(TW)När får man ge upp?

[YlvaG]

Orkar inte skapa ngt anonymt konto. Jag är INTE akut självmordsbenägen så ingen behöver ringa polisen på mig.

Mitt ex låter mig inte vara. Under det året vi var tillsammans utsatte han mig för misshandel i form av psykisk, ekonomisk och sexuell karaktär. Han är en klassisk narcissist. Konstan otrogen. Jag tog mig ur efter ett år. Men han låter mig fan inte vara ifred. Jag blockerar alla nummer han kontaktat mig från. Blockerar alla nya konton han skapar och kontaktar mig på.

Jag har haft kontakt med psykiatrin sen barndomen. Utreddes nyss för autism och även om allt pekar på det så har jag för svår PTSD för att kunna fastställa diagnos i dagsläget. Han skulle sjukskriva mig på studs.
Har aldrig haft ett jobb pga min psykiska ohälsa. Jag är bara en parasit på samhället som går på försörjningsstöd. Går även på stödsamtal hos vuxen soc pga händelserna med exet. Väntar på traumabehabdling som börjar i höst (!!). Har kommit till punkten då jag tänker polisanmäla exet för trakasserierna. Men det tar ännu mer resurser och kommer såklart inte ge något i slutänden.

Jag känner att jag bara tar och tar och tar av samhällets resurser. Utan att någonsin kunna ge något tillbaka. Att avsluta det hela är inte någon akut impulsgrej för mig. Har haft dessa tankar i många år. Och åter igen- nej, jag tänker inta ta livet av mig här och nu. Men jag ser det som ett väldigt praktiskt alternativ lite längre fram. Jag väntar mest bara på att bägaren ska rinna över. Vilket den kommer göra när det såklart inte kommer bli något kontaktförbud.

 

[Tranan]

Är du säker där du är nu?

 

[YlvaG]

Är du säker där du är nu?

Ja. Han vet vart jag bor men har krämpor så han kan inte ta sig hit. Mina föräldrar bor grannet och vet om situationen.

 

[athena_arabians]

Känn absolut inte att du är en parasit. Vi som kan jobba gör det så att det finns skattepengar för dem som av någon anledning inte klarar det.

Det är ett helvete med svin som inte vet vad som är rimligt är och som inte ger sig. Men jag hoppas verkligen du orkar anmäla

 

[Tranan]

Ja. Han vet vart jag bor men har krämpor så han kan inte ta sig hit. Mina föräldrar bor grannet och vet om situationen.

Ok nästa punkt, Och jag vill vara otroligt tydlig med detta, DU ÄR INTE EN PARASIT! du har all värde som alla andra kan ha.
Ta all hjälp du kan få och du kommer en dag komma ur detta,

 

[YlvaG]

Ok nästa punkt, Och jag vill vara otroligt tydlig med detta, DU ÄR INTE EN PARASIT! du har all värde som alla andra kan ha.
Ta all hjälp du kan få och du kommer en dag komma ur detta,

Det verkar inte troligt att jag någonsin kommer kunna jobba. Så jag kommer bara ta av andras skattepengar så länge jag lever. Och allt stöd jag behöver, alla resurser soM jag behöver nyttja. Det kostar samhället så mycket pengar. Och resurser som kunnat läggas på andra.

 

[athena_arabians]

Det verkar inte troligt att jag någonsin kommer kunna jobba. Så jag kommer bara ta av andras skattepengar så länge jag lever. Och allt stöd jag behöver, alla resurser soM jag behöver nyttja. Det kostar samhället så mycket pengar. Och resurser som kunnat läggas på andra.

Men du, det funkar inte så Behöver en hjälp ska en få det.

Jag är skitdyr i drift. Mina mediciner kostar samhället någonstans kring 20000kr per månad. Det är inget jag har några som helst problem med, utan dem har jag inget liv. Finns inte att jag för en sekund skulle se mig som en parasit.

 

[Tranan]

Det verkar inte troligt att jag någonsin kommer kunna jobba. Så jag kommer bara ta av andras skattepengar så länge jag lever. Och allt stöd jag behöver, alla resurser soM jag behöver nyttja. Det kostar samhället så mycket pengar. Och resurser som kunnat läggas på andra.

Om du aldrig jobbar en dag så är du fortfarande en värdefull individ! du kostar samhället så lite pengar så om min skatt går till dig blir jag inte ledsen. Vi alla har värde, om vi bara skulle värderas efter vad vi producerade skulle inte världen se ut som den gör. Varför skulle andra vara mer värda än dig. och vad har inte Jag tex kostat samhället? eller en annan. det är blott inget mot vad mycket annat i samhället kostar. Vi vet inte vad för underbara saker du skapar i framtiden! Eller vem du påverkar på vilket sätt, du har så mycket värde i att bara vara du, glöm inte att du är en fantastisk och fin person som är värd all kärlek och hjälp du kan få.

 

[kma]

Du är inte på ngt sätt en parasit och du ska inte känna att du tar av samhället. Försörjningsstöd och andra bidrag finns för att man faktiskt har rätt att leva och få hjälp även när man är så pass sjuk att man inte kan jobba.

