessen man får när man rider lite oftare, så att man kan parera hästen mycket snabbare och tydligare med sina hjälper - "rätt hjälp på rätt plats", och även kunna skruva till det ett steg längre och "spänna bågen" mer.
Nu känns det som om jag mest bara sitter och skumpar omkring.
Jag funderar lite vagt på att ringa den andra ridskolan som jag ställde mig på kö till i våras, och höra på vilken köplats i ordningen jag står och hur länge dom tror att det kan dröja innan jag får en plats där.
Fast jag vet inte.
Jag vet inte om det är bra att fatta några beslut när man befinner sig i ett vakuum.
Jag har lämnat mitt gamla jobb bakom mig men inte kommit in i det nya än, varken praktiskt eller socialt.
Att vara i det här läget är mycket jobbigare än jag mindes, och den pressade situationen får det att flyga massor med osnälla tankar om mig själv genom min hjärna. Som att jag är för gammal för att byta jobb, för inkompetent, för missanpassad, och att jag kanske helst av allt borde se till att vinna på lotto så att jag kan sitta i ett hus ute i skogen för mig själv och bara umgås med naturen om dagarna...
Men jag tycker ändå att den här "trenden" (eller vad det är) att inte lära upp nyanställda på en arbetsplats är idiotisk. Det är resursslöseri både för företaget och den nyanställda, när den nyanställda ska sitta och uppfinna hjul som kanske redan är uppfunna... Det blir så oerhört mycket "trial and error" när man ska sitta och treva i blindo, jämfört med om någon visar och berättar för en vad som gäller. Och jag hatar verkligen att göra fel, klarar inte av det. Morr.
Kanske skulle jag kunna passa på att jobba med mig själv i den här situationen, och försöka komma underfund med vad det är som gör att jag får så sjukt dåligt självförtroende så att jag knappt fungerar som människa. Men jag tror att jag står över. Jag vet att det kommer att gå över, att jag kommer att hamna i något annat stadie snart. Upp till två månader är min erfarenhet att det kan ta att landa i ett nytt jobb.
Jag har lagt en översiktsalmanacka framför mig på mitt skrivbord på jobbet - en almanacka som sträcker sig precis två månader från den dagen jag började på jobbet. I den almanackan bockar jag av dag för dag. Jättepsykologiskt. Jag ser att jag sakta men säkert närmar mig två månader - gränsen för när det förhoppningsvis har vänt och börjar kännas bättre. Just nu har jag "bara" 7 veckor kvar...
Sen vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om dom förändringar som sker i området där jag bor heller. Jag stör mig.
Alltså, anledningen till att jag flyttade hit var för att det är off. Det bor inte många människor här, naturen regerar, det finns inga gatlysen eller andra såna stadsnära hemskheter. Det är skogen, ängarna, bönderna, gårdarna, djuren, naturen, och så några utspridda bostadshus och små sommarstugor. Man kan gå ut med hunden flera gånger om dan och ändå inte möta en enda homo sapiens. Vi hade bott här i drygt 4 år innan vi fick någon närmare kontakt med grannarna - ja ni vet, den typen av granskogsmentalitet. Som jag gillar. Som jag finner ro och harmoni i. Det är inte stressat eller trångt här (så som det är närmare stan).
Men det är svårt att sälja hus i området. Det verkar inte finnas så många som vill bo på landet. Ett av husen som inte blev sålt på ett drygt år eller vad det var, köptes upp av ett företag, som nu har startat en verksamhet här. Det innebär att det plötsligt har blivit en massa liv och rörelse och spring i området.
Jag vill inte ha det så. Liv och rörelse finns väl så det räcker och blir över närmare stan, för dom som nu vill ha det. Jag vill att mitt orörda paradis ska få vara orört. Jag vet - självklart vet jag - att det är en samhällsgång som inte går att förhindra. Att stan växer och människorna bara blir allt fler och måste sprida ut sig överallt. Det är väl inte omöjligt att det nån gång i framtiden kommer att komma hit stadsplanering och kommunalt vatten och avlopp och gatlysen... Jag inser redan nu att jag kommer att behöva flytta igen nångång i framtiden, längre bort från all trängsel och alla människor.
Jag älskar landet, älskar naturen, älskar den oändliga skönheten som finns här i avsaknaden av människor, älskar lugnet och ron.
(nejdå - jag är inte alls någon galen enstöring, ha ha ha!...)
En till tanke som gnager i mig är att det är på tok för lite att rida bara en gång i veckan, om jag skulle vilja utvecklas nånting. Jag hinner ju nästan glömma bort hur en häst ser ut mellan gångerna. Jag VET att jag gör fel när jag sitter på den omöjlige, men jag får bara inte till hur jag ska göra. Kroppen kan inte. Jag kan liksom inte ta det ett steg längre. Jag skulle behöva mer sadeltimmar (- och oftare), för att komma tillbaks till känslan av att kunna utnyttja min "ryttarverktygslåda" på ett bättre sätt som jag haft tidigare. Den där finessen man får när man rider lite oftare, så att man kan parera hästen mycket snabbare och tydligare med sina hjälper - "rätt hjälp på rätt plats", och även kunna skruva till det ett steg längre och "spänna bågen" mer.
Nu känns det som om jag mest bara sitter och skumpar omkring.
Jag funderar lite vagt på att ringa den andra ridskolan som jag ställde mig på kö till i våras, och höra på vilken köplats i ordningen jag står och hur länge dom tror att det kan dröja innan jag får en plats där.
Fast jag vet inte.
Jag vet inte om det är bra att fatta några beslut när man befinner sig i ett vakuum.
