Vad har dressyren gett dig? (Positivt tänkande)

Amanda_F

Trådstartare
Eftersom jag har ett behov av positivt tänkande just nu startar jag den här tråden. Vad har dressyren gett dig, som ryttare, hästmänniska och person?

För mig är kontaktnätet den största positiva faktorn till att jag trivs i dressyrvärlden. Det finns så himla mkt trevligt folk!

Sen gillar jag utveckling och den får jag både mentalt och fysiskt. Och jag kan se den hos hästarna numera (mer tränat öga?)

Och så är det skönt att fokusera på annat än de vanliga problemen ett tag. Mindfullness, totalt!
 
Eftersom jag har ett behov av positivt tänkande just nu startar jag den här tråden. Vad har dressyren gett dig, som ryttare, hästmänniska och person?

För mig är kontaktnätet den största positiva faktorn till att jag trivs i dressyrvärlden. Det finns så himla mkt trevligt folk!

Sen gillar jag utveckling och den får jag både mentalt och fysiskt. Och jag kan se den hos hästarna numera (mer tränat öga?)

Och så är det skönt att fokusera på annat än de vanliga problemen ett tag. Mindfullness, totalt!

Det ger mig lugn faktiskt. Just då jag rider är jag ofta i nuet. Det behöver jag öva på annars och är dålig på.

Sen ger det mig glädje! Både att rida själv och att känna utvecklingen i både mig, hästarna och även i elever och se deras glädje då de förstår och utvecklas.

Det har också gett mig förståelse kring rehab, biomekanik och systematisering av hästträningen.

Utöver det har jag träffat många trevliga människor och hästar och fått vara med om mycket kul saker tack vare dressyren.

Jag har också lärt mig väldigt mycket om hur jag själv och andra människor fungerar mentalt och fysiskt tack vare dressyren.
 
Det jag märker absolut mest som dressyren har gett mig är ödmjukhet. Jag har genom dressyren utvecklat en mycket större vilja och förmåga att ändra sättet jag utför saker på (och även hur jag kommunicerar!) för att uppnå det jag vill. Så även om jag tror mig göra rätt så har jag fått självinsikten att inse att så inte är fallet många gånger, och har därför fått prova mig fram till nya sätt som jag visste (eller inte visste...) fanns. Det har tagit många veckor (särskilt med just dressyrmoment!) ibland. (Just dressyrmomenten har faktiskt tagit år ibland. :angel:)

Det har också lärt mig att känna styrkan i framgångar, även små.

Dressyren har gett mig en kroppsmedvetenhet (men många gånger är det snarare en medvetenhet om hur omedveten om min kropp jag är :angel:) som jag försöker att använda i mycket. Det har hjälpt mig jättemycket under min rehabtid, och även när jag lärt mig att slappna av under stressiga perioder. För att jag genom dressyren lärt mig känna efter noggrant- hur gjorde jag när det blev bra?
Det här finns också i den utarbetade känsla för "när det blir bra" som jag gärna använder i det mesta jag gör nu för tiden. Att jag tar mig tid att tänka efter och framförallt känna efter vad jag egentligen gjorde.
Och framförallt har ju kroppsmedvetenheten på hästryggen växt massor, och fortsätter att göra så. Det ger mig glädje att känna att jag kommit en bit på vägen och insett hur jag faktiskt påverkar när jag använder min kropp, samtidigt som det motiverar att veta att det jag vet är långt ifrån allt.

Nu har jag fokuserat mest på de grejer jag faktiskt känt har gett mig massor i alla aspekterna av mitt liv, men sen finns ju också en massa annat. Känslan av att vara ett med hästen, att "tänka" vad man vill göra och känna att man lyckas kommunicera det till hästen. Och som ni säger- lugnet det ger att vara på hästryggen och känna de här delarna.
Jag känner alltid en glädje i det samspel som finns mellan mig och min häst, oavsett vad vi gör, nu för tiden som jag inte alls reflekterade över innan jag började träna dressyr. Det enklaste sättet att uttrycka det är att jag känner att det finns kärlek mellan oss nu.
 
Det ger mig lugn faktiskt. Just då jag rider är jag ofta i nuet. Det behöver jag öva på annars och är dålig på.

Sen ger det mig glädje! Både att rida själv och att känna utvecklingen i både mig, hästarna och även i elever och se deras glädje då de förstår och utvecklas.

Det har också gett mig förståelse kring rehab, biomekanik och systematisering av hästträningen.

Utöver det har jag träffat många trevliga människor och hästar och fått vara med om mycket kul saker tack vare dressyren.

Jag har också lärt mig väldigt mycket om hur jag själv och andra människor fungerar mentalt och fysiskt tack vare dressyren.

Dressyren har gett mig massor, kul att ha nått kul att träna på och att ha mål uppsatta som man har som mål att nå=)

Men den gav mig också otroligt dålig självkänsla och skuldkänslor när vi tyvärr råkade ut för en dålig dressyrtränare som satte för höga krav på oss och aldrig vart nöjd och gick för fort fram och gjorde genvägar som knäckte både häst och mig till slut.

Jag lade allt vad träning och krav heter på hyllan och bara red för skojs skull i över 1 år efter detta.

Nu är dressyren lika roligt som förr med nya utmaningar och nya mål.

