Utanför...på jobbet..

[luppa]

För att göra en lång historia kort så är jag en person med väldigt lite socialt umgänge vilket bla. hänger ihop att jag vuxit upp med en psykiskt sjuk mamma...vilket gjorde att "vi", familjen levde i våran lilla egna bubbla utan kontakt med släkt vänner etc. Det är något som förföljt mig även i vuxen ålder. Jag har knappt några vänner och umgås endast med familjen vilket iof inte är så ofta heller. Jag bor 50 mil från familjen...

Idag lever jag med min sambo. Nu till problemet.. Att jag inte har så mycket vänner är på ett sätt självvalt...jag har mått så dåligt att jag inte orkat ta itu med den biten.. Även på jobbet känner jag mig utanför..Jag jobbar med rehabiliteringsfrågor på ett litet företag, är dock bara timanställd...

Igår hände en sån sär typisk sak som jag blev ledsen över... Jag sitter på kontoret tillsammans med mina fem kollegor + att vår högsta chef var där på besök... Klockan tjugo i tolv går alla iväg tillsammans...utan att ens säga något till mig... på lunch.. Suck...ja jag blev ledsen...ingen sa något till mig...om de nu inte ville/kunde (affärslunch) eller liknande kunde de ju iaf sagt något till mig... Till saken hör att vi är två timanställda och min kollega tog de gärna med..

Är jag fånig som reagerar på detta..hur skulle ni tänkt...

 

[Lejonelle]

Sv: Utanför...på jobbet..

Brukar ni äta lunch tillsammans? Har de slutat fråga dig för att du alltid säger nej?

 

[tanten]

Sv: Utanför...på jobbet..

Med den bakgrund du har så är det lätt (jag vet) att vänta på andras initiativ. Och sedan bli ledsen för att initiativen inte kommer.


Människor är inte så förbaskat genomtänkta jämt. Man får jobba lite själv också. Hur ska de veta att du vill gå med om du inte säger nåt? De kanske känner sig exkluderade av dig? Du inbjuder inte till sociala kontakter och då tror de att du inte vill, att de inte duger, att du är osocial etc etc.

Nästa gång - fråga om de ska luncha och när. Säg att du vill gå med.

man får vänner genom att vara en.

 

[stjarnhimmel]

Sv: Utanför...på jobbet..

Jag förstår att du blir ledsen. Men jag tror att du lättast löser detta genom art skälv vara mer aktiv. Ta initiativ och fråga ngn annan om de vill gå på lunch, fika etc

 

[luppa]

Sv: Utanför...på jobbet..

Nej vi har aldrig gått ut och ätit tillsammans.. jag är relativt ny (dock en nyare..som blev medbjuden...). Oftast har alla matlåda..Detta var endast för att chefen kom...misstänker jag..

 

[stjarnhimmel]

Sv: Utanför...på jobbet..

Ok, men kan du vara mer aktiv framöver? Ta mer kontakt? Eller är det så att du känner att du redan gör det?
Jag har själv insett att folk ofta har så mkt att tänka på att de inte alltid själva tänker på att tex fråga alla om lunch.

 

[Lejonelle]

Sv: Utanför...på jobbet..

Jag sitter på kontoret tillsammans med mina fem kollegor + att vår högsta chef var där på besök... Klockan tjugo i tolv går alla iväg tillsammans...utan att ens säga något till mig... på lunch..

Nu vet inte jag alls hur det ser ut där du jobbar. Om var och en sitter i eget rum eller med kontor långt från varandra. Eller om ni sitter i patientsamtal med dörren stängd eller hur det går till. Men där jag jobbar, om sex personer börjar på att gå ut i korridoren, klä på ytterkläder, småprata med varann och klockan är typ lunchdags, då hade jag förutsatt att det var dags för lunch och helt enkelt klätt på mig och följt med. Jag hade nog inte känt att jag behövde någon särskild inbjudan. Om någon av mina kollegor då hade dörren stängd hade jag förutsatt att vederbörande var upptagen och inte knackat på. Dörr stängd hos oss brukar betyda att man inte vill bli störd.

 

[honung]

Sv: Utanför...på jobbet..

Om det händer igen, så hojtar du "hallå! Får man hänga på eller?"

 

[ridtravare]

Sv: Utanför...på jobbet..

Läs den underbara boken "vem ska trösta knyttet" av Tove jansson

"Men vem ska trösta knyttet med att säga sanningen:
om du bara springer undan så får du ingen vän."

"Men vem ska trösta knyttet med att säga som det är:
stig in och säg godafton så de ser att du är här!"

Det är inte lätt att ändra en attityd men om även ett väldigt ängsligt knytt klarar det så kan du!!!

 

[stjarnhimmel]

Sv: Utanför...på jobbet..

Läs den underbara boken "vem ska trösta knyttet" av Tove jansson

"Men vem ska trösta knyttet med att säga sanningen:
om du bara springer undan så får du ingen vän."

"Men vem ska trösta knyttet med att säga som det är:
stig in och säg godafton så de ser att du är här!"

Det är inte lätt att ändra en attityd men om även ett väldigt ängsligt knytt klarar det så kan du!!!

Sött inlägg!

 

[Vira]

Sv: Utanför...på jobbet..

Med den bakgrund du har så är det lätt (jag vet) att vänta på andras initiativ. Och sedan bli ledsen för att initiativen inte kommer.


Människor är inte så förbaskat genomtänkta jämt. Man får jobba lite själv också. Hur ska de veta att du vill gå med om du inte säger nåt? De kanske känner sig exkluderade av dig? Du inbjuder inte till sociala kontakter och då tror de att du inte vill, att de inte duger, att du är osocial etc etc.

Nästa gång - fråga om de ska luncha och när. Säg att du vill gå med.

man får vänner genom att vara en.

För ett antal år sedan, när jag började gymnasiet, hamnade jag automatiskt utanför. Jag var blyg (ett ängsligt knytt ), vågade inte ta kontakt, och antog att de andra inte ville vara med mig eftersom de aldrig bjöd med mig. Om andra gjorde upp planer satt jag tyst och hoppades på att de skulle inkludera mig - vilket de inte gjorde.

Så en dag bestämde jag mig för att ändra på det - jag skulle bli social! Jag hängde helt enkelt på en grupp som jag ville umgås med, slutade att vänta på en inbjudan och antingen frågade eller följde med utan att vara bjuden. Det var en extremt jobbig period, och jag var hela tiden övertygad om att de inte ville ha mig där utan bara lät mig följa med för att det skulle vara oartigt att säga ifrån. Men ändå fortsatte jag, och utan att jag förstod hur det gick till började de plötsligt att inkludera mig, fråga om jag ville komma med på saker och stanna och vänta om de upptäckte att jag inte var med. Jag hade blivit en i gänget. Senare har jag gjort mitt bästa för att göra det här beteendet till en vana, och det har gått lättare för varje gång.

Nyckeln är att åtminstone till en början vara aktiv själv, visa att man finns och visa att man är intresserad. Och att inse att alla andra faktiskt inte har full koll på läget, att de kanske har fullt upp med att själva hitta sin plats och är osäkra och att de inte kan läsa tankar och förstå att det är läge att fråga. Om man gör sig själv till en i gänget så blir man också en i gänget (förutsatt att det handlar om normalvettiga människor och inte mobbare och liknande otyg).

 

[Texaz]

Sv: Utanför...på jobbet..

Hur fungerar du/ni annars på jobbet?

Pratar ni mycket med varandra? Kan ju vara så att den andra helt enkelt skapat en annan relation till sina kollegor, att de är mer kompisar än vad du är med dem.

Är dock ändå ett märkligt beteende att inte tillfråga dig. Men om du håller dig för dig själv så kan de tro att du inte vill umgås med dem, och därför låter dig vara ifred

 

[tanten]

Sv: Utanför...på jobbet..

lånar knapp

Jag har också vuxit upp med psykiskt sjuk mor. Det har präglat hela mitt liv. Det påverkar mig fortfarande fast jag passerat 50. Jag är till stor del min uppväxt.

En av de saker som format mig starkast tror jag är detta att inte få normal uppmärksamhet eftersom den som man ska knyta an till lever i en annan, parallell, värld. Jag har livet igenom helt enkelt förutsatt att jag är oönskad i de sammanhang där jag är.

En oerhört betydelsefull person i mitt liv är en vän som är så totalt motsatt mig. Hon är framgångsrik och betrodd, kommer från en aktiv familj som i generationer tagit ansvar och fått förtroende i bygden. Det har nog aldrig fallit henne in att hon skulle kunna vara oönskad. Jag tror inte heller det spelar någon roll för henne.

I början av vår långa vänskap förundrades jag över att hon kunde se ett bekant ansikte och glatt gå fram och hälsa. För egen del undvek jag det. Mest för att jag inte trodde att någon skulle kunna bli glad av att se mig. Jag går fortfarande inte fram till bekanta om jag inte uppfattar att de på något sätt inbjudit mig till att hälsa eller prata.

Nu har jag roller som förutsätter att jag ska bete mig socialt och välkomnande. Alltså så att jag själv ska gå fram och ta kontakt. Inte vänta på inbjudan. Jag är politiker och förtroendevald. Det är en kostym jag kliver in i och en roll att spela. Det funkar, men jag är fortfarande oerhört känslig för minsta tecken på att jag inte är välkommen/accepterad/önskad.


Det är svårt att som TS försöka programmera om sig. Sociala koder är skitsvårt. Första steget är att bli medveten om dem och sin egen oförmåga. Jag har själv inte begripit det här förrän de senaste 5-10 åren. Jag har inte fattat att det är ett beteende, inte att jag inte är lika uppskattad.

 

[hindalhunned]

Sv: Utanför...på jobbet..

Just när det gäller jobbet måste man vara lite på och fråga om de ska luncha eller ta en fika eller liknande. Jag är precis som dina kollegor och glömmer de som inte säger ett knyst om att de vill umgås med mig och det handlar inte om att jag inte gillar dem.