Från ridlycka till hopplycka till otillräcklighetskänslor... Tja, nån gång måste ju vågen vända, eller hur?...
Kvällens första lektion var en markarbeteslektion med bommar på marken. Eftersom jag stod uppskriven på fina gulingen Mighty men upptäckte att han gick på hackamore pga sår i munnen (igen!), så blev jag väldigt glad över att det inte var några hinder inblandade. Jag tycker att Mighty är lite klurig att hoppa, lite lurig sådär, och utan bett är han inge rolig alls enligt vad jag mindes. Jag har ju hoppat honom på hack en gång förut, och det gick sådär, med dragning åt det sämre hållet, och jag var inte så säker på att jag ville ge mig in på att göra om det. Och idag var det verkligen värre än nånsin.
Mighty i sina bästa stunder är lättsam, reglerbar, lyssnar på små hjälper och är mjuk och fin. Men han har ju en viss personlighet och ett bestämt humör, och han tillhör inte den där genuint ”bussiga” skaran skulle jag vilja påstå... Mighty i sina sämsta stunder är rent läskig.
I början av lektionen så krökte han visserligen på nacken och jag kunde reglera honom någorlunda med handen, däremot såsade han och lyssnade inte ett smack på min skänkel. Jag drev och drev och drev, men det var stumt. Allt eftersom lektionen gick så började Mighty hänga i handen på mig. Han pressade hårdare och hårdare och blev stummare och stummare, och jag kämpade på med magmuskler, ben och försök till uppresande tygeltag. Men det var som att tyglarna satt monterade i en betongvägg. Ingen respons whatsoever.
Istället började Mighty tagga till på ett icke önskvärt sätt... Det kändes som att han började inse att ”aha – hon har ingen kontroll – nu har jag chans att göra vad jag vill!” Jag kände hur energin byggde upp i kroppen på honom. Och det var inte arbetsenergi... Först blev han lite tittig, sen började halsen slänga åt sidorna, lite sådär överskottsenergiaktigt. Sen började det rycka i kroppen på honom och han började sprätta till här och var. I en galoppfattning så skuttade han till så att jag fick visa prov på min balans och följsamhet, och nästan ligga bakåt och blådra i tygeln för att försöka hålla honom i ramarna. Det fanns inte längre någon tillstymmelse till kommunikation med hästen, han sket i mig big time och bara hävde sig mot mina hjälper. Jag hade 500 kg i tyglarna, och släppte jag efter kändes det som att hästen skulle explodera när som helst.
Det kändes så pass obehagligt att jag bestämde mig för att stå över sista bomövningen, för jag hade ingen kontroll på hästen längre. Fick sitta och blådra bara för att hålla hästen i skritt. Mina ridvantar gick sönder. Det var inte trevligt alls. Men jag klarade mig åtminstone från rodeo och jag satt kvar på hästens rygg hela lektionen. Ibland får man glädjas över det lilla...
På kvällens sista lektion fick jag sitta på fina Laroko, den stora bruna lettiska killen. Laroko är oerhört trevlig och bussig, lättsam och arbetsvillig. Han kan bli lite spänd ibland och krulla ihop sig lite, men annars tycker jag att han är en perfekt häst att sitta på för att få upp självförtroendet. Däremot skulle vi börja lektionen - precis när vi hade tagit tyglarna - med att trycka ut hästarna ordentligt i hörnen. Trav fram till hörnet, sakta av till skritt och jobba genom hörnpassagen, och sedan trav ut från hörnet.
Laroko är lite skeptisk mot hörn. Men min erfarenhet är att om han kommer igång och arbeta och slappnar av och får annat att tänka på, så struntar han i hörnen sen. Men nu hade vi alltså inte ens värmt upp, och skulle genast börja koncentrera oss på hörnen och göra dom till en ”grej”.
Det var ju kanske INTE riktigt en passande startövning för Laroko...
”Jaha, om vi gör en sån stor grej av hörnen så måste det innebära att dom faktiskt ÄR läskiga trots allt!...”
Suck.
Så det var en ganska spänd häst jag hade att jobba med sen resten av lektionen. Som tur var arbetade vi lite senare på lektionen med många små volter vid olika punkter på fyrkanten, vilket är en övning jag gillar för den är väldigt trevlig och lösgörande. Och Laroko skötte sig verkligen jättefint på volterna, lätt att placera och forma och följde mig rätt. MEN – jag fick inte riktigt fram honom till handen helt och hållet, han hade blivit så pass spänd i början av lektionen och sen lyckades jag aldrig riktigt hämta upp det tyckte jag. Fast överlag måste jag säga att jag var nöjd, det var bara det där stadiga suget in i handen som saknades.
Det var en rolig och trevlig lektion, men jag tror tyvärr att obehaget från första lektionen låg kvar i mig ganska länge och överskuggade resten av dagen.
Dessutom var min man borta så jag fick försöka lösa hundhämtning/hundpassning mitt emellan ridlektionerna, samtidigt som det hade blivit snorhalt ute på vägarna på eftermiddagen. Jag tror att jag åkte sammanlagt närmare 20 mil på kvällen för att få ihop allt – under tidspress, på ishala vägar där jag inte kunde öka från 40 km/h till 50 km/h utan att bilen spann loss... Enerverande, och jag gick tyvärr upp i ganska stort stressläge. Idag har jag väldigt ont i kroppen och är väldigt trött och känner mig väldigt dagen efter.
Kvällens första lektion var en markarbeteslektion med bommar på marken. Eftersom jag stod uppskriven på fina gulingen Mighty men upptäckte att han gick på hackamore pga sår i munnen (igen!), så blev jag väldigt glad över att det inte var några hinder inblandade. Jag tycker att Mighty är lite klurig att hoppa, lite lurig sådär, och utan bett är han inge rolig alls enligt vad jag mindes. Jag har ju hoppat honom på hack en gång förut, och det gick sådär, med dragning åt det sämre hållet, och jag var inte så säker på att jag ville ge mig in på att göra om det. Och idag var det verkligen värre än nånsin.
Mighty i sina bästa stunder är lättsam, reglerbar, lyssnar på små hjälper och är mjuk och fin. Men han har ju en viss personlighet och ett bestämt humör, och han tillhör inte den där genuint ”bussiga” skaran skulle jag vilja påstå... Mighty i sina sämsta stunder är rent läskig.
I början av lektionen så krökte han visserligen på nacken och jag kunde reglera honom någorlunda med handen, däremot såsade han och lyssnade inte ett smack på min skänkel. Jag drev och drev och drev, men det var stumt. Allt eftersom lektionen gick så började Mighty hänga i handen på mig. Han pressade hårdare och hårdare och blev stummare och stummare, och jag kämpade på med magmuskler, ben och försök till uppresande tygeltag. Men det var som att tyglarna satt monterade i en betongvägg. Ingen respons whatsoever.
Istället började Mighty tagga till på ett icke önskvärt sätt... Det kändes som att han började inse att ”aha – hon har ingen kontroll – nu har jag chans att göra vad jag vill!” Jag kände hur energin byggde upp i kroppen på honom. Och det var inte arbetsenergi... Först blev han lite tittig, sen började halsen slänga åt sidorna, lite sådär överskottsenergiaktigt. Sen började det rycka i kroppen på honom och han började sprätta till här och var. I en galoppfattning så skuttade han till så att jag fick visa prov på min balans och följsamhet, och nästan ligga bakåt och blådra i tygeln för att försöka hålla honom i ramarna. Det fanns inte längre någon tillstymmelse till kommunikation med hästen, han sket i mig big time och bara hävde sig mot mina hjälper. Jag hade 500 kg i tyglarna, och släppte jag efter kändes det som att hästen skulle explodera när som helst.
Det kändes så pass obehagligt att jag bestämde mig för att stå över sista bomövningen, för jag hade ingen kontroll på hästen längre. Fick sitta och blådra bara för att hålla hästen i skritt. Mina ridvantar gick sönder. Det var inte trevligt alls. Men jag klarade mig åtminstone från rodeo och jag satt kvar på hästens rygg hela lektionen. Ibland får man glädjas över det lilla...
På kvällens sista lektion fick jag sitta på fina Laroko, den stora bruna lettiska killen. Laroko är oerhört trevlig och bussig, lättsam och arbetsvillig. Han kan bli lite spänd ibland och krulla ihop sig lite, men annars tycker jag att han är en perfekt häst att sitta på för att få upp självförtroendet. Däremot skulle vi börja lektionen - precis när vi hade tagit tyglarna - med att trycka ut hästarna ordentligt i hörnen. Trav fram till hörnet, sakta av till skritt och jobba genom hörnpassagen, och sedan trav ut från hörnet.
Laroko är lite skeptisk mot hörn. Men min erfarenhet är att om han kommer igång och arbeta och slappnar av och får annat att tänka på, så struntar han i hörnen sen. Men nu hade vi alltså inte ens värmt upp, och skulle genast börja koncentrera oss på hörnen och göra dom till en ”grej”.
Det var ju kanske INTE riktigt en passande startövning för Laroko...
”Jaha, om vi gör en sån stor grej av hörnen så måste det innebära att dom faktiskt ÄR läskiga trots allt!...”
Suck.
Så det var en ganska spänd häst jag hade att jobba med sen resten av lektionen. Som tur var arbetade vi lite senare på lektionen med många små volter vid olika punkter på fyrkanten, vilket är en övning jag gillar för den är väldigt trevlig och lösgörande. Och Laroko skötte sig verkligen jättefint på volterna, lätt att placera och forma och följde mig rätt. MEN – jag fick inte riktigt fram honom till handen helt och hållet, han hade blivit så pass spänd i början av lektionen och sen lyckades jag aldrig riktigt hämta upp det tyckte jag. Fast överlag måste jag säga att jag var nöjd, det var bara det där stadiga suget in i handen som saknades.
Det var en rolig och trevlig lektion, men jag tror tyvärr att obehaget från första lektionen låg kvar i mig ganska länge och överskuggade resten av dagen.
Dessutom var min man borta så jag fick försöka lösa hundhämtning/hundpassning mitt emellan ridlektionerna, samtidigt som det hade blivit snorhalt ute på vägarna på eftermiddagen. Jag tror att jag åkte sammanlagt närmare 20 mil på kvällen för att få ihop allt – under tidspress, på ishala vägar där jag inte kunde öka från 40 km/h till 50 km/h utan att bilen spann loss... Enerverande, och jag gick tyvärr upp i ganska stort stressläge. Idag har jag väldigt ont i kroppen och är väldigt trött och känner mig väldigt dagen efter.
