- Svar: 2
- Visningar: 744
Jag nystar och nystar. Försöker staka ut en väg åt mig själv. Har funnit några distanskurser (i Sverige) som verkar jätteintressanta, men behöver komplettera med Biologi 2 på Komvux, då det var så länge sedan jag läste där. Biologin som jag har betyg i, Biologi B, räcker inte för "dagens" Biologi 2. Tyvärr verkar det som om jag inte kan läsa Komvux på distans från utlandet. Bara om jag är folkbokförd i Sverige. Och det är jag inte.
Och jag blir så trött. Det är egentligen logiskt, Komvux är ju kommunalt, statligt. Det är inget som en kan ta del av ur utlandet, såklart. Men jag hade hoppats.
Något motsvarande tycks inte finnas här, och även om jag skulle finna något motsvarande Biologi 2 i Tyskland, så är det ändå inte samma sak.
Jag är så less. Jag vill inte vara här mer.
Nästa vecka åker jag i alla fall upp i några dagar, torsdag till söndag. Hoppas att vädret visar sig från sin bästa sida så att min partner förälskar sig i landet och vill flytta dit med mig. Haha. Schön wäre es.
Mitt syskon har köpt ett hus, och nu i helgen hämtar hon hem ponnyn hon hade i tonåren. Han är äldre nu, lite skruttig, och skall få leva sina sista år hos henne. Hade jag varit singel hade jag flyttat hem på stört. Min häst och hennes ponny älskade varandra, var fint att se. Jag glädjer mig i vilket fall enormt över återseendet! Har redan sytt en grimma till honom, med dinosaurier på nosremmen.
Det finns en aspekt i denna hemlängtan som jag inte... förstår riktigt. Häromdagen, när jag satt vid datorn och läste igenom mina inscannade betygsdokument, då hittade jag en annan mapp bland dokumenten, "Skriverier". Där hittade jag en text jag skrev när jag bodde i Sverige, hade hästarna hemma, pluggade på Komvux och jobbade samtidigt. Och det var... ingen rolig läsning. Alls. Så svart och ångestfyllt. Nära det jag känner nu, men mer rått, rasande, förtvivlat. Vågar inte kopiera in den här.
Helt enkelt skrivet av en famlande, ledsen 23-åring, jämfört med... vem jag nu är idag. Fortfarande förtvivlad, men jag har utvecklat verktyg för att hantera det. Och det gör att jag vacklar lite. Tänk om jag lyckas ta mig ur detta motbjudande city life och lyckas ta mig hem till Svea och ... sen försvinner jag ner i mitt olyckliga ångesthål i mitt torp i skogen, för jag vill hellre vara någon annanstans. Svårt. Tror jag börjar med att prata med partnern.
Och jag blir så trött. Det är egentligen logiskt, Komvux är ju kommunalt, statligt. Det är inget som en kan ta del av ur utlandet, såklart. Men jag hade hoppats.
Något motsvarande tycks inte finnas här, och även om jag skulle finna något motsvarande Biologi 2 i Tyskland, så är det ändå inte samma sak.
Jag är så less. Jag vill inte vara här mer.
Nästa vecka åker jag i alla fall upp i några dagar, torsdag till söndag. Hoppas att vädret visar sig från sin bästa sida så att min partner förälskar sig i landet och vill flytta dit med mig. Haha. Schön wäre es.
Mitt syskon har köpt ett hus, och nu i helgen hämtar hon hem ponnyn hon hade i tonåren. Han är äldre nu, lite skruttig, och skall få leva sina sista år hos henne. Hade jag varit singel hade jag flyttat hem på stört. Min häst och hennes ponny älskade varandra, var fint att se. Jag glädjer mig i vilket fall enormt över återseendet! Har redan sytt en grimma till honom, med dinosaurier på nosremmen.
Det finns en aspekt i denna hemlängtan som jag inte... förstår riktigt. Häromdagen, när jag satt vid datorn och läste igenom mina inscannade betygsdokument, då hittade jag en annan mapp bland dokumenten, "Skriverier". Där hittade jag en text jag skrev när jag bodde i Sverige, hade hästarna hemma, pluggade på Komvux och jobbade samtidigt. Och det var... ingen rolig läsning. Alls. Så svart och ångestfyllt. Nära det jag känner nu, men mer rått, rasande, förtvivlat. Vågar inte kopiera in den här.
Helt enkelt skrivet av en famlande, ledsen 23-åring, jämfört med... vem jag nu är idag. Fortfarande förtvivlad, men jag har utvecklat verktyg för att hantera det. Och det gör att jag vacklar lite. Tänk om jag lyckas ta mig ur detta motbjudande city life och lyckas ta mig hem till Svea och ... sen försvinner jag ner i mitt olyckliga ångesthål i mitt torp i skogen, för jag vill hellre vara någon annanstans. Svårt. Tror jag börjar med att prata med partnern.
