Mycket ridning den här veckan – räknar jag från lördag till lördag så kommer det bli totalt 5 ggr. Vilket kanske inte var helt passande egentligen, eftersom det här med att jag har stressat för mycket i januari och februari nu har slagit igenom fysiskt också, så kroppen värker och jag är orimligt orkeslös... 
Well well. Nu blev det ju så eftersom jag ville testa att vara med på klubbcupen, och det råkade infalla just nu. Och jag mådde fortfarande bra när jag anmälde mig, hade inte en tanke på att det skulle bli såhär igen. Ville heller verkligen inte hoppa av tävlingen (även om den inställningen kanske kan diskuteras – min vilja är nog lite för stark för min kropps bästa...).
På veckans första hopplektionen fick jag rida fina gulingen Mighty. Men av någon anledning så kändes det mest som kattskit – jag var i otakt med honom mest hela tiden och det kändes bara hopplöst. Från lördagens superflyt på hoppträningen så kunde det väl iofs bara gå åt ett håll, men det var ett stort fall. Jag hamnade till och med i sån otakt med Mighty att jag i ett språng råkade dra honom i munnen, och det är verkligen BIG NO NO för mig. Usch vad hemsk jag känner mig.
Men Mighty var snäll och försökte så gott han kunde och över kom vi, det var bara känslan som aldrig blev riktigt rätt. Jag tyckte inte att jag fick någon bra respons på mina framåtdrivande – mestadels blev det för lite respons men tog jag i mer så blev det för mycket och jag fick aldrig någon kläm på var jag hade honom.
Efter lektionen frågade jag ridläraren vad hon ansåg att oflytet/otakten berodde på, och hon sa att hon tyckte att jag hade sett stum ut i knäna. Att jag skulle behövt vara mer fjädrande i knän och armbågar. Och det kändes lite som en käftsmäll att höra, eftersom jag har jätteont i särskilt ena knät... Nu när min kropp är risig och gör ont rent allmänt så är knäna extra känsliga. Jag brukar i vanliga fall känna av lite i knäna efter hopplektionerna, men efter hoppträningen i lördags så har jag i flera dar haft så ont i framförallt vänsterknät att jag inte har kunnat gå normalt i trappor och inte kunnat resa mig normalt från sittande osv, men jag har tänkt att ”äsch, det blir nog bra” och försökt att inte låtsas om det.... Och på hopplektionen med Mighty så red jag med flit med längre läder eftersom det gjorde så ont i knät. Men tydligen så påverkade det min ridning så pass mycket att det både syntes och märktes. Skit också. Jag VILL hoppa, jag VILL hoppa, jag VILL hoppa!!....
På veckans andra hopplektion höjde jag på ögonbrynen när jag såg att jag stod uppskriven på Månella, ett ljusbrunt rejält halvblod. Hade aldrig suttit på henne förut. Jag var dock ganska nöjd med att få möjlighet att prova henne på en hopplektion, eftersom det är i hoppningen som jag tycker att hon har sett trevlig ut. Däremot så är det trots allt något visst med att sitta upp på en häst jag aldrig har suttit på förut och inte direkt har någon aning om hur den är – det blir ganska mycket tid och koncentration som läggs på att jag försöker känna mig fram och hitta rätt ”dragläge” på mina hjälper, lära känna hästen och hur den reagerar, se vad som funkar och inte funkar. Det blir liksom lite trevande.
Jag tycker att hon har sett trevlig ut i hoppningen för att det har sett ut att vara lite fart i henne, men det kan man verkligen inte säga att det var den här gången. Vi skulle börja med trav in mot ett hinder och sedan galopp mot nästa, men jag fick henne inte ens att galoppera efter språnget, och någon framåtbjudning fanns inte. Så jag fick kalibrera upp intensiteten i mina hjälper och gå på henne mer, och då började det ta sig litegrann. Vi fick till trevliga språng för det mesta sen, förutom över en linje, som blev helt katastrof! Vi kom i trav in mot första hindret, varpå Månella stannade oväntat och jag hamnade lite framför sadeln. Då tar hon ett skutt över hindret, jag hamnar lite hängande på högersidan, Månella svänger snällt till höger för att balansera upp mig, men då håller vi på att missa nästa hinder och jag reagerar spontant med att försöka ge ett ledande tygeltag till vänster för att styra henne mot hindret. Har precis kravlat mig tillbaks i rätt läge igen men är övertygad om att vi inte kommer hoppa eftersom vi i stort sett är förbi hindret på högersidan och vi har ingen fart. Då lyssnar Månella till mitt ledande tygeltag – ”jaha, tycker du att vi ska hoppa ändå?” – och svänger snällt tillbaks mot hindret och tar i med ett skutt över. Och jag hamnar i obalans hängandes på sidan IGEN. Oj, det blev verkligen pannkaka. Är åtminstone glad över att jag inte på något sätt ryckte henne i munnen genom denna fadäs...
Vi fick gå på linjen igen och då satte vi den klockrent, det kändes jättebra.
Senare på kvällen fick jag rida dressyr på Laroko, den stora känsliga lettiska killen som är lite tittig och osäker på sig själv... Han är jättetrevlig att rida - framåt, känslig, mjuk och lyhörd, men han blir lätt spänd, och av någon anledning så har han tittat upp sig väldigt mycket på hörnen dom senaste gångerna jag har ridit honom. Jag har generellt uppfattat det som att hörnspöken kan man många gånger få att försvinna om man sätter hästen i ordentligt arbete så att den blir helt koncentrerad på ens hjälper istället, men det lyckas jag alltså inte riktigt med Laroko.
Ridläraren sa efter lektionen att övningen vi gjorde kanske inte var helt optimal för Laroko heller, eftersom han hade haft lättare att slappna av om vi hade rullat på lite mer och gjort samma sak längre stunder. Nu hände det mycket hela tiden – vi red på små fyrkanter och skulle flytta hästen i bakdelsvändningsliknande rörelse genom fyrkantens hörn både i skritt, trav och galopp. Vi satte övningen ganska bra, då Laroko var så pass lyhörd att han samlade sig och lyssnade bra på halvhalterna inför varje hörn, men i övrigt var han lite spänd och oengagerad i steget, och jag tyckte inte att jag fick honom ordentligt mellan hand och skänkel eftersom han inte gick fram ordentligt för min skänkel utan krullade ihop sig framtill och bara böjde in nacken så jag inte hade särskilt mycket i handen. Så det var OK, men kunde ha varit bättre.
Well well. Nu blev det ju så eftersom jag ville testa att vara med på klubbcupen, och det råkade infalla just nu. Och jag mådde fortfarande bra när jag anmälde mig, hade inte en tanke på att det skulle bli såhär igen. Ville heller verkligen inte hoppa av tävlingen (även om den inställningen kanske kan diskuteras – min vilja är nog lite för stark för min kropps bästa...).På veckans första hopplektionen fick jag rida fina gulingen Mighty. Men av någon anledning så kändes det mest som kattskit – jag var i otakt med honom mest hela tiden och det kändes bara hopplöst. Från lördagens superflyt på hoppträningen så kunde det väl iofs bara gå åt ett håll, men det var ett stort fall. Jag hamnade till och med i sån otakt med Mighty att jag i ett språng råkade dra honom i munnen, och det är verkligen BIG NO NO för mig.
Usch vad hemsk jag känner mig. Men Mighty var snäll och försökte så gott han kunde och över kom vi, det var bara känslan som aldrig blev riktigt rätt. Jag tyckte inte att jag fick någon bra respons på mina framåtdrivande – mestadels blev det för lite respons men tog jag i mer så blev det för mycket och jag fick aldrig någon kläm på var jag hade honom.
Efter lektionen frågade jag ridläraren vad hon ansåg att oflytet/otakten berodde på, och hon sa att hon tyckte att jag hade sett stum ut i knäna. Att jag skulle behövt vara mer fjädrande i knän och armbågar. Och det kändes lite som en käftsmäll att höra, eftersom jag har jätteont i särskilt ena knät...
Nu när min kropp är risig och gör ont rent allmänt så är knäna extra känsliga. Jag brukar i vanliga fall känna av lite i knäna efter hopplektionerna, men efter hoppträningen i lördags så har jag i flera dar haft så ont i framförallt vänsterknät att jag inte har kunnat gå normalt i trappor och inte kunnat resa mig normalt från sittande osv, men jag har tänkt att ”äsch, det blir nog bra” och försökt att inte låtsas om det.... Och på hopplektionen med Mighty så red jag med flit med längre läder eftersom det gjorde så ont i knät. Men tydligen så påverkade det min ridning så pass mycket att det både syntes och märktes. Skit också. Jag VILL hoppa, jag VILL hoppa, jag VILL hoppa!!....På veckans andra hopplektion höjde jag på ögonbrynen när jag såg att jag stod uppskriven på Månella, ett ljusbrunt rejält halvblod. Hade aldrig suttit på henne förut. Jag var dock ganska nöjd med att få möjlighet att prova henne på en hopplektion, eftersom det är i hoppningen som jag tycker att hon har sett trevlig ut. Däremot så är det trots allt något visst med att sitta upp på en häst jag aldrig har suttit på förut och inte direkt har någon aning om hur den är – det blir ganska mycket tid och koncentration som läggs på att jag försöker känna mig fram och hitta rätt ”dragläge” på mina hjälper, lära känna hästen och hur den reagerar, se vad som funkar och inte funkar. Det blir liksom lite trevande.
Jag tycker att hon har sett trevlig ut i hoppningen för att det har sett ut att vara lite fart i henne, men det kan man verkligen inte säga att det var den här gången. Vi skulle börja med trav in mot ett hinder och sedan galopp mot nästa, men jag fick henne inte ens att galoppera efter språnget, och någon framåtbjudning fanns inte. Så jag fick kalibrera upp intensiteten i mina hjälper och gå på henne mer, och då började det ta sig litegrann. Vi fick till trevliga språng för det mesta sen, förutom över en linje, som blev helt katastrof!
Vi kom i trav in mot första hindret, varpå Månella stannade oväntat och jag hamnade lite framför sadeln. Då tar hon ett skutt över hindret, jag hamnar lite hängande på högersidan, Månella svänger snällt till höger för att balansera upp mig, men då håller vi på att missa nästa hinder och jag reagerar spontant med att försöka ge ett ledande tygeltag till vänster för att styra henne mot hindret. Har precis kravlat mig tillbaks i rätt läge igen men är övertygad om att vi inte kommer hoppa eftersom vi i stort sett är förbi hindret på högersidan och vi har ingen fart. Då lyssnar Månella till mitt ledande tygeltag – ”jaha, tycker du att vi ska hoppa ändå?” – och svänger snällt tillbaks mot hindret och tar i med ett skutt över. Och jag hamnar i obalans hängandes på sidan IGEN. Oj, det blev verkligen pannkaka. Är åtminstone glad över att jag inte på något sätt ryckte henne i munnen genom denna fadäs...Vi fick gå på linjen igen och då satte vi den klockrent, det kändes jättebra.
Senare på kvällen fick jag rida dressyr på Laroko, den stora känsliga lettiska killen som är lite tittig och osäker på sig själv... Han är jättetrevlig att rida - framåt, känslig, mjuk och lyhörd, men han blir lätt spänd, och av någon anledning så har han tittat upp sig väldigt mycket på hörnen dom senaste gångerna jag har ridit honom. Jag har generellt uppfattat det som att hörnspöken kan man många gånger få att försvinna om man sätter hästen i ordentligt arbete så att den blir helt koncentrerad på ens hjälper istället, men det lyckas jag alltså inte riktigt med Laroko.
Ridläraren sa efter lektionen att övningen vi gjorde kanske inte var helt optimal för Laroko heller, eftersom han hade haft lättare att slappna av om vi hade rullat på lite mer och gjort samma sak längre stunder. Nu hände det mycket hela tiden – vi red på små fyrkanter och skulle flytta hästen i bakdelsvändningsliknande rörelse genom fyrkantens hörn både i skritt, trav och galopp. Vi satte övningen ganska bra, då Laroko var så pass lyhörd att han samlade sig och lyssnade bra på halvhalterna inför varje hörn, men i övrigt var han lite spänd och oengagerad i steget, och jag tyckte inte att jag fick honom ordentligt mellan hand och skänkel eftersom han inte gick fram ordentligt för min skänkel utan krullade ihop sig framtill och bara böjde in nacken så jag inte hade särskilt mycket i handen. Så det var OK, men kunde ha varit bättre.
