Hej alla "AR-bukesar". Som tränare av det jag kallar klassisk ridning har jag influenser av både tysk, svensk, AR, island, och western så snuddar ni här vid i mitt tycke "pudelns kärna". Men många av er gör utbildningsskalorna till en fast bibel som ska följas.. (Jag kan ha missuppfattat och ber därför redan nu om ursäkt i så fall). Den tysk/svenska utbildningsskalan har en dimension till som ni inte har nämnt, nämligen:
TAKT + STÖD = Grundläggande fas. För mig innebär detta att man vill ha rena gångarter och jämn kontakt med munnen, utan motstånd, med eftergift och sammankoppling med bakbenen genom ryggen. (Tänk fyra-åring.)
LÖSGJORDHET + RAKRIKTNING = Träning av påskjutet. Här tror jag att den största missuppfattningen uppstår för AR-anhängare, eftersom man kan tro att (och många utövare gör det) här ska "gasas på" i full rulle och ridas skänkelvikning allt vad tygeln håller så blir hästen rakriktad... Egentligen är det ju här (för mig) som AR och engelsk ridning är varandra som närmast: genom böjning uppnå rakriktning som leder till samling!! Uttrycket påskjut betyder att hästen ska orka trampa in lika mycket med båda bakbenen, men att den inte är stark nog (ännu) att bära sig optimalt. Tonvikten läggs under den här fasen på att hästen blir mjuk, smidig och eftergiven för handen (OCH REDAN HÄR BÖRJAR STRÄVAN EFTER ATT INTE HA FÖR MYCKET STÖD) och att den är påverkbar för samtliga hjälper och går i en för utbildningen lämplig form.
SCHVUNG + SAMLING = Träning av bärkraften. Här har vi nog lättast att bli överrens tankemässigt, och alla vet hur det är tänkt att slutprodukten ska se ut. Inom engelsk ridning tänker man sig oftast att denna skala ska ta ungefär fem utbildningsår tills hästen lärt sig alla delar och ytterligare tre till fem år innan man kan säga ha nått hästens prestationsmax.
Utbildningsskalan är svävande, och det ena leder inte per automatik till det andra. Jag har sett hästar som piaffar helt underbart, men som inte är taktmässiga på en vanlig volt.. I mitt arbete använder jag mig av skalan som checklista, dvs får man ett problem under skolor eller annan samling, går jag tillbaka till takt (både på lång tygel och i form), kontrollerar lösgjordhet och ärligt stöd (för mig hänger stöd ihop med rätt/felaktig form, oavsett hur mycket/lite ryttaren har i handen) osv, tills man hittar var grundfelet ligger. Jag tror att skillnaderna är så små i praktiken mellan olika ridsätt (som utförs bra!!) utan det hänger på hästarna, både individer, rastyp och temperament vilken "sort" som är den perfekta!