Det är jättebra att du tagit dig ur förhållandet, det är första steget för att komma vidare. Att anmäla honom kanske kan få honom att inse att han inte får fortsätta terrorisera dig? Att anmäla är även upprättelse för dig själv.

Det är ledsamt att det är väldigt lång väntetid till traumabehandling. Fram tills dess kanske du kan få fortsätta med stödsamtal så att du kan hålla dig över ytan.

Jag levde själv under misshandel i 11 år, är multitraumatiserad och har svår kronisk PTSD efter det (levde även under psykisk misshandel hela uppväxten). Men det går tillslut att känna någon mening med att leva! Tappa inte det hoppet!

Har även fått en autism diagnos men, vissa saker är överlappande med PTSD. Skulle en autism diagnos på pappret nu leda till mer hjälp? Eller kan du får hjälp för det ändå av samtalsstöd?

Blir det alltför verkliga tankar om att avsluta är enda vägen så be om hjälp, från anhöriga, vänner, akuta psykiatrin, eller stödlinje.

Du är värd att få leva ett bra liv!

stor kram!

 

[YlvaG]

När folk sitter och slänger ur sig dynga om hur lata vi är som bara sitter på arslet och får bidrag- dom förstår inte ens hur mycket vi får kämpa för att öht få den minimala hjälpen. Från alla insatser. Och det är inte en styrka jag har. Jag orkar inte stånga mig blodig längre.

 

[Tranan]

När folk sitter och slänger ur sig dynga om hur lata vi är som bara sitter på arslet och får bidrag- dom förstår inte ens hur mycket vi får kämpa för att öht få den minimala hjälpen. Från alla insatser. Och det är inte en styrka jag har. Jag orkar inte stånga mig blodig längre.

Vilka slänger den dyngan? De som inte upplevt en liten del av det du har Upplevt! Önskar att jag kunde hjälpa dig. för att stångas med myndigheter är inte roligt. Jag kan bara var här som moralisk stöd. Du är värd alla insatser. leva på bidrag är ingen drömm. Skit i de som inte vill dig väl. jag vet att många här bara vill dig väl.

 

[YlvaG]

Du är inte på ngt sätt en parasit och du ska inte känna att du tar av samhället. Försörjningsstöd och andra bidrag finns för att man faktiskt har rätt att leva och få hjälp även när man är så pass sjuk att man inte kan jobba.

Det är jättebra att du tagit dig ur förhållandet, det är första steget för att komma vidare. Att anmäla honom kanske kan få honom att inse att han inte får fortsätta terrorisera dig? Att anmäla är även upprättelse för dig själv.

Det är ledsamt att det är väldigt lång väntetid till traumabehandling. Fram tills dess kanske du kan få fortsätta med stödsamtal så att du kan hålla dig över ytan.

Jag levde själv under misshandel i 11 år, är multitraumatiserad och har svår kronisk PTSD efter det (levde även under psykisk misshandel hela uppväxten). Men det går tillslut att känna någon mening med att leva! Tappa inte det hoppet!

Har även fått en autism diagnos men, vissa saker är överlappande med PTSD. Skulle en autism diagnos på pappret nu leda till mer hjälp? Eller kan du får hjälp för det ändå av samtalsstöd?

Blir det alltför verkliga tankar om att avsluta är enda vägen så be om hjälp, från anhöriga, vänner, akuta psykiatrin, eller stödlinje.

Du är värd att få leva ett bra liv!

stor kram!

Med autism diagnosen ihop med alla andra diagnoser hoppades jag få lite mer på fötterna för ev. Sjukersättning iaf.

 

[kma]

Med autism diagnosen ihop med alla andra diagnoser hoppades jag få lite mer på fötterna för ev. Sjukersättning iaf.

Jag hoppas du kan få autismdiagnosen på intyg, det vore oerhört mycket lättare för dig om du fick sjukersättning istället för att kämpa på med försörjningsstöd. Så att du kan få en lugnare tillvaro ekonomiskt.

 

[kma]

När folk sitter och slänger ur sig dynga om hur lata vi är som bara sitter på arslet och får bidrag- dom förstår inte ens hur mycket vi får kämpa för att öht få den minimala hjälpen. Från alla insatser. Och det är inte en styrka jag har. Jag orkar inte stånga mig blodig längre.

Det är ett hemskt sätt att nedvärdera sina medmänniskor på. Jag blir riktigt arg. De har ingen aning om hur du kämpar dagligen med att få livet att gå runt och framåt.

 

[startpompe]

Orkar inte skapa ngt anonymt konto. Jag är INTE akut självmordsbenägen så ingen behöver ringa polisen på mig.

Mitt ex låter mig inte vara. Under det året vi var tillsammans utsatte han mig för misshandel i form av psykisk, ekonomisk och sexuell karaktär. Han är en klassisk narcissist. Konstan otrogen. Jag tog mig ur efter ett år. Men han låter mig fan inte vara ifred. Jag blockerar alla nummer han kontaktat mig från. Blockerar alla nya konton han skapar och kontaktar mig på.

Jag har haft kontakt med psykiatrin sen barndomen. Utreddes nyss för autism och även om allt pekar på det så har jag för svår PTSD för att kunna fastställa diagnos i dagsläget. Han skulle sjukskriva mig på studs.
Har aldrig haft ett jobb pga min psykiska ohälsa. Jag är bara en parasit på samhället som går på försörjningsstöd. Går även på stödsamtal hos vuxen soc pga händelserna med exet. Väntar på traumabehabdling som börjar i höst (!!). Har kommit till punkten då jag tänker polisanmäla exet för trakasserierna. Men det tar ännu mer resurser och kommer såklart inte ge något i slutänden.

Jag känner att jag bara tar och tar och tar av samhällets resurser. Utan att någonsin kunna ge något tillbaka. Att avsluta det hela är inte någon akut impulsgrej för mig. Har haft dessa tankar i många år. Och åter igen- nej, jag tänker inta ta livet av mig här och nu. Men jag ser det som ett väldigt praktiskt alternativ lite längre fram. Jag väntar mest bara på att bägaren ska rinna över. Vilket den kommer göra när det såklart inte kommer bli något kontaktförbud.

Har inga tips eller förslag, men vill bara säga att du absolut inte är någon parasit på samhället, vi har alla olika förutsättningar.

Och så himla modigt och starkt av dig att både lämna relationen och söka hjälp, det är inte något som görs utan ansträngning i en handvändning

 

[Piaff]

Människor som säger sån skit är mycket små varelser. Du är ingen parasit! Vi har det samhället vi har med de resurser som finns just för att alla kan inte jobba, och vi vill ha ett samhälle som finns till för oss alla. De som kan ger tillbaka via skatter eller annat för att vi alla ska få finnas till här. Jag tycker det är fint att vi har det så även om systemet inte är perfekt och säkerligen svårt att tampas med. Jag blir så arg och ledsen när folk är så satans giriga och osolidariska. Jag vill iallafall inte ha ett samhälle där man endast har ett värde om man kan jobba.

 

[krus]

Att bidra till samhället handlar inte bara om pengar och skatt. Du bidrar tex just nu genom din tråd och din berättelse eftersom den kan ge andra perspektiv och kunskaper. Jag tänker att du bidrar mer till samhället än du tror.

 

[Lady_S]

Orkar inte skapa ngt anonymt konto. Jag är INTE akut självmordsbenägen så ingen behöver ringa polisen på mig.

Mitt ex låter mig inte vara. Under det året vi var tillsammans utsatte han mig för misshandel i form av psykisk, ekonomisk och sexuell karaktär. Han är en klassisk narcissist. Konstan otrogen. Jag tog mig ur efter ett år. Men han låter mig fan inte vara ifred. Jag blockerar alla nummer han kontaktat mig från. Blockerar alla nya konton han skapar och kontaktar mig på.

Jag har haft kontakt med psykiatrin sen barndomen. Utreddes nyss för autism och även om allt pekar på det så har jag för svår PTSD för att kunna fastställa diagnos i dagsläget. Han skulle sjukskriva mig på studs.
Har aldrig haft ett jobb pga min psykiska ohälsa. Jag är bara en parasit på samhället som går på försörjningsstöd. Går även på stödsamtal hos vuxen soc pga händelserna med exet. Väntar på traumabehabdling som börjar i höst (!!). Har kommit till punkten då jag tänker polisanmäla exet för trakasserierna. Men det tar ännu mer resurser och kommer såklart inte ge något i slutänden.

Jag känner att jag bara tar och tar och tar av samhällets resurser. Utan att någonsin kunna ge något tillbaka. Att avsluta det hela är inte någon akut impulsgrej för mig. Har haft dessa tankar i många år. Och åter igen- nej, jag tänker inta ta livet av mig här och nu. Men jag ser det som ett väldigt praktiskt alternativ lite längre fram. Jag väntar mest bara på att bägaren ska rinna över. Vilket den kommer göra när det såklart inte kommer bli något kontaktförbud.

Du är värdefull för att du är du och det vore en stor förlust om du inte fanns.

Mvh,
Lady_S

 

[Breaktown]

Det verkar inte troligt att jag någonsin kommer kunna jobba. Så jag kommer bara ta av andras skattepengar så länge jag lever. Och allt stöd jag behöver, alla resurser soM jag behöver nyttja. Det kostar samhället så mycket pengar. Och resurser som kunnat läggas på andra.

Om du hade fötts med ett fysiskt funktionshinder som gjort det omöjligt för dig att arbeta, hade du sett likadant på situationen då?

 

[YlvaG]

Om du hade fötts med ett fysiskt funktionshinder som gjort det omöjligt för dig att arbeta, hade du sett likadant på situationen då?

Nej, men vi har en lång väg att vandra innan man behandlar psykiatriska funktionshinder likadant. Nu ska man testa och testa och testa tills patienten istället tar livet av sig för att dom inte orkar mer och då är ams/fks problem ur världen.