Jag rider och numera även kör i dressyren och bägge grenarna ger mig en inre frid och laddar upp en med massa energi=)
 
Eftersom jag har ett behov av positivt tänkande just nu startar jag den här tråden. Vad har dressyren gett dig, som ryttare, hästmänniska och person?

För mig är kontaktnätet den största positiva faktorn till att jag trivs i dressyrvärlden. Det finns så himla mkt trevligt folk!

Sen gillar jag utveckling och den får jag både mentalt och fysiskt. Och jag kan se den hos hästarna numera (mer tränat öga?)

Och så är det skönt att fokusera på annat än de vanliga problemen ett tag. Mindfullness, totalt!

Dressyren (och ridningen som helhet) ger mig tillfälle att vara i nuet. Stunden jag rider finns bara jag och min häst. Jag har tagit upp min egen ridning efter måååånga års uppehåll så att bara rida rakt fram i balans kräver total konsentration av mig. Att inte ridning anser vara friskvård är för mig en gåta.
 
För mig ger dressyren (och att vara i stallet, arbeta med hästen osv) en chans att "få ledigt" från mig själv. När jag är i stallet är hästens väl och ve viktigast och min alltför aktiva inre röst tystnar. Det är något meditativt bara att mocka, putsa ett träns eller sopa en stallgång.

Under själva lektionerna får jag använda andra delar av hjärnan än jag gör annars samt öva på att kommunicera - med hästen såklart, men även med min egen kropp. Man har inte tid att analysera sönder saker, och då kan plötsligt insikterna komma utan att man reflekterat över det.

Till sist är det läkande för min inre fjortonåring att vara i ett stall med trevlig stämning där folk är glada, positiva och hjälpsamma.
 
Utmaning, man blir aldrig fullärd och att det kan förbättras så otroligt även om man fortfarande är på sån himla låg nivå. Samspelet med min häst och skönheten i sporten och hästarna som smörjer mitt inre :)
 
Har funderat rätt mycket på den här tråden och vad dressyren egentligen har gett mig. Det jag kommit fram till är ffa att jag fått lära mig att inte ha så bråttom. Det går inte att slarva sig igenom nånting om man vill bli duktig i dressyren. Man måste vara noggrann med all ridning, grunderna måste sitta hela tiden och alltid oavsett vad man gör. Man kan inte slarva sig genom ett dressyrprogram och vinna en tävling. Det går heller inte att ha bråttom upp i klasserna utan allt nytt måste sitta. Hur mycket man än vill en massa saker, rida vissa rörelser eller tävla vissa klasser går det inte att ha bråttom.

För att vara en person som vill allt NU har dressyren helt klart en positiv inverkan på mig:).
 
Jag har också funderat, och har lite svårt att svara. Jag tänker mer i termer vad jag lärt mig av min häst, mer än att det är just dressyren. Jag har inte valt dressyr för att det är den gren jag älskar, utan det var för att min förra häst, en av mina uppfödningar, som blev för stressad av framhoppningar på tävling som det blev dressyr. Jag ville ha honom, så jag anpassade mig.
Så kanske dressyren för mig är en form av anpassning?
Min häst har lärt mig mer tålamod än vad jag trodde fanns i mig och då är jag väldigt tålmodig, uthållig och envis.
Jag har fått tänja på gränser som egentligen inte ska behöva tänjas på, eller ens förhandlas om och kanske dressyren i sig har gett mig redskap och motivation till att ta mig vidare.

Som person i mitt yrkesliv och privat, är jag nöjd och har inga målbilder. Är som en gammal arbetshäst som trivs bäst hemma. Men i min strävan att bli en bättre ryttare har dressyren tvingat mig att tänka mer framåt, sätta upp minimål, och höja kraven.

Typ.
 
Kommunikation med hästen, att känna samspel och klara sånt som jag inte trodde jag skulle klara av. Gillar det estetiska i dressyren och att man alltid kan jobba på att få saker bättre. Utmaningen med att lösa olika problem och ta sig vidare.
 
Ödmjukhet inför hästen

Tålamod, långsiktighet

Planering och struktur - hålla sig till en plan

Fokusera på det som är bra (efter träning/tävling)

Hitta sätt för att förbättra det som inte är lika bra

Sätta upp långsiktigt mål och bryta upp det i delmål för att nå dit

Att aldrig ge upp
 

Liknande trådar

Hästmänniskan Gammal användare - nytt nick för att få helt utomstående åsikter på problemet, som inte grundar sig på inlägg jag skrivit tidigare...
2
Svar
38
· Visningar
12 211
Senast: QueenLilith
·
Körning Bättre sent än aldrig? (Jag KAN FORTFARANDE inte logga in på min hemdator ) Motivationen KOM tillbaka dagen innan vi skulle åka till...
Svar
5
· Visningar
1 451
Senast: Cämz
·
Övr. Katt Jag har skrivit en text som jag avser att använda för att sprida information om kattskötsel. Den riktar sig till alla som har katter i...
2 3 4
Svar
72
· Visningar
10 391
Senast: kem
·
Ridning Desert Rose skriver svar i tråden: Sv: Vart är dressyren på väg? Hej! Jag är nytt här, kommer egentligen från Tyskland, men...
Svar
5
· Visningar
1 625
Senast: Meelei
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp