Två hopp och en dressyr

Blev visst inte att jag skrev något om ridningen förra veckan, så det får bli två veckors rapportering på en gång…

Jag har tappat något. Vet inte riktigt vad det är, men det känns inte kul med hoppningen längre efter tävlingarna. Jag tror att jag kanske har förlorat mening och mål med hoppningen. Hittar inte längre något svar på frågan VARFÖR jag rider…

Först var det clearrounden där Dunja vägrade sig igenom banan. Bland det första jag fick lära mig när jag började rida var att ”det är aldrig hästens fel – det är alltid ryttarens!”. Det var liksom första grundstenen innan jag ens satt upp på en hästrygg. Det är bara det att jag inte förstår vad jag gjorde för fel! Det hade varit en annan sak om jag hade varit obalanserad och stört Dunja på något sätt, men är det nånting jag tycker att jag har fått med mig från min hoppsatsning det sista året så är det balansen. Jag upplever att jag har blivit väldigt stabil i den lätta sitsen och kan bibehålla min position även om hästen kommer fel mot hindret, hoppar stort, snett, litet eller vägrar. Så jag kan inte på något sätt förstå vad jag gjorde för fel!! Och det grämer mig. Det känns ju helt meningslöst att inte kunna ta tillvara på erfarenheten och använda misstaget till att jobba vidare på. Hur ska jag kunna bli bättre om jag inte ens förstår vad jag gjorde för fel?

Sen var det KM, där jag insåg att jag inte har lärt mig NÅNTING av nytta inför en stil-/inverkansbedömning i hoppning. Och det kändes fruktansvärt nedslående. Jag hade inte hört ett ord om det på lektion, fattade ju inte ens bedömningen utan var tvungen att vända mig hit för att få nån hjälp till förklaring. Och det känns också helt meningslöst. Jag vet inte hur jag ska använda erfarenheten till att gå vidare. Dels finns ingen kontinuitet, så jag kommer inte att kunna få möjlighet att träna på just Juvelen igen, och dels upplever jag inte att jag får någon användbar hjälp på lektionerna. I dom fall jag får kommentarer är det antingen ”bra” eller nån kort kommentar om att jag ska driva på hästen/hålla igen hästen/räta upp överlivet/följa med framåt med överlivet. Punkt. That’s it.

Och det ger mig absolut ingenting för att kunna komma vidare!!

Problemet är nog mina förväntningar och mål. Om jag skulle vilja utvecklas så är inte ridskolan den rätta platsen för mig (hur många gånger har jag inte konstaterat det då?!). Jag behöver mer feedback, mer utmaningar, mer ridteori och mer hjälp än jag kan få på en lektion. Det finns ju inte ens några mål med ridningen! Vad är då poängen?....
Sen grämer det mig lite att jag inte har någon direkt favorithäst längre. Jag minns hur roligt det var att rida på en häst som var ”min typ”, men den euforin får jag inte uppleva längre.

Bägge sakerna ovan samverkar till att ridningen just nu nästan känns mer som en frustration… Lite som att vara hänvisad till att titta på ett matlagningsprogram när man är hungrig som en varg. Man blir bara ännu mer sugen, och dessutom frustrerad över att man inte kan få det goda som man tittar på…

Och det blir ingen terränghoppning för min del heller. Klubben anordnar terränghoppningsträningar i slutet av vårkanten varje år, och ett av mina mål var att vara med på en sån träning. Men eftersom det inte känns bra med ridningen nu så kommer jag inte anmäla mig. Dom hästar som räknas som lite snällare och lättare på terrängbanan har jag dessutom antingen aldrig ridit eller aldrig hoppat, och att ge sig ut på terrängbanan med en häst jag inte känner överhuvudtaget känner jag mig inte heller upplagd för. Så den drömmen får jag lägga i malpåse ytterligare ett tag framöver. Skit också.

Hade en hopplektion inbokad förra veckan och en den här veckan, och till bägge lektionerna stod jag på Dunja.
Men det känns inte riktigt bra.

Jag har ändå hoppat Dunja en hel del sen jag började på ridskolan igen, och när jag tänker tillbaks på hur jag upplevde henne tidigare så är det inte samma häst. Dels så uppfattade jag henne som väldigt lättsam och lättreglerad i hoppningen – enkel att plocka upp från skritt på lång tygel, väldigt reglerbar både fram och tillbaks och väldigt ”mellan hjälperna”. Hon hoppade säkert och med sug mot hindrena. Jag vet att jag tyckte att hon kändes ”cool och tuff” att hoppa, ingen tvekan alls. Och så var hon riktigt grinig och humörig i boxen – så pass att jag hellre tog ut henne till spolspiltan när jag skulle göra iordning henne inför lektion.

Men nu är hon helt annorlunda. Hon har inget sug mot hindrena längre. Hon snubblar och tvekar, kommer fel mot hindrena och lägger in extra galoppsprång så att hon kommer för nära. Hon river och vägrar. Hon är inte så lätt att reglera längre, för jag tycker inte att jag får henne mellan hand och skänkel. Jag får driva henne över och mot hindrena, men försöker jag driva på henne för mycket (för att hon ska komma till det läget att hon ”går av sig själv”) så blir hon stressig och stirrig, men jag har fortfarande inget sug fram i handen att plocka upp. Försöker jag samla upp henne framtill så tappar hon farten. Hon känns osäker och tveksam, inte alls cool och tuff längre. Och så är hon plötsligt jättegullig, lugn och trevlig i boxen.

Det sista är väl i och för sig positivt, men det är så konstigt att hela Dunja har förändrats så. Jag känner inte riktigt igen henne?!

Jag funderade på om det var jag som kunde påverka henne så negativt, tex om bilden av hennes vägringar från clearrounden har fastnat i huvudet på mig och att jag omedvetet påverkar henne. Och kanske kan det vara så. Men jag känner mig inte rädd eller tveksam själv, och när jag inte ens känner känslan själv så är det ju enormt svårt att påverka. Det enda jag känner är att Dunja inte riktigt känns som hon brukar, och att hon känns osäker och som att hon inte tycker att det är kul, och det gör mig också bekymrad och tveksam.

I alla fall så fick jag en dressyrlektion också förra veckan mellan hopplektionerna, och då fick jag sitta på Laroko – den stora fina pigga bäbisaktiga letten. Dom sista gångerna jag har suttit på honom har jag inte riktigt fått till det, men den här gången - ! Oj så trevlig han var!! Riktigt härlig och reglerbar, riktigt med på noterna och uppmärksam på mig, riktigt ”på” alla mina hjälper. Det var jättetrevligt!! Tack för den lektionen – det behövdes!