Vad är romantisk kärlek?

För en tid sedan kom begreppen asexualitet och aromanticism (vilket ord!) upp i ett par trådar här på bukefalos.

Jag insåg då att jag nog råkar blanda ihop dessa begrepp en del, trots att jag själv är aroace.

Nu är funderingen vad det egentligen är för skillnad på nära vänskap och kärlek. Jag har börjat tänka att romantisk kärlek kanske bara är en social konstruktion. Eller finns det verkligen någon särart av relationer? En som är specifik romantisk kärlek?

Jag har haft några nära vänner. Jag har varit stolt över att ha dem som vänner, velat visa världen att jag är vän med personen, tänkt på personen mycket och blivit varm och glad i magen när jag tänkt på dem. Jag skulle däremot inte säga att jag varit kär i dem, utan snarare haft en mycket stark vänskaplig kärlek.

Om romantisk kärlek finns, är det något som håller i sig i längden? Kanske är det bara en tillfällig känsla?

Det där med sexualitet är så mycket lättare att få grepp om eftersom det är mer konkret. Romantisk kärlek kan jag däremot inte reda ut på egen hand.
 

För mig är romantisk kärlek något som går bortom det du skriver. Det blir en vilja att smälta samman med den andra personen, en känsla som nästan gör ont, som går bortom allt förnuft egentligen och bara vill köra över alla andra känslor och behov. Sen betyder inte det att jag nödvändigtvis agerar så, men känslan är där, av att det bara ska vara Vi Tillsammans till den grad att det riktigt kniper i magen och hela själen skriker.

Jag tror att med rätt person sitter den känslan i länge, men inte för den delen konstant alltid. Men i rätt situationer kommer den, mer eller mindre intensivt.
 
För mig är romantisk kärlek något som går bortom det du skriver. Det blir en vilja att smälta samman med den andra personen, en känsla som nästan gör ont, som går bortom allt förnuft egentligen och bara vill köra över alla andra känslor och behov. Sen betyder inte det att jag nödvändigtvis agerar så, men känslan är där, av att det bara ska vara Vi Tillsammans till den grad att det riktigt kniper i magen och hela själen skriker.

Jag tror att med rätt person sitter den känslan i länge, men inte för den delen konstant alltid. Men i rätt situationer kommer den, mer eller mindre intensivt.

Intressant. Jag är helt säker på att jag aldrig upplevt just den känslan. Kanske npgot liknande när msn vill vara ett med naturen, med träden i skogen och med solen och vindarna och gräset på marken och med vattnet. Känns inte helt så dock.

Kan känslan vara helt bortkopplad från det rent sexuella?
 
V
Intressant. Jag är helt säker på att jag aldrig upplevt just den känslan. Kanske npgot liknande när msn vill vara ett med naturen, med träden i skogen och med solen och vindarna och gräset på marken och med vattnet. Känns inte helt så dock.

Kan känslan vara helt bortkopplad från det rent sexuella?
Visst kan det vara det. Det finns de som bara har sex för att göra barn.
För mig finns det olika kärlek. Jag älskar min man, mina pappa, min bror, mina barn och mina vänner. Det är dock inte samma slags kärlek. Tex är kärleken till mina barn villkorslös, det vill säga att det ska mycket till innan jag slutar älska dem. Den villkorslösheten finns inte i kärleken till min man.
 
@Takire Intressant det du skriver om naturen, jag har också upplevt att det närmaste jag kommer förälskelse är just min kärlek till naturen.

Och ja, för mig behöver det inte vara sexuellt alls. Snarare oftast inte sexuellt. Men det sexuella blir ett uttryck för känslan, eller ett sätt att närma sig den tillsammans. Men det går att göra med annan fysisk närhet också, eller att uppleva andra saker tillsammans, eller med ord och gärningar, att hjälpa varandra eller göra uppoffringar. Men det är komplicerat och jättesvårt att liksom sätta fingret på det. För mig är förälskelsen/romantiken en känsla inom mig oavsett vad jag gör, men den driver mig att göra vissa saker.
 
@Nahar och @Tora

Jag uppskattar era svar, för jag skulle gärna vilja få en förståelse för det här som gemene man (men inte jag) verkar uppleva.

Kruxet är att det väcker fler frågor som behöver formuleras.

Jag har varit i "andra änden" av en och annan förälskelse, där den förälskade parten vägrade tro på att jag inte kände samma sak innerst inne. Det verkar lite konstigt, för bara för att den ena personen blir kär finns det väl ingen regel som säger att den andra personen också blir kär, ens om man är en sådan som blir kär ibland? Lite utanför trådämnet nu kanske...

Är det vanliga att man går runt och längtar efter ett romantiskt förhållande? Att man vill ha en "äkta hälft"? Eller är det bara kulturen som får folk att önska sig detta?
 
@Nahar och @Tora

Jag uppskattar era svar, för jag skulle gärna vilja få en förståelse för det här som gemene man (men inte jag) verkar uppleva.

Kruxet är att det väcker fler frågor som behöver formuleras.

Jag har varit i "andra änden" av en och annan förälskelse, där den förälskade parten vägrade tro på att jag inte kände samma sak innerst inne. Det verkar lite konstigt, för bara för att den ena personen blir kär finns det väl ingen regel som säger att den andra personen också blir kär, ens om man är en sådan som blir kär ibland? Lite utanför trådämnet nu kanske...

Är det vanliga att man går runt och längtar efter ett romantiskt förhållande? Att man vill ha en "äkta hälft"? Eller är det bara kulturen som får folk att önska sig detta?
Superintressanta frågor tycker jag!

Första är lätt att svara på: Nej, bara för att en person blir kär blir inte den andra det automatiskt. Däremot kan den kära personen ibland se tecken på känslor där det inte finns några, eller försöka pressa motparten. Eller ja, var gränsen går mellan pressa och förföra är kanske något oklar ibland för vissa, men faktum kvarstår att huruvida någon har känslor för en inte spelar roll.

Dina andra frågor kan jag bara svara på utifrån min egen, väldigt personliga, erfarenhet. Jag tror att alla som upplevt romantisk kärlek nog ibland känner längtan efter själva känslan, men om en är en sund och hel individ känns det för mig som att längtan efter en ’andra hälft’ inte är ett gott tecken. Kulturen har definitivt en stor påverkan på vad en förväntar sig av ett förhållande, och det kan bli väldigt skevt tycker jag. Många längtar mer efter relationen i sig och vad den kan ge, en självisk kärlek imo, istället för att längta efter själva känslan, längta efter den givmilda och kravlösa kärleken som i min mening är den sunda och ”rätta”. Kärlek är en känsla, men det är också vad en gör. Och förväntningar, kultur, tidigare upplevelser, formar det. Men, detta är bara vad jag tänker kring mig själv. Andra har säkert svar som inte alls stämmer med detta.
 

Liknande trådar

Relationer Hej Då jag inte har någon i min krets att vända mig till kollar jag om det finns någon på buke. Kanske blir ett långt inlägg, så ni...
Svar
11
· Visningar
2 229
Senast: Twihard
·
  • Artikel Artikel
Dagbok När jag var liten hade jag en så kallad "bästis" liksom så många andra småtjejer. Har kanske nämnt henne här i min dagbok tidigare, jag...
Svar
0
· Visningar
544
Senast: miumiu
·
  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok Jag kommer emellanåt på mig själv med att ta en titt om min dotter @EmmaFilippa skrivit något här. Detta trots att jag mycket väl vet...
6 7 8
Svar
140
· Visningar
19 214
Senast: MML
·
L
  • Artikel Artikel
Dagbok Förlåt om dethär blir dåligt skrivet men det är bara tankar som jag vill få ut om vän skap och sånt. Men ja jag blev ju mobbad i skolan...
Svar
16
· Visningar
1 441
Senast: LiviaFilippa
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Dressyrsnack 17
  • Galoppera
  • Vi som letar häst II

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp