Problematisk
Trådstartare
Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Jag har varit på exakt samma plats i livet i flera år nu. Jag kommer ingenstans med mitt mående. Jag kommer ingenstans med ridningen. På grund av ekonomi kommer jag ingenstans med eget boende etc och på grund av mående kommer jag ingenstans med jobb, och får ingen hjälp för att t.ex. prova praktik någonstans. Jag har inte haft någon kontakt med min handläggare på FK sedan jag kontaktat den jag hade då i ett annat ärende och fick veta att hen skulle sluta och jag skulle få en ny handläggare. Vem den nya är vet jag inte ens om, och jag har (vad jag vet) haft henom sedan i somras.
Oavsett var jag är så känns det som att jag är oviktig. Jag känner mig aldrig lyssnad på, och aldrig förstådd. Hur jag än försöker förklara och vara tydlig är det som att det jag säger går rakt igenom personen jag pratar med. Det spelar ingen roll om det är en kompis, någon i familjen, i stallet, läkare etc etc. Jag går nästan konstant runt med en känsla av att vara missförstådd och att andra har massa tankar om hur jag är, som inte alls stämmer, för att själva "jag" inte kommer fram liksom. Jag skulle bara vilja att någon kände MIG.
Det finns inskrivet i min journal på psyk att jag berättar "för lite", jag säger inget om hur dåligt jag mår, jag förminskar det alltid. Det står att de måste ta kontakt med mig t.ex. när jag är inlagd och fråga mig, för att jag har väldigt svårt för att säga hur jag mår. Det har ALDRIG hänt att de försökt få reda på hur jag "egentligen" mår eller att de kommit till mig.
Hela tiden finns det där, en känsla av att inte vara viktig, att inte prioriteras, att inte synas.
Det här har gjort mig både avundsjuk, ledsen och bitter. Känslor jag skäms över, hatar och verkligen inte vill ha.
Jag är bekant med två andra tjejer som för några år sedan var i i stort sett samma situation som mig, då. Nu har båda de fått en helt annan hjälp, med både medicinsk behandling, terapi, social träning, stöd i vardagen, anpassad praktik osv medans jag sitter kvar här på samma ställe som då. Och den känslan skaver verkligen i mig. Jag är verkligen glad för deras skull, det värmer mig att se vilka framsteg de gjort och hur bra de mår nu. Men jag blir så uppgiven av att jag inte får den hjälpen. Varför har deras problem tagits på allvar, men inte mina? Vad behöver jag göra för att tas på allvar?
Andra jag känner har på papperet svårare problem än mig. "Tyngre" diagnoser osv. De har ändå MYCKET mer välfungerande vardag än mig, både socialt och yrkesmässigt. Jag känner mig så otroligt begränsad i mitt liv, men får ingen, eller i vart fall väldigt otillräcklig, hjälp.
Jag tror själv att jag har någon typ av autism eller liknande, efter att ha läst en hel del om olika diagnoser etc på internet. Jag vet förstås att man inte ska försöka diagnosticera sig själv, och det gör jag inte heller, jag känner bara att "något" är det som är fel. Jag är inte "bara" deprimerad. Det går såklart inte att jämföra sig med andra i allt möjligt, men jag känner ingen som har så omfattande problem av att "bara" vara deprimerad och ha ångest. Det är så otroligt många områden jag inte fungerar inom/fungerar dåligt inom, "normala" saker som jag har svårt för. Jag har bett om att få göra en ny utredning men det finns det inte anledning till menar de.
Jag har gått hos olika psykologer, kuratorer och andra samtalskontakter regelbundet i flera år. Jag har provat massor av mediciner och olika terapiformer. Men jag kommer ingenstans. Eller jo, min sociala fobi har blivit bättre, iallafall i vissa sammanhang. I andra är den oförändrad eller har i vissa sammanhang blivit sämre.
För att lägga på lite extra så är min ekonomi kass. Jag är sjukskriven sedan flera år tillbaka och som det ser ut i nuläget är inte arbete aktuellt än på länge. Jag har inte råd med någonting, egentligen inte hästen heller men jag KAN inte tänka mig ett liv utan häst. Det är hästarna som får mig att må bättre. Det är i stallet jag hämtar kraft, dit jag åker när jag mår dåligt och behöver skingra tankarna, och det är att träna och rida seriöst som ger mig en boost av både energi och må-bra-känslor.
Men jag har inte häst för att jag vill skritta omkring på isiga vägar. Jag vill träna, tävla och utvecklas. Min häst behöver ridas mycket för att må bra. Det finns ridhus nära men jag har inte råd med ridhuskort. Framför mig har jag i bästa fall tre månader av mörker, kyla och snö. I värsta fall har jag fyra månader is och/eller djupfryst barmark att se fram emot. Träning i ridhus varannan vecka. Hur ska jag kunna hålla motivationen uppe under den här perioden?
Jag har haft självskadebeteende så länge jag kan minnas, det är det enda som kan lätta på ångesten iallafall en liten stund. Jag är vän med tanken på självmord och vet att det är så jag kommer att dö. Men jag har ansvaret för levande djur, som mitt samvete säger att jag inte bara kan lämna. Så så länge jag har det ansvaret, och inte bara kan "dumpa över det" på någon annan, så MÅSTE jag ta hand om dem. Om jag så är helt groggy av att ha tagit för mycket mediciner, om jag så gråtit ett dygn i sträck, så måste jag ut med hundarna och göra det jag ska i stallet. Och på sätt och vis är väl det vad som varit min räddning.
Men jag vet helt ärligt inte hur länge till jag orkar. Jag brukar få såna här perioder ibland, att jag verkligen inte orkar längre. Det brukar leda till medicinförändringar och/eller kortare inläggning, sedan känns det lite lite bättre ett tag och så sjunker jag igen. Jag är så trött på det nu. Jag vill bara få må bra. Eller iallafall okej. Jag vill ha ett okej liv, som fungerar okej. Som inte nästan enbart är motgångar och utmaningar.
Det här blev extremt långt och osammanhängande, ber om ursäkt för det. Jag vet inte riktigt vad jag vill mer än om någon har något tips på något, vilket som helst, av mina problem. Finns det NÅGOT jag kan göra för att göra NÅGOT bättre?
Oavsett var jag är så känns det som att jag är oviktig. Jag känner mig aldrig lyssnad på, och aldrig förstådd. Hur jag än försöker förklara och vara tydlig är det som att det jag säger går rakt igenom personen jag pratar med. Det spelar ingen roll om det är en kompis, någon i familjen, i stallet, läkare etc etc. Jag går nästan konstant runt med en känsla av att vara missförstådd och att andra har massa tankar om hur jag är, som inte alls stämmer, för att själva "jag" inte kommer fram liksom. Jag skulle bara vilja att någon kände MIG.
Det finns inskrivet i min journal på psyk att jag berättar "för lite", jag säger inget om hur dåligt jag mår, jag förminskar det alltid. Det står att de måste ta kontakt med mig t.ex. när jag är inlagd och fråga mig, för att jag har väldigt svårt för att säga hur jag mår. Det har ALDRIG hänt att de försökt få reda på hur jag "egentligen" mår eller att de kommit till mig.
Hela tiden finns det där, en känsla av att inte vara viktig, att inte prioriteras, att inte synas.
Det här har gjort mig både avundsjuk, ledsen och bitter. Känslor jag skäms över, hatar och verkligen inte vill ha.
Jag är bekant med två andra tjejer som för några år sedan var i i stort sett samma situation som mig, då. Nu har båda de fått en helt annan hjälp, med både medicinsk behandling, terapi, social träning, stöd i vardagen, anpassad praktik osv medans jag sitter kvar här på samma ställe som då. Och den känslan skaver verkligen i mig. Jag är verkligen glad för deras skull, det värmer mig att se vilka framsteg de gjort och hur bra de mår nu. Men jag blir så uppgiven av att jag inte får den hjälpen. Varför har deras problem tagits på allvar, men inte mina? Vad behöver jag göra för att tas på allvar?
Andra jag känner har på papperet svårare problem än mig. "Tyngre" diagnoser osv. De har ändå MYCKET mer välfungerande vardag än mig, både socialt och yrkesmässigt. Jag känner mig så otroligt begränsad i mitt liv, men får ingen, eller i vart fall väldigt otillräcklig, hjälp.
Jag tror själv att jag har någon typ av autism eller liknande, efter att ha läst en hel del om olika diagnoser etc på internet. Jag vet förstås att man inte ska försöka diagnosticera sig själv, och det gör jag inte heller, jag känner bara att "något" är det som är fel. Jag är inte "bara" deprimerad. Det går såklart inte att jämföra sig med andra i allt möjligt, men jag känner ingen som har så omfattande problem av att "bara" vara deprimerad och ha ångest. Det är så otroligt många områden jag inte fungerar inom/fungerar dåligt inom, "normala" saker som jag har svårt för. Jag har bett om att få göra en ny utredning men det finns det inte anledning till menar de.
Jag har gått hos olika psykologer, kuratorer och andra samtalskontakter regelbundet i flera år. Jag har provat massor av mediciner och olika terapiformer. Men jag kommer ingenstans. Eller jo, min sociala fobi har blivit bättre, iallafall i vissa sammanhang. I andra är den oförändrad eller har i vissa sammanhang blivit sämre.
För att lägga på lite extra så är min ekonomi kass. Jag är sjukskriven sedan flera år tillbaka och som det ser ut i nuläget är inte arbete aktuellt än på länge. Jag har inte råd med någonting, egentligen inte hästen heller men jag KAN inte tänka mig ett liv utan häst. Det är hästarna som får mig att må bättre. Det är i stallet jag hämtar kraft, dit jag åker när jag mår dåligt och behöver skingra tankarna, och det är att träna och rida seriöst som ger mig en boost av både energi och må-bra-känslor.
Men jag har inte häst för att jag vill skritta omkring på isiga vägar. Jag vill träna, tävla och utvecklas. Min häst behöver ridas mycket för att må bra. Det finns ridhus nära men jag har inte råd med ridhuskort. Framför mig har jag i bästa fall tre månader av mörker, kyla och snö. I värsta fall har jag fyra månader is och/eller djupfryst barmark att se fram emot. Träning i ridhus varannan vecka. Hur ska jag kunna hålla motivationen uppe under den här perioden?
Jag har haft självskadebeteende så länge jag kan minnas, det är det enda som kan lätta på ångesten iallafall en liten stund. Jag är vän med tanken på självmord och vet att det är så jag kommer att dö. Men jag har ansvaret för levande djur, som mitt samvete säger att jag inte bara kan lämna. Så så länge jag har det ansvaret, och inte bara kan "dumpa över det" på någon annan, så MÅSTE jag ta hand om dem. Om jag så är helt groggy av att ha tagit för mycket mediciner, om jag så gråtit ett dygn i sträck, så måste jag ut med hundarna och göra det jag ska i stallet. Och på sätt och vis är väl det vad som varit min räddning.
Men jag vet helt ärligt inte hur länge till jag orkar. Jag brukar få såna här perioder ibland, att jag verkligen inte orkar längre. Det brukar leda till medicinförändringar och/eller kortare inläggning, sedan känns det lite lite bättre ett tag och så sjunker jag igen. Jag är så trött på det nu. Jag vill bara få må bra. Eller iallafall okej. Jag vill ha ett okej liv, som fungerar okej. Som inte nästan enbart är motgångar och utmaningar.
Det här blev extremt långt och osammanhängande, ber om ursäkt för det. Jag vet inte riktigt vad jag vill mer än om någon har något tips på något, vilket som helst, av mina problem. Finns det NÅGOT jag kan göra för att göra NÅGOT bättre?